QL 425 S8W52 1865 MOLL Division of Mollusks Sectional Library k- å-FR. vwEST. Divigion of Mollusks Sectiona! Libroryv 32 wWSd t 3 7 S&S / 5 LD AS A Dy é Has SVERIGES - LAND- OCH SÖTVATTEN-MOLLUSKER, BESKRIFNA — nygison of Mollusks Seckonal Library AF CARL AGARDH WESTERLUND, FILOSOFIE DOKTOR, LÄROVERKSKOLLEGA. LUND, I KOMMISSION HOS C. W. K. GLEERUPS SQ TRYCKT UTI BERLINGSKA BOKTRYC HTS 1865. c20t £9 TIO ; YRAN AS 343123 (STERN CT 23 1952 | + : uu - HH UU VTM s> NDB LJ ” Å Förord. Vär de 42 år, som förflutit, sedan Prof. S. Nilsson utgaf sin Historia Molluscorum Suecie, har det visserligen hvarken saknats bidrag till detta arbetes kompletterande eller forskare inom denna del af vår fauna. Tvärtom: många värderika upp- satser äro utkomna och studiet af våra land- och sötvatten- mollusker har kanske aldrig varit lifligare än under sednaste decenniet. Men uppsatserna äro spridda i en mängd årgångar af in- och utländska tidskrifter, eller dölja de sig ännu dju- pare i ofta endast genom författarne sjelfva åtkomliga dispu- tationer, och den unge forskarens intresse dör bort, emedan han hvarken eger något arbete, efter hvilket han kan bestämma sina samlingar, eller ens har en fullständig katalog på de ar- ter, som äro funna hos oss. Prof. Nilssons arbete är numera svårt att öfverkomma och har dertill, så förtjenstfullt och ut- märkt det än är, det felet, att vara nära ett halft sekel gam- malt. De verk, hvari främmande länders mollusker beskrifvas, innehålla för nybegynnare både förmycket och förlitet och framför allt förekomma beskrifningarne honom ofta främmande och oriktiga, hvarigenom de göra honom osäker och villrådig. Allt detta måste nödvändigt utöfva ett skadligt och hämmande inflytande på forskningens framsteg. I hopp att, åtminstone för tillfället, afhjelpa en kännbar brist och med önskan att gagna den inhemska malakologien genom att förvärfva åt den- samma nya idkare, har jag utarbetat närvarande handbok för nybegynnare. Emedan jag har för afsigt att framdeles utgifva ett sup- plementhäfte, försedt med figurer på alla 1 Sverige funna ar- ter och vigtigare former, eller möjligen ”en..ny upplaga, med plancher, vågar jag ödmjukast hos hvar och en, som intresse- rar sig för studiet af våra land- och sötvatten-mollusker, an- hålla om meddelande af anmärkningar och bidrag. Öfvertygad, att ganska mycket nytt ännu hos oss är att uppdaga eller ur- skilja, har jag till deras tjenst, som sakna större arbeten, upp- tagit korta diagnoser på de arter, hvilka finnas i närgränsande länder, men ännu äro att upptäcka inom vår faunas område. Mycket ofullständig är ännu kännedomen af arternas utbred- ning i Sverige, hvarföre det skulle vara af stor nytta att er- hålla förteckningar på de mollusker, som förekomma 1 olika delar af landet, de undersökta områdena må föröfrigt vara större eller mindre. Jag kan icke underlåta att offentligen uttala min stora tacksamhet för Danmarks utmärkte konkyliolog Herr 0. A. MÖRCH, som, genom att under en lång tid till mitt fria begag- nande upplåta sitt mycket rika malakologiska bibliothek jemte sina enskilda och under hans vård stående offentliga samlin- gar, samt genom värdefulla upplysningar, med den största väl- vilja befordrat mitt företag. Likaså är det mig en kär pligt att betyga min varma erkänsla för Herr Prof. W. LILLJEBORG, Herr Lektor C. H. JOHANSON och Herr Lektor J. E. ZETTER- STEDT, hvilka genom beredvilligt meddelande af talrika lokal- uppgifter och innehållsrika remisser af snäckor, gynnat mig i mitt arbete, samt för Herrar Kammarskrifvare J. ANKARCRONA, Konservator C. RortH, Stud. J. A. WALLIN och Stud. L. P. HOLMSTRÖM, som till mitt begagnande godhetsfullt upplåtit sina snäcksamlingar. Ronneby den 12 Januari 1863. FÖRFATTAREN. Inledning. p M olluskerna eller Blötdjuren tillhöra den tredje storafdelningen inom Djurriket, eller Gasterozoernas provins. De sakna således både det inre ledade skelett, som tillkommer Vertebraterna, och det yttre ringlade hudskelett, som utmärker Arthrozoa. De äro, såsom ett helt betraktade, de enda symmetriska djur, som äro oledade, och de enda oledade, som äro symmetriska. De hafva en mjuk, slemmig kropp, utan extremiteter, men, till större eller mindre del, omgifven af en köttig, muskulös hud, kallad mantel (pallium), hvil- ken ofta afsöndrar ett oartikuleradt kalkskal, antingen i sitt inre, eller vanligen på sin yttre sida. Organerna för blodomloppet, nu- tritionen och respirationen äro mycket utbildade, men det animala lifvets organer, för sensationen och rörelsen, föga. Molluskerna indelas vanligen sålunda: A. Cephalophora. Djuret med ett tydligt skildt hufvud; mun- öppningen fri, med en tandbeväpnad tunga och kontraktila käkar ; kalkbetäckningen enskalig, eller saknas. 1. Cephalopoda: kroppen omsluten af en säckformig, blott vid hal- sen öppen, mantel; hufvudet stort, rundtomkring omgifvet af 3—10 långa, med sugvårtor eller hakar besatta armlika fång- och rörelse-organer. 2. Gasteropoda: kroppen på öfre sidan mer eller mindre täckt af mantelen, på buksidan oftast försedd med en bred, plattad eller sammantryckt, fot; ofvanpå hufvudet sitta 2—6 känseltrådar. 3. Pteropoda: kroppen försedd på ömse sidor om nacken med 2—4 fenlika mantelflikar, medelst hvilka djuret simmar. 2 B. Acephala. Djuret utan hufvud; munöppningen ligger fram- till i en fördjupning emellan mantelflikarne, utan tunga och & utan käkar; kalkbetäckningen tvåskalig, eller saknas. = Conchifera: kroppen betäckt af två, på öfra sidan med ett lås- band. förenade skal, ett på högra och ett på venstra sidan; mun- nen belägen emellan mantelflikarne; foten köl- eller tung-fi r nig. 5. Brachiopoda: kroppen betäckt af två, aldrig med lås förenade, skal, ett på öfre och ett på undre sidan; munnen belägen vid basen af två spiralvridna armar; fot ingen. 6. Tunicata: kroppen omgifven af en, blott med tvenne öppningar försedd, säcklik mantel, utan skal och fot; munnen belägen un- der gälarne. Här upptagas endast de Blötdjur, som äro försedda med fot, alltså klasserna Gasteropoda och Conchifera, och af dem endast de på land eller i sötvatten inom Sverige förekommande formerna. Dessa sakna antingen helt och hållet en yttre skalbetäckning, eller omgifvas de af ett skal, snäcka (testa), eller af tvenne med ett låsband (ligamentum) förenade skal, mussla (concha). Hos des. k. skallösa blötdjuren (eller sniglarne) betäcker mantelen blott främre delen af djurets rygg och får då namn af sköld (clupeus). Hos de enskaliga blötdjuren (eller snäckorna) bekläder mantelen detta skals sista vindning invändigt och skiner ofta igenom densamma, men är stundom mycket vid, så att den kan (såsom hos Amplvipeplea och Physa) mer eller mindre öfverdragas skalets yttre yta. De tvåska- liga blötdjurens (eller musslornas) mantel omsluter djuret helt och hållet samt utgöres af tvenne, hvardera skalen motsvarande, flikar. Fot (pes) benämnes hela undre sidan af de skal-lösa blötdjurens kropp, på hvilken de genom dess musklers verksamhet krypa, men hos de festa skalbärande endast den småningom afsmalnande del, som djuret utsträcker bakom skalets öppning. Halshud (collare) kallas kanten af mantelen, som synes omkring skalets mynning och innesluter de kalkafsöndrande körtlarne. Trefvare eller tentakler (tentacula) äro de organer för känselen, som utskjuta från djurets hufvud och antingen kunna helt och hållet indragas (retractilia) eller blott något sammandragas (contractilia); i förra fallet sitta ögonen 1 spetsen af de två öfversta trefvarne, i sednare vid deras bas. Snäckskalet (testa) kallas glatt (t. glabra) såsom motsats till hårigt (birta, hispida, pilosa, villosa &c. — vid dessa och andra icke närmare bestämda eller alldeles utelemnade termer, se den bho- 3 taniska terminologien), slätt (lxvis) 1 motsats till ribbadt (costata), när tvärgående fåror och åsar regelbundet vexla, fåradt (sulcata), då fårorna äro djupare samt åsarne högre och glesare, eller strim- migt (striata), då snäcken är tecknad med finare och tätare linier. Utom Ancylinge äro alla europeiska land- och sötvatten-snäckor spi- ralvridna, bestående af vindningar (anfractus), hvilka hvar och en bildas af ett hvarf, som det rörlika skalet gör kring sin axel: spin- delen (columella). Vindningarne äro antingen långsamt (såsom hos Planorbis vortex) eller hastigt (ss. hos P. nitidus) tilltagande i vidd och omfång. Den på skalets yta befintliga fåra, som betecknar skil- naden emellan de olika vindningarne, kallas söm (sutura). Denna säges vara vårtig (papillifera), om strax nedom densamma finnas små runda upphöjningar (t. ex. Clausilia bidens). De öfra vind- ningarne, som vanligen äro mindre och trångt vridna, utgöra spiran (spira). Snäckskalet kallas högervridet (dextrorsa) om mynningen är belägen till höger (ss. hos de flesta Helix-arter), när det betraktas i den ställning det har, då snäckan rörer sig ifrån oss; 1 motsatt fall (ss. hos de flesta Clausilier, hos Physa och Aplexa m. £.) är det venstervridet (sinistrorsa). Längsband, längsfåror m. m. kallas de, som löpa parallelt med sömmen; tvärband etc. de, som följa riktningen af skalets axel eller af mynningens kant. På skalets un- dre sida befinner sig vanligen en vidare eller trängre grop eller fåra, som fått namn af nafvel (umbilicus) och som bildas derigenom att vindningarne icke äro vridna tätt tillhopa, utan lemnar i midten en öppning. Är nafveln mycket vid, så att alla vindningarne synas uti densamma, kallas skalet genomsigtigt naftadt (perspective um- bilicata); är nafvelen deremot trång, säges det vara genomborradt (perforata); utgöres den af endast en fåra eller strimma, blir snäc- kan fåradt naftad (rimata); är spindelkanten tillbakaviken öfver nafvelen, nyttjas benämningen betäckt nafladt (obtecte umbilicata). Gom (palatus) kallas den utåt inom mynningens ytterkant belägna inre ytan af sista vindningen. Den motsvarande yttre ytan kallas nacke (cervix). Munsöm (peristoma) är den yttersta, mynningen omgifvande, kanten af sista vindningen. Munsömmen kan vara rak (rectum), då den icke är vidgad (patulum) eller något utåt böjd, ej heller tillbakaviken (reflexum), 1 hvilket sednare fall den ofta är försedd med bräm (limbatum); läppad (labiatum), då den innantill är försedd med läpplik förtjockning eller valk (ss. Helix nemoralis); nästan läppad (sublabiatum), när den innantill är öfverdragen med ett tunt lager skalsubstans (ss. H. arbustorum); enkel (simplex), då 1" | den saknar både tänder, lameller och läpp, och är då vanligen äf- ven hvass (acutum). Munsömmen utgöres af spindelkanten (colu- mellarkanten, spindeln: margo columellaris, columella), som börjar vid nafvelen och fortlöper utåt tills den råkar ytterkanten (margo externus), som börjar vid ändan af sömmen. 9Spindelkanten är stun- dom rät (strictus) eller föga afvikande från den räta linien. Blott hos med köl försedda snäckor angifves gränsen emellan de båda kanterna och det sker genom kölen. Mynningen är mer eller min- dre sned (apertura obliqua) allteftersom ytterkanten är utdragen mer eller mindre långt framom spindelkanten. Mynningvägg (paries aperturalis) benämnes den sida af mynningen, som ligger emellan början af spindelkanten och början af ytterkanten och som utgör hvälfningen af sista vindningen. Munsömmen säges vara samman- löpande (connexum), när dess båda ”kanter” äro på mynningväggen förenade genom en fin läppformig linea; sammanhängande (contin- num), när spindelkanten och ytterkanten jemnhögt sammanflyta på mynningväggen. Mynningen kan vara försedd med tänder (dentes), lameller (lamellx) och veck (plice). Tänder förekomma synnerligast hos Pupa- och Auricula-arterna. De befinna sig på spindelkanten (dentes columellares), på mynningväggen (dentes parietales), uti gommen, straxt inom yttre kanten (dentes palatales) samt vid myn- ningens nedra vinkel (dens angularis). Lameller och veck finnas hufvudsakligen hos slägtet Clausilia. Då detta slägtes äfven utmärk- taste arter oftast äro i hög grad svåra för nybörjaren att bestämma just tillfölje af läget och beskaffenheten af dessa delar, från hvilka de vigtigaste karaktererna hemtas, så anser jag mig böra något län- gre uppehålla mig vid deras förklaring. Om man ställer en Clausilia framför sig så, att snäckans sma- laste del (spetsen, spiran) är uppåt samt mynningens nedersta kant (basen) nedåt, och man har mynningen riktad mot sig, så varse- blifver man först lamellerna, hvilka äro 3: den öfra (lamella su- pera), som är belägen vid mynningens öfra kant, strax till höger om mynningens smalast utdragna del (sinulus); den nedra (lam. infera), som är fästad vid midten af spindelen och framträder vid högra sidan af mynningen, ehuru den sällan uppnår sjelfva kanten; samt den s. k. spiral-lamellen (lam. spiralis), hvilken är föga upp- höjd, men längst, löper jemnbredt med sömmen och går upp till ven- ster om den öfra lamellen, inuti den lilla bugten. Rummet emellan den öfra och nedra lamellen (spatium interlamellare) är än slätt, än försedt med en eller flera finare lameller. Bakom nedre lamellen 5 går tvärs öfver spindelen spindelvecket (plica subcolumellaris), som aldrig saknas, ehuru det sträcker sig mer eller mindre långt fram och stundom döljes af lamellen. Ännu längre ned vid mynningens högra sida, nära basen, finner man hos många arter en från myn- ningkanten inåt gående djup ränna (canaliculus), som motsvarar upphöjningen (kammen) vid sidan af nacken, och till venster om den hos samma arter en parallel, vanligen stark kallositet, som mot- svarar fördjupningen bredvid kammen på nacken. Ifrån denna kallo- sitet går oftast uppåt en smal fortsättning, det nedra gomvecket (plica palatalis infera). Längst upp i gommen, straxt under söm- men och mer eller mindre parallelt med densamma, löpa de öfra gomvecken (plice palatales superse). Månveck (lunella) kallas ett på tvären löpande veck uti den inre ytan af sista vindningen, långt till höger, inom spindelvecket, och betecknas på skalets yttersida af en röd- eller gul-aktig, åt venster månformigt krökt, genomskim- rande fläck. Skalen hos alla våra sötvatten-musslor äro lika formade och hvälfda, likskaliga (xquivalves). Kunna de genom ett tvärsnitt de- las i två nästan lika hälfter, så kallas musslan nästan liksidig (sub- equilatera), t. ex. hos slägtet Spherium; i motsatt fall oliksidig (inequilatera), såsom hos Pisidium, Unio och Anodonta. Hvälfning eller buckla (umbo) benämnes musselskalets mest hvälfda och van- ligen högsta del. Musslans öppna kant kallas nedre (margo inferior) och den på hvilken låsbandet är beläget och der de båda skalen sammanhänga, kallas öfra kant (margo snperior). Om man ställer musslan framför sig på tvären, med öfra kanten uppåt och så, att hvälfningarne äro höger om låsbandet, så utgör den till höger be- lägna ändan af skalen främre kanten (margo anterior) och den mot- satta bakre kanten (margo posterior). Högra skalet (valva dextra) kallas det, som är till höger, då musslan står på nedra kanten och har den främra kanten vänd ifrån oss; det, som ligger till venster, kallas det venstra skalet (valva sinistra). Sköld (area) benämnes den del af skalets yta, som ligger bakom hvälfningen, ända till ba- kersta kanten; mindre skölden (areola) det, som är beläget framom hvälfningen. Inuti musslan, under låsbandet, finnes låsen (cardo), som oftast består af vid öfra kanten belägna, uti hvarandra gripande låständer (dentes cardinales), hvilka äro mer eller mindre kägellika, och sidotänder (dentes laterales), hvilka äro längre och skiflika samt befinna sig antingen på båda sidorna eller blott på den ena sidan om låständerna. De på skalens inre yta befintliga gropar, uti hvilka 6 djurets slutningsmuskler hafva sitt fäste, kallas muskelintryck (im- pressiones musculares). Dessa äro 1i hvardera skalet två: ett vid låständerna, nära skalets främre kant, det främre muskelintrycket (impressio anterior), samt ett nära skalets bakre kant, bakre muskel- intrycket (impressio posterior). Mantelintryck (impressio pallealis) kallas den emellan hvardera muskelintrycken, med nedra kanten pa- rallelt löpande fåran. De flesta blötdjur lägga ägg, antingen skilda (i hålor i jorden, under mossa, stenar o. s. v. såsom fertalet landsnäckor) eller i klumpar likt grodrom (vid vattenväxter, stenar o. d. såsom de flesta vattenmolluskerna) eller i regelbundna sammanhängande rader (t. ex. Bithinia-arterna); endast få föda lefvande ungar, hvilka de föra med sig en lång tid inom snäckskalet (t. ex. Paludina, Clausilia ven- tricosa, Balea, Pupa-arter ss. P. umbilicata m. fl.) eller inom mus- selskalen (t. ex. Spherium). Blötdjuren äro vanligen skildkönade, men ej sällan tvåkönade, då både den hanliga och honliga könsap- paraten förekommer hos en och samma individ. Äggens skal är vanligen tunt och genomskinligt, men stundom (t. ex. Heliz poma- tia) fast, kalkhaltigt och ojemnt. (Hos den amerikanska Bulimus hemastomus äro äggen betäckta af ett hårdt kalkskal och nästan af dufäggs storlek). När skalet sönderspränges, framkommer den unga snäckan försedd med ett oftast genomskinligt hus, hvilket ofvan vid spetsen är nära förenadt med djuret. Det förökas lagervis inifrån utåt, så att hvarje yngre (inre) lager med sina kanter skjuter utom de äldre och är 1 början tunt, känsligt och elastiskt, samt erhåller först sent samma färg och hårdhet, som det öfriga skalet. Hos många snäckor (Helix, Pupa, Vertigo, Clausilia m. 1.) kan man lätt genom denna mjuka kant kring mynningen skilja unga indivi- der från de fullväxta, helst dessa sednare vanligen afsluta bildnin- gen af skalet genom en mer eller mindre uppsvälld, tillbakaböjd eller rak, munsöm, hvilken dessutom ofta är såsom fullbildad för- sedd med tänder eller veck. Hos andra arter (Ancylus, Acroloxus, Physa m. fl.) angifver intet yttre tecken den fullväxta snäckan, utan man får vid dem stödja sig på erfarenheten, att man ej fun- nit några större. Nybörjaren får tillika akta sig, att han ej tager ungar af en art för att tillhöra en annan, t. ex. späda ungar af Pupa muscorum eller V. antivertigo för en liten Helix, af Clausilia nigricans för en Pupa eller Vertigo, af Palud. achat. för en Vitrina (V. femorata Auct.) o. 8. Vv. q Åtskilliga snäckor hafva på öfra sidan af foten nära spetsen ett lock (operculum) fästadt, som tillväxer med snäckhuset och med hvilket dettas öppning tillslutes, när djuret drager sig in 1 skalet. Hos oss lefva endast några vattensnäckor, som ega lock, nemligen Paludina och Bithinia, hvilka hafva det hornartadt och koncen- triskt ringladt, samt Valvata och Neritina, hos hvilka det är spi- ralformigt strimmadt, hos den förra nästan brosklikt, hos den sed- nare af skalsubstans. Många snäckor, som annars sakna lock, bilda sig ett sådant (eller, såsom hos Helix fruticum, flere bakom hvar- andra), sedan de på senhösten dragit sig in 1 sina hus till vinter- hvila, antingen ytterst i mynningen eller längre in, och äro dessa lock kalkhaltiga, läderartade eller hinnaktiga. BE. Vid en malakologisk exkursion ”behöfver man ej vara försedd med många instrumenter. En håf med långt skaft, för upphemtande af vattensnäckor; en vanlig bleckportör, till förvarande af de större arterna, särdeles af Unio och Anodonta; ett par askar för de me- delstora och för de små landsnäckorna några smärre, uti ena ändan tillblåsta, glasrör eller ännu bättre små flaskor, genom hvilkas kork- proppar fina gåspennor äro förda (för att ej vid hvarje fynd be- höfva taga ur proppen) — är allt, som behöfs. För att fiska hafs- mollusker brukas dock en släphåf, med någorlunda tung jernram, hvars nedra kant glider fram långs bottnen. Den kalla årstiden tillbringa blötdjuren i dvala, djupt under affallna löf, mossa, stenar o. s. v. eller, såsom en del af vatten- djuren, nedkrupna 1 dyn; men ifrån tidigaste våren till sednaste hösten kunna de insamlas. Rikast blir dock skörden under som-' maren, särdeles efter ett friskt varmt regn. Dunkla, svala och fuk- tiga ställen äro de flesta landsnäckors käraste uppehållsorter, hvar- emot de noga undfly solsken och torr värme. De snäckor deremot, som uppehålla sig helst i stillastående vatten (Planorbis, Limnea, Paludina &c.), synas älska värme, ty under kallare dagar hålla de sig på botten, men vid starkt solsken komma de gerna upp till vattenytan. Då jag tet att nybörjaren ofta får vandra långt och söka länge, utan att dock hemföra synnerligen mycket, om han saknar all led- ning, torde jag få följa honom på hans första exkursion, hvarunder jag vill visa hvar och huru han skall söka för att finna mest. 8 Åt barrskogen egna vi icke mycken tid, ty den är alltid fattig på snäckor. Högländta ställen, särdeles kala bergsträckor, lemna ej heller stort utbyte, men framför allt rika äro bok-, ek- och has- selskogarne, isynnerhet då de finnas på bergsluttningen eller i dju- pare dalsänkningar. De omkringliggande trädgårdarne vilja vi först besöka, emedan i dem finnas lokaler för en mängd snäckor. Här få vi icke försumma att söka 1 den lösa, fuktiga jorden (efter Helix pulchella, H. costata) och bland de affallna bladen under täta häc- kar (der H fulva, H. hammonis, H. nitida, H. pygmea, Vitrina m. fl. bruka uppehålla sig), bland ogräset i mörka vrår (tillhåll för H. hispida etc.), vid foten af de omgifvande murarne och emellan deras stenar (hvarest vi kunna finna H. cellaria, H. lapicida, H. - pulch., H. costata, Pupa muscorum, Clausilia nigricans m. fl). Vi få aldrig glömma att upptaga alla gamla trästycken, helst om de legat orubbade en längre tid, och noga undersöka kanterna samt undra sidan, der särdeles små Pupe och Carychium skola finnas. Uppmuntrade af denna goda början, begifva vi oss till löfträdssko- garne, af hvilka bokhulten äro rikast, dernäst hassel- och ek-sko- garne, minst björkdungarne, alltefter den större eller mindre grad af fuktighet, skugga, rikedom på nedfallna blad 0. s. v., som de ega, ty ju mera beskuggad och öfverhopad med förmultnande löf ett ställe är, ju rikare på snäckor är detsamma. De större Helix- arterna (H. pomatia, hortensis, nemoralis, arbustorum m. 1.) finna vi vanligen uppkrupna på stammarne, men för öfrigt måste vi med största försigtighet och uppmärksamhet söka bland affallna löf, un- der mossa m. m. vid trädrötterna och äro alltid säkra att finna Zua lubrica, Vitrina pellucida, Helix nitida, kanske äfven H. fulva, H. alliaria, H. nitidula, Vertigo columella, V. substriata, V. pyg- mea, Clausilia laminata m. fi. Från murkna stubbar lösbryta vi sakta barken, under hvilken H. rotundata, H. ruderata, Clausilia nigricans, Vertigo pusilla och, om lyckan är mycket god, kanske äfven V. minuta och V. Venetzii kunna påträffas. Ånyo upprepar jag att vi ej få försumma varsamt upplyfta eller lösgöra på fuktiga ställen, inne i busksnår, på sjöstränder o. s. v. liggande gamla, länge orubbade bräder, trästycken, gärdselstänger o. d. samt noga undersöka dem, ty nästan alltid har jag blifvit belönad för besväret genom talrika exemplar af H. fulva, H. pygmea, Vertigo pusilla, V. antivertigo, Carychium m. fl. Är trakten bergig, så kunna vi under multnande löf vid bergsrötterna, under klippor o. s. v. göra en rik skörd af Clausilia-arter, ty jag har på sådana ställen på en 9 . gång stundom insamlat många species i talrika exemplar. De sanka, med al beväxta ängsmarkerna eller sjöstränderna få vi ej lemna oundersökta, ty på tufvorna, vid rötterna o. s. v. ha vi alla skäl att finna H. bidentata, Vertigo antivertigo, Carychium m.fl. Vi skola nu eftersöka de vattenmollusker vårt område har att bjuda på. De första, som möta oss, äro Succinee, krypande på vid vattenbrädden befintliga växter. Hvad vi sedan genast finna är, att rent, hårdt, kallt och flytande vatten städse är fattigt på blötdjur, då deremot mjukare, mindre rent, stillastående och af solen mera uppvärmdt vatten hyser en mångfald former, helst då det har stora förråd af Chara, Potamogeton, Ceratophyllum, Myriophyllum, Lemna m. fl. Vi vilja nu med håfven flitigt undersöka 1) de mindre, stilla- stående vattensamlingarne (såsom kärr, diken, pölar, dammar, gro- par o. 8. v.), hvilka finnas öfverallt, och, om de för tillfället hafva vattenbrist, undersöka vi den qvarlemnade gyttjan. Som sagdt är, kunna vi här göra rika insamlingar, isynnerhet af Physa fontinalis, Planorbis umbilicatus, P. albus, Limnea stagnalis, IL. limosa v. ovata, Bithinia tentaculata, Spherium corneum, Pisidium-arter, samt, ehuru mindre ofta, af Åplexa hypnorum, Plan. corneus, vortex, spi- rorbis, glaber, complan., crista, Limnea palustris, v. fusca, minmuta, Spherium lacustre m. 1. För erhållandet af de mindre arterna, måste vi med omsorg granska alla de växter, som finnas i vattnet, samt den Bbottendy, vi med håfven upphemta. Äfven äro Phryganea- larvernas (de s. k. husmaskarnes) ombhöljen ofta rikligt beklädda med små Planorbis- och Pisidium-arter. Komma vi nu 2) till större vattensamlingar, som sakna aflopp (såsom sjöar), så finna vi ofta vid stranden på stenar, trästycken m. m. Vert. antivertigo, Planor- bis: albus, Pi erista »m. f:, på växter »Succinea Pfeifferi, i sjön Bithinier, Limnea limosa v. wuricularia, Valvater, på större djup Anodonta-former, hvilka ofta äro af vind och våg uppkastade på stranden. -3) I sakta flytande åar och bäckar undersöka vi de der simmande näckros- och potamogeton-bladen, på hvilkas undra sida vi ofta finna ymnigt Aecroloxus lacustris, Planorbis-arter &c. och vid större stenar Paludiner. 4) I starkare flytande vattendrag (flo- der och strömmar) hafva vi att söka på undra sidan af större stenar Ancylus fluviatilis och på steniga ställen, der djupet är störst, Ano- donta- och isynnerhet Unmio-arter. Särdeles vid dessa sednare båda slägtena komma vi ofta 1 tillfälle att göra den anmärkningen, att de största formerna förekomma 1 de minsta vattendragen, och tvärtom, 10 Hemkomna utvälja vi af våra skördar de exemplar, hvilka vi vilja förvara i samlingen, och bortskaffa först djuren genom att kasta snäckorna och musslorna i kokhett vatten, der de om några minuter dö, då djuret drages ur de förra med en krökt knappnål, och på de sednare lossar man med en knif de muskler, som fästa djuret vid skalen, hvarefter det med lätthet kan uttagas. På små arter behöfves icke djuret bortskaffas. Vilja vi förvara den kalk- skifva, som, mer eller mindre olika bildad, finnes hos Limaxarterna, kan den lätt uttagas, om vi med en knif försigtigt uppskära skölden på midten. Önska vi i samlingen ega de skal-lösa blötdjuren, så kunna de förvaras uti vanligt 12-gradigt sprit, men vi få ej genast nedlägga dem deri, ty då sammandraga de sig och omgifva sig med slem, så att de blifva oigenkänliga, utan vi döda dem först genom att låta dem ett par dagar ligga 1 vatten, då de äro utsträckta och slemfria. På samma sätt kunna wvi förfara med landsnäckorna, hvilka, lagda i vatten, sträcka sig långt utom skalet och stundom utsträcka könsdelarne, men, om de komma i sprit innan de äro fullkomligt döda, draga de sig alltid tillbaka 1 skalet. Djuret hos Olausilia förblir dock orubbligt inom skalet, äfven om det kommer i vatten, så framt vi icke med vax noga tillsluta mynningen och med en knif göra ett lika stort hål på nacken af skalet, då djuret utsträcker sig genom denna konstgjorda öppning. IFE De förhållauden, af hvilka djurens förekomst beror, äro dels fysikaliska, dels geografiska. De förra betinga djurens vistelseorter, efter hvilka hela deras organisation är lämpad, de sednare såväl deras utbredning i allmänhet, som deras fördelning inom ett visst land. Vi hafva under den nyss slutade exkursionen haft tillfälle iakttaga en del mollusker på deras förekomstställen och skola der- före här i korthet undersöka 1) i hvilken grad och under hvilka omständigheter blötdjuren äro beroende af sina vistelseorter, och derigenom söka finna orsakerna till och vilkoren för deras utbred- ning, samt 2) huru de äro fördelade inom Skandinavien. Alla författare, som afhandla särskilda länders mollusker, dela dessa i land- och sötvattens- samt hafsmollusker, efter de olika ställen, hvarest djuren förekomma. Denna. indelning har dock det emot sig, att den icke erbjuder några säkra gränser för grupperna, utan öfverflyta de på mångfaldiga sätt i hvarandra. Succinea kan både till vistelseort och skalets form tagas för en Limnea; Helix Lt mtida, Pupa antivertigo m. fl. förekomma på fullkomligt lika våta ställen, som flera vattensnäckor, o. s. v. Ännu osäkrare blir skil- naden emellan sötvattens- och hafs-molluskerna. I Östersjön, ofta temligen långt från kusten, lefver en mängd snäckor, som egent- ligen tillhöra de söta vattnen t. ex. Neritina fluviatilis, Bitlinia tentaculata, många Limnea- och Planorbis-arter m. $. Hvarandra mycket nära stående slägten förekomma i färskvatten och i hafvet, men ännu oftare har samma slägte olika arter på båda ställena. Emellertid är denna gruppering af molluskerna allmänt antagen och äfven 1 de flesta fall öfverensstämmande med naturen. För kännedomen af arternas omfång, natur och utvecklings- kraft, med ett ord, för kunskapen om deras hela historia, måste det vara af stor vigt att eftersöka de särskildta formernas betydelse, relativa värde och orsaker. Det oaktadt är detta, till skada för vetenskapen, mycket försummadt, och nästan hvarje författare nöjer sig med att kalla alla arten underordnade former ”varieteter”, utan afseende på deras ursprung eller betydelse. Öfvertygad om det oriktiga 1 detta förfarande, har jag vågat försöket att fördela dessa på följande sätt. Varieteter 1 egentlig mening (variationes) kallar jag de obe- stämda afvikelser från den typiska formen, som visa sig blott i en särskildt dels eller bestämd karakters afvikelse, under det att hela utseendet eller de väsendtliga karaktererna blifva oförändrade. Va- rieteterna förekomma på samma lokaler, som hufvudformen, van- ligen blandade med densamma, hvarföre man icke kan tillskrifva yttre förhållanden, utan den iwmre bildningskraften, deras uppkomst. Artförändringar (aberrationes) äro sådana afvikelser, som, genom de festa delarnes större eller mindre omgestaltning, få ett med stamformen helt olika utseende. De förekomma under olika yttre förhållande med den sednare, äro fullkomligt beroende af dessa och ega derföre talrika öfvergångsformer, hvilka ej kunna finnas hos varieteter, som bero blott af enstaka karakterer. Artförändringar äro oftast ymniga och uteslutande på samma lokal, men hvarje art- förändring kan hafva en eller flera varieteter. Underarter (sub- species) benämner jag de beständiga former, som både genom ett olika utseende och genom mer eller mindre framstående egna ka- rakterer skilja sig från den typiska arten, med hvilken de ofta före- komma tillsamman och således icke uppenbart befinnas beroende af yttre förhållanden. De motsvara i det närmaste hvad man kallar racer och erhålla ofta den betecknande, men oegentliga, benämnin- 12 gen ”konstanta varieteter”, Individuella afvikelser äro de, tillsam- man med hufvudformen förekommande, från densamma endast ge- nom en olika färgteckning skilda, varieteter, hvilka synas vara mer eller mindre tillfälliga. Missbildningar eller abnormiteter (lusus) äro alltid tillfälliga och i följe deraf oftast sällsynta. De skilja sig från hufvudformen genom en helt och hållet olika, alltid ab- norm form, !) Artförändringar förekomma icke synnerligen ofta bland land- snäckorna, och afvika sällan till någon förvillande grad från de typiska formerna. Någon gång kunna de uppkomma genom klima- teriska inflytanden, men vanligen är det genom lokalens större eller mindre fuktighet, samt isynnerhet genom dess brist eller öfverflöd på kalk. Arter, som allmänt förekomma på primära formationen, få på kalkgrund ett mycket större, tjockare och tyngre skal, liksom de pelagiska hafsmolluskerna hafva skalet tunt och bräckligt, men de litorala tjockt och fast. Den kameleontnatur, som man till- skrifvit åtskilliga landsnäckor (t. ex. Ena obscura, Pupa avenacea), bestående deri, att deras yttre utseende i någon mån förändras och antager olika färg efter det olika föremål, hvarpå de befinna sig, grundar sig tvifvelsutan helt enkelt på det mer eller mindre starka ljus, hvari de äro, och deraf följande större eller mindre verksamhet hos de färgafsöndrande körtlarne i manteln. Liksom de på hafvets djup lefvande, hafva de snäckor, som tillbringa sitt lif neduti jor- den (t. ex. Cecilioides acicula), hvita skal, hvarmed dock ej få för- blandas albinos-former, som kunna förekomma hos hvilken art, som helst, och sannolikt härflyta af någon sjuklighet hos djuret. — Sötvattens-molluskerna äro vida rikare på artförändringar än land- snäckorna ?). Limnea, Unio och Anodonta lemna härpå en mängd !) Vid arternas beskrifning har jag med siffror (1, 2, 3...) utmärkt de former, som jag anser endast vara individuella afvikelser, med latin- ska bokstäfver (a, b, c...) obetydligare varieteter, genom ett — framför namnet de mera afvikande, men dock tillfälliga varieteterna, medelst gre- kiska typer (a, 8, y...) dem jag anser vara artförändringar, samt efter artbeskrifningen såsom ”forma 1”, ”forma 2” 0. s. v. anfört de former, som jag uppfattat såsom afarter. 2) ”Der Grund davon liegt offenbar in Folgendem. Das Wasser ist das Vehikel aller derjenigen Agentien, welche auf das Leben und Bilden dieser Thiere Einfluss haben, der Nahrung, des Lichtes, der Wärme, der Luft. Jedes dieser Agentien tritt nur im Wasser und alle zusammen durch das Wasser gebunden und ausgeglichen mit jenen Thieren in Berihrung. Dadurch bildet sich im Wasser ein einiger, ungetheilter, unablässig thä- 13 exempel. Arterna af dessa slägten vexla till den grad efter före- komstställenas geologiska, fysiska och klimatiska förhållanden, att man nästan aldrig finner dem fullkomligt lika på två lokaler. Missbildningar förekomma både bland land- och vatten-mollu- skerna. Sådana äro, då vanligen högervridna snäckskal äro vridna åt venster, såsom man funnit af de större Helix-arterna och af Planorbis; eller då vanligen venstervridna äro vridna åt motsatt håll, såsom Clausilia nigricans dextrorsa Schmidt, Mörch. Andra missbildningar hafva de inre vindningarne hos vanligen plattade eller konvexa spiralvridna snäckskal mer eller mindre skilda från de yttre och bildande en utdragen korkskruflik, 1 stället för en nedtryckt spiral. Sådana abnormiteter äro funna af Helix hortensis, H. po- matia, Planorbis crista, P. albus och af P. umbilicatus eger jag från Skåne en i detta fall särdeles utmärkt form. Af Helix Mispida har jag icke sällan sett en monstrositet i motsatt riktning, bestå- ende deri, att den yttersta vindningen höjer sig öfver de inre, så att skalet blir ofvan mer eller mindre konkavt. För hvarje art har naturen bestämt ett maximum och ett mi- nimum af värme och köld, och detta öfverskrider ingen utan att antingen straxt duka under, eller ock lefva i ett slags aftyningstill- stånd. Vidden af en arts geografiska område beror således på de fera eller färre grader, som ligga emellan detta maximum och mi- nimum af värme, och häruti råder mycken olikhet, ty under det somliga arter endast obetydligt äro beroende af meteorologiska för- hållanden (ss. Zua lubr., hvilken af alla landsnäckor har den vid- sträcktaste utbredningen, samt Helix costata och H. pulchella, hvilka bland Helices äro vidast kringspridda på jorden ?)), äro andra det i hög grad och hafva derföre fått sig anvisade mera inskränkta om- råden. Men hvarje art kan i allmänhet antagas ega inom sitt geo- grafiska område ett visst centrum, hvarest alla för dess existens er- fordeliga omständigheter äro förenade och hvarifrån den har utbredt sig öfver hela den terrain af jordytan, som utgör dess nuvarande tiger, also um so wirksamerer Einfluss auf die Ausprägung der Schalen- formen. Die Landschnechen dagegen haben es mit einer mehr zersplit- terten und darum unwirksameren Macht zu thun, deren einzelne Glieder: Klima, Seehöhe, Temperatur, Lage gegen die Himmelsgegen den, Vege- tation, Feuchtigkeit u. s. w. theils durch zeitweisen Wechsel ihre Kraft verlieren, theils einander aufheben.” Rossm. Icon. h. XII p. 2. ”) Enl. Lovell Reeve: The Land and Freshwather Mollusks in the British Isles, p. 83. 14 område 1). Kring detta centrum uppträder arten icke blott rikast på individer, utan äfven på former, men den typiska formen får man ofta söka vid gränserna för dess utbredning ?). Värme och fuktighet äro de tvenne vigtigaste faktorerna vid arternas utbredning, men äfven lokala förhållanden äro dervid verk- samma, antingen gynnande eller hindrande. Detta kunna vi redan förmoda af den låga grad af utveckling nervsystemet har hos blöt- djuren, den nedstämning af alla animala funktioner, som deraf blir en följd, deras tröghet, passivitet, ytterliga känslolöshet och seghet. Värmen utöfvar icke på dem detsamma inflytande, som på de högre djuren, hvarföre andra förhållanden, hvilka vid de sednares före- komst icke äro märkbara, äro betydliga hos molluskerna. ?) För att ega en rik molluskfauna måste ett land naturligtvis i första rummet hafva för de särskilda arterne passande lokaler. Men äfven med sådana, kunna arter saknas, som i de närgränsande länderna äro ymniga. För landsnäckornas utbredning äro berg- sträckningar med riktning i öster och vester icke blott mekaniska, utan, genom den olika temperatur, som 1 allmänhet råder på deras norra och södra sida, äfven fysikaliska hinder. Så dela Pyreneerna, Alperna och Karpaterna den Europeiska Molluskfaunan 1 två delar, hvardera icke blott med en mängd egendomliga arter, utan slägt- typerna ofta på ett olika sätt varierade. Det är dock hufvudsakligen af ländernas geologiska förhållanden, vi få förklaring på en mängd arters fördelning. De trakter, som hvila på granitens uråldriga grund, der denna öfverallt träder i dagen, äro alltid relativt, ofta absolut fattiga på snäckor, och jag känner ingen enda art, som för dem är egendomlig, om ej möjligen H. harpa. Denna för snäckornas lif fientliga bildning, är1 de södra länderna betäckt af yngre lager. Der är ock en rikedom på stora, 1!) Jfr ”Anteckningar 1 Zoologien” af Wallengren, p. 35. ?) ”Meine Erfahrung ist, dass in der nördlichen Fauna die Typen fär viele in der sädlichen weiter ausgeprägte Arten, Gattungen oder Gruppen vorkommen.” Rossm. Icon. XII p. 22. Jfr A. Schmidt: Die kritischen Grupp. der Eur. Claus. p. 6. — A. Malm i Göteb. K. Vet. och Vitth. Samhb. ”H. VII p. 126. 3) Motsatsen kan ock ega rum. Under det insekternas utbredning till en stor del är beroende af de växters utbredning, hvaraf deras larver hemta den hufvudsakligaste födan, har födan tvifvelsutan alldeles intet inflytande på fördelningen af molluskerna, emedan dessa, såsom till stör- sta delen fytofager, förtära alla slags, isynnerhet saftiga växter, och för- små icke en gång de giftiga svamparne. 15 sköna arter, hvarom vår fauna knappast lemnar oss en föreställning, ty mot norden aftaga dessa alltmera, och äfven hos oss finna vi, att af hvarje slägte de minsta arterna framtränga närmast polen.") Den enda större Helixart, som vi ega (H. pomatia) förekommer in- genstädes 1 norden, utan att vara ditplanterad, men att detta ej beror af temperatur och klimat, bevisas deraf, att samma snäcka (enl. Leunis) på Alperna gå ända till 7000 fot öfver bafvet. De trakter deremot, som hafva rikedom på kalk, antingen de tillhöra de Siluriska formationerna eller Urkalken, hafva alltid stor rikedom på snäckor, icke blott derföre, att den löfskogsvegetation, som för de flesta landsnäckors trefnad är ett väsendtligt vilkor, der i hög grad befordras, utan för det behof af kalk, som man hos dem varseblifver ?). Många arter förekomma icke annorstädes än i kalk- trakter, och äfven de, som kunna trifvas på annan grund, blifva alltid i dessa ymmnigare. Äfvenså få de flesta arter, som ofta på granit eller gneis hafva ett ytterst tunt skal, på kalk ett tjockt, fast och tungt skal. Hos oss är det isynnerhet omkring de större sjö- arne, som kalklager finnas, hvarföre det ock är omkring dem, kon- kyliologen finner det största antalet arter, liksom det största antalet individer af land-mollusker. På öfvergångsbergen i Jemtland (om- kring Storsjön), Nerike (kring vestliga ändan af Hjelmaren samt på slätten), Westergötland (företrädesvis vid Wenerns östra sida, på Kinnekulle, Halleberg och Hunneberg, men äfven på Billingen, Ålle- berg och Mösseberg), Östergötland (isynnerhet på slätten samt från sjön Roxen långs Motalaström och Wettern nedtill Jönköping), äf- venså kring Mälaren, 1 en stor del af Upland &c., men framför allt i Skåne är land-molluskfaunan rik och omvexlande. Öarne Gotland och Öland utmärka sig icke så mycket genom sin artrikedom, som genom det stora antal individer hvarje art vanligen eger der, samt genom sina många egendomliga former. 3) ') Af våra Helices uppnås norra polcirkelen i Sverige af följande (enl. v. Wallenb. och Bohem.): H. arbustorum, ruderata, viridula, fulva och pygmea; i Finland (enl. Nord. och Nyl.) af H. fulva, harpa, rude- rata, costata, pygmeda, hammonis, viridula ; i Ryssland (enl. v. Midden- dorff och Lilljeb.) af H. hispida, ruderata, bidentata, pulchella, nitida, hammonis, fulva och Schrenki. ”) Jfr ”Spridda bidrag till Nerikes Naturalhistoria” af C. Hartman pekas fest ”) De delar af vårt land, hvilka i malakologiskt hänseende äro nog- grannast undersökta, visa följande förhållanden. Skåne eger 98 arter. För Blekinge upptager Mag. Gosselman (”Zoologiska och Geologiska Iakt- + 16 Hvad beträffar sötvattenmolluskerna, så både variera de slägt- karaktererna vida mindre än landsnäckorna, oaktadt den stora om- bytlighet i form, som större delen af dem ådagalägger, och äro de dessa sednare till artantal vida underlägsna. Derjemte hafva de en mycket vidsträcktare utbredning och äro inom hvarje land mera jemnt fördelade, men de äro till species och individer talrikare i de tempererade länderna, än i de varma, då förhållaudet med land- snäckorna är motsatt. En trakts rikedom eller brist på kalk utöfvar, som jag sökt visa, stort inflytande isynnerhet på landsnäckornas utbredning, så att i förra fallet en af klimatet annars icke väl lottad ort, derige- nom kan ega en rik mollusk-fauna. /, af hela skalets längd. — Djuret blåsvart eller mörkgrönbrunt, under och på sidorna gulgrått, tjockt och mycket slemmigt; den hästskoformiga käken har blott en liten tand i midten, utan några sidotänder. 33 Förekommer på våta ställen, mer sällsynt än föregående. Den vistas i sjelfva vattenbrynet eller på stränderna af större floder och sjöar, alltid på platser, som tidtals äro öfversvämmade, då S. putr. träffas längre bort från sådana ställen. S. Pfeifferi är, ehuru omtvistad, utan tvifvel en god art, karakteri- serad både genom den konstant entandade käken hos djuret och genom sitt långsträckta, smala, mycket sneda skal. Ofta är detta på inre sidan starkt perlmoglänsande, hvarpå dock Rossmässler lägger för stor vigt, ty, utom det att denna glans ofta saknas, finnes den hos S. putris var. b) och är ej sällsynt hos Limnea-arter, isynnerhet L. ovata. 3. Succinea oblonga Drar. Skal äggrundt aflångt, med tornlikt utdragenr, spetsig spira, vindningar 3!|,, konvexa; sömmen djup: mynning rundad; spin- del svagt böjd. IL. 5—9 m. m. Mynn. 3—4!/|, mm. Rossm. Ic. 1. p. 92, f. 47. — Högberg Vet.-Ak. Handl. 1841 p. 200. — Mörch S. M. Dan. p. 34. Skalet äggrundt aflångt, svagt glänsande, temligen fast, med bågböjda fina tvärstrimmor, blekt gulaktigt, med någon dragning i grönt eller gulbrunt. Vindningarne 3!/,, starkt konvexa, den sista bukigt uppblåst, de öfriga bildande en utdragen spetsig spira. Söm- men mycket djup. Mynningen rundadt oval, sned, upptill knappt vinklad, hälften så lång som hela skalet. — Djuret (enl. Pfeiffer) ljusgrått, med hufvud och hals blågrå; käken entandad. Förekommer på stenar, växter och trästycken vid bäckar, ka- naler och dammar. Den gulgröna formen upptäcktes vid kanalen i stora Humlegården i Stockholm af D.S. Högberg och den gulbruna är tagen af Prof. Lilljeb. m.fl. vid Nähr på Gotland. Många ex. af den förra äro godhetsfullt meddelade från Westmanland, Björnön, af Lektor Johanson. 1. Herr A. Malm upptager i Göteb. K. Vet. och Vitth. Samh. Handl. h. II. p. 113 Succinea arenaria Bouchard, af honom tagen 1847 i Stora Råby vid Lund. Då jag af denna snäcka icke haft tillfälle se något svenskt exemplar, kan jag endast lemna en öfversättning af den diagnos Hr Malm efter Pfeiffer anför. ”Skal äggrundt spetsigt, mörkt brungult, strimmigt, genomskinligt, något glänsande; spira konisk, något spetsad; söm djup; vindn. 3!/,, konvexa, den sista ?/, af skalets längd; spindel bågböjd; myn- ning föga sned, oval, vid basen rundad; munsöm hvass. LDL. 67/;, bredd 4!/, m. m. Mynn. 4 m. m. lång, på midten 3 m. m. bred.” 2. ”För att med någorlunda säkerhet kunna uttrycka mynningens snedhet (hos: de olika arterna) har jag sökt bestämma storleken af den vinkel, som uppkommer om följande trenne punkter sammanbindas: 1:0 3 34 spirans topp, 2:o det ställe på vindelpelaren, uti hvilket snäckans längd- axel skär samma pelare, samt 3:o den ifrån denna punkt mest aflägsna punkten på munkanten. Hos S. Pfeifferi är denna vinkel större än hos någon af de öfriga och håller vid pass 151; hos S. putris 1442; hos S. oblonga 140”, samt hos S. arenaria 135".” Malm amnf. st. h. III p. 133. Gen. 53. Helix LINnysÉ. Djuret långsträckt; mantelen ej utdragen, utan bihang; nacken bar ; trefvarne 4, cylindriska eller något klubblika, de öfra längst, med ögonen i spetsen. — Skalet plattadt, klotformigt eller koniskt; mynningen halfmånformig, oval eller rundad, oftast bredare än hög; munsömmen vanligen enkel, mindre ofta tandad, sällan sammanlö- pande. Hithörande arter vistas helst på med löfträd bevuxna, fuktiga och skuggrika ställen, der några uppehålla sig på jorden, under nedfallna, multnande löf, under stenar eller i gamla trädstammar ; andra söka de mörkaste platserna i täta busksnår, hvaremot de större arterna merendels krypa uppför de större trädens stammar och gre- nar. Endast få förekomma på torra, ljusa, öppna ställen. I Sverige äro 29 arter funna af detta slägte, i Norge 16, i Danmark 32, i Finland 15 (16), i England 36 (38) och i Frankrike 77 arter. 1. Slägtnamnet Helix omfattade hos Linné icke blott Helix Auct. Rec. utan derjemte flera andra både land- och sötvatten-snäckor t. ex. Carychium, Planorbis, Limnea. Mäller frånskilde vattensnäckorna, men behöll namnet Helix för de flesta landmolluskerna, så att det äfven om- fattade Succinea, Bulimus, Clausilia, Pupa, Zua m. fl., detta emedan han nästan uteslutande gjorde afseende på djurens skapnad. Draparnaud bestämde gränserna för slägtet så, som vi här upptagit det. Femton år efter Drap. upptog D'Audebard de Ferrusac namnet Helix i samma om- fång, som Mäller, och fördelade det i XIV subgenera, af hvilka sex inne- fattade slägtet Helix Drap. Emellertid hade Lamarck från Helix Drap. såsom eget slägte, under namn at Carocolla, skilt alla med H. carocolla beslägtade arter, d. v. s. dem, som på midten af sista vindningen äro försedda med en skarp köl. Alla nyare Engelska författare frånskilja un- der slägtnamnet Zonites en del arter, ehuru de för öfrigt bibehålla släg- tet oförändradt, men de äro icke öfverens om omfånget hos det nya slägtet. Gray (1840) upptager de arter, som hafva tunt, plattadt, oftast glänsande skal, med enkel, hvass munsöm, alltså de arter, som här nedan tillhöra afd. A. a. samt B. a. Så begränsadt, säger han, utgör det en form emellan Helicidze och de exotiska slägtena Stenapus och Nanina af fam. Arionide. Mig synes det mera riktigt säga, att slägtet Zonites Gray genom Vitrinine sluter sig till Limacide på samma sätt som Stenopus och Nanina (Stenopidee) till Arionide. Jefreys (1862) upptager under 35 sl. Zonites de arter, som i detta arbete höra under afd. A. a och b, med uteslutande af dem som tillhöra Ba, hvaremot Lovell Reeve (1863) till detta slägte endast räknar dem jag anför under afd. A. a. — Herr O0. Mörch, som helt nyligen afslutat sin innehållsrika och värdefulla förteck- ning på Danmarks Land- och Sötvatten-Mollusker, fördelar de der upp- tagna arterna af Helix Drap. under sex olika familjer, nemligen fam. Zomitide (med slägtena Hyalinia och Zonitoides), fam. Atenie (med sl. Discus och Vallonia), fam. Leucozone (med sl. Hygromia), fam. Xerophile (med sl. Jacosta och Eulota), fam. Ariantide (med sl. Arianta) samt fam. Pentatenie (med sl. Helicogena). Oaktadt dessa föregångare, har jag bibehållit slägtet Helix Drap. oförändradt, men sökt fördela dess hos oss förekommande arter i så naturliga grupper, som det varit möjligt, då de på samma gång genom yttre, ifrån skalet hemtade, karakterer skulle för nybörjaren göras lätta att skilja. 2. I sammanhang med föregående korta öfversigt af grunddragen af slägtets historia, torde en blick på de mera framstående formernas geo- grafiska utbredning inom Europa ej sakna intresse. Subgen. Hyalinia representeras äfven i de södra och mellersta länderna af vår verldsdel, men synes företrädesvis uppträda i de vestliga. England, Danmark och Sverige hafva lika många och samma arter, men endast hälften af dem äro funna i Finland. — Af subgen. Discus är H. pygmea mycket ut- bredd. Den har i södra Europa och i England en närstående art, H. rupestris, hvilken jag har skäl förmoda förekomma hos oss. H. rotun- data är en sydlig, H. ruderata en nordlig form. Den förra finnes i Tyskland, Frankrike, England, Danmark och södra Sverige; den sednare i Nassaus bergstrakter, på Erzgebirge, i Steiermark och i alpskogarne i Schweitz samrit i Norge, mellersta och norra Sverige och Finland, upp till Ishafskusten. I England förekommer H. rud. fossil 1 öfra tertiärforma- tionen jemte H. incarnata och H. fruticum, men ingen af dessa tre finnes nu der lefvande. Söder om Alperna är H. rot. ersatt af H. solaria Menke. Dessa tre äro så nära anförvandter, att både den sydliga och den nordliga ofta äro ansedda vara former af den mellaneuropeiska H. rotundata, hvarjemte det förtjenar anmärkas att den sydligaste är minst, den nordligaste störst. Nästan samma förhållande är det emellan de tre öfriga sins emellan nära beslägtade arterna af detta subgenus, H. aculeata, H. lamellata och H. harpa. Den första är funnen i Tyskland, Frank- rike, England, Danmark, Norge och södra Sverige; den andra i norra England, norra Tyskland, Danmark och södra Sverige; den sista i Lappland, Norge, Finland samt Nord-Amerika. — Subgen. Hygromia har i Europa sitt centrum kring Karpatherna och Alperna, der det eger en mängd ar- ter. Af dessa förekommer större delen i östra Frankrike, 11-—12 arter i England (hvarest dock saknas H. strigella, incarnata och fruticum), 7 arter i Danmark, 6 i Sverige, 3 i Norge och 2 i Finland. H. Mspida är den enda, som tränger fram till högsta norden, icke hos oss, der den finnes föga öfver mellersta delen af riket, ej i Finland, der Sääksmähi är nordligaste punkten, utan i Ryssland, hvarest Middendorff funnit den 3 36 högt upp i Siberien. — De nedtryckta, med en skarp köl försedda Helix- arterna (subgen. Carocolla) äro ibland den transalpinska molluskfaunans utmärktaste tillhörigheter. Endast några få gå norr om Pyreneerna och Alperna till Frankrike och till intet land nordligare komma flera än H. lapicida. — Subg. Teba bildar en artrik grupp, hvars centrum är Alperna, hvarifrån de flesta hithörande arter sprida sig långs Medelhafvet och uppåt Adriatiska hafvets kuster. De förekomma alltså hufvudsakligen i södra och vestra Europa. I Frankrike finnas 12 arter, i England 4 (H. pisana, virgata, striata och ericetorum), i Danmark 3 (H. conspur- cata, candidula och ericetorum), i Norge och norra Tyskland 1 art (H. ericetorum) samt i Sverige likaledes 1 art (H. costulata). — De till subg. Pomatia hörande arterna äro de största inom slägtet och tillhöra, på ett undantag när, endast sydligaste delen af Europa, men äfven der före- komma de icke tillsamman, utan ersätta hvarandra i de olika länderna. H. naticoides Dr. finnes i södra Frankrike, södra Italien och på Sicilien, H. melanostoma Dr. i södra Frankrike (och Egypten), H. ligata Möll. i Istrien, Kroatien och Dalmatien, H. lucorum i Italien, endast H. pomatia förekommer fritt i England och norra Tyskland, och införd i södra och mellersta Sverige. A) Skalet vanligen starkt glänsande, utan band, slätt eller fint tvärstrimmadt; mnunsömmen enkel, hvass, rak. a) Skalet plattadt, med nafvel. (Subgen. Hyalinia Ag.) 1. Helix cellaria Mö. Skal nästan platt, starkt glänsande, ojemnt strimmigt, på öfra sidan gulgrönt, på undre hvitt eller hvitgrönt; mynning äggrundt månformig; nafvel öppen; vindningar 6, småningom tilltagande, plattade. "Br. 12—13 m. m., höjd 4!/,—5Y/, m. m. ER cell SV Rp 28: Nilss. p. p. pag. 52. -— Rossm. Ic. Ip 0 ER VI pA 30 NT NESNYL BIM pPE203 TS - Zonites cellarius Gray, Jeffr. — Hyalinia cell. Mörch S. M. Dan. p. 12. Skalet på båda sidor plattadt, glänsande, svagt genomskinande, tunt, men temligen fast, otydligt och oregelbundet tvärstrimmadt, ofvan gulgrönt eller blekgulbrunt, under ljusgrönt, stundom nästan hvitt, men alltid med grön anstrykning ; spiran platt. Vindningarne 5—6, nästan platta, den sista någorlunda hastigt tilltagande i bredd, icke vidgad mot mynningen. Nafveln öppen, djup. Mynningen oval, snedt månformig. Munsömmen enkel, hvass; yttre kanten svagt bågformig, kort, spindelkanten mera än en half gång längre, vid nafveln obetydligt utåt böjd, sedan nästan rak eller på midten nå- got uppstigande. Den yngre snäckan är oftast ljusare än den ut- bildade, stundom nästan hvit och då mera genomskinlig. — Djuret 317 är än ljust blågrått, med trefvarne och en linea på hvardera sidan af nacken mörkare, än gulblått, med ljusare sidor och hvit underdel. Förekommer i källare, under mossa o. dyl. vid foten af murar, på steniga ställen o. s. v. här och der i södra och mellersta Sverige, vanligen ymnigt på samma lokal. 2. Helix nitidula Drar. Skal kullrigt plattadt, svagt glänsande, nästan slätt och oge- nomskinligt, på öfra sidan rödbrunt, under ljusare; mynning rumn- dadt månformig; nafvel vid; vindningar 4—4!|,, hastigt tillta- gande, den sista bred. — Bredd 8—9, höjd 4!|, m. m. El. nitiöRossm. ölet 13 pli? == Malm GEL pluli5l — H. cell. p. p. Nilss. H. M. pag. 52. — Zonites nitidulus Gray, Jeffr. — Hyalinia nit. Mörck S. M. Dan. p. 13. Var. nitens: skal plattare, af ljusare färg, med matt yta; sista vindn. betydligt vidgad mot mynningen och nedtryckt; mynningen nästan äggrund. Skalet på båda sidor något konvext, svagt glänsande, föga ge- nomskinligt, tunt, bräckligt, nästan slätt, på öfra sidan rödbrunt, på undra sidan, isynnerhet omkring nafveien, ljusare, hvitaktigt; spiran konvex; vindningarne 4—41!/,, svagt hvälfda, intryckta vid sömmen, den sista stundom mot mynningen vidgad och nedtryckt. Nafvelen vid och djup. Mynningen sned, rundadt eller något aflångt månformig. Munsömmen enkel, hvass, yttre kanten utdragen långt framom spindelkanten, som är obetydligt längre och vid nafvelen uppstigande bågformig. — Dyjuret är ljust skifferblått, med ryggen och fotspetsen mörkare. Förekommer under stenar, nedfallna löf, vid trädrötter &c. på fuktiga, skuggiga ställen, särdeles i bergstrakter. Jag har tagit den 1 Skåne vid Belteberga, under bokarne på sluttningen vid källan, samt i Blek. vid Ronneby, straxt öster om Skärsjön. Hr Malm (anf. st.) uppgifver den från Åkesholm och Ignaberga i Skåne samt Gunnebo och Utterbäck vid Göteborg. Prof. Lilljeb. har (enl. benä- get meddelande) funnit denna art vid Vestra Wram 1 Skåne samt vid Upsala, Konserv. Roth (enl. ex.) vid Herrevadskloster och Lind- holmen i Skåne, Stud. J. A. Wallin (enl. ex.) vid Ringsjön i Skåne samt Lektor Hartman (enl. Ner. Moll.) vid Skåleklint i Nerike. Huruvida alla de lokaler, som Intend. Malm anför, tillhöra denna art eller ej, kan jag af brist på ex. ej afgöra; men då han uppgifver, att snäckan kan skiljas från alla sina hittills hos oss funna samslägtingar der- igenom, att djuret, då det är lefvande (och blir oroadt), har en obehaglig 328 hvitlöksstank, ej olik snokens, så är tydligt att han med H. nitidula sam- manblandat följande art, hvilken denna egenskap tillkommer och icke H. nitidula. Dessa snäckor skiljas för öfrigt derigenom att skalet hos H. all. är mindre och har en stark glans samt djuret vida mörkare färg. Från H. cell. skiljer sig H. nit. genom en vindning mindre, högre spira, mycket större och djupare nafvel. 3. Helix alliaria Minter. Skal plattadt, starkt glänsande, nästan slätt, genomskinligt, rödgult, omkring nafvelen hvitaktigt, eller helt och hållet glasgrönt; mynning äggrundt månformig; nafvel öppen; vindn. 5—5"/,, plat- tade. Bredd 6—7, höjd 3 m. m. Zonites alliarius Gray ed. Turt. p. 168, fig. 39. — H. glabra Stud., Rossm. Ic. VII p. 36, fig. 528 (forma major). Hyalinia alli- aria Mörch S. M. Dan. p. 13: 1) Skalet rödgult. 2) Skalet glasgrönt. Skalet på öfre sidan temligen hvälfdt, på undre nästan platt, starkt glänsande, genomskinligt, rödgult, omkring nafvelen ljusare, eller helt och hållet glasgrönt; spiran konvex. Vindningarne 5—5!/,, temligen långsamt tilltagande i bredd. Nafveln trång, men djup. Mynningen obetydligt sned, äggrundt månformig. Munsömmen en- kel, hvass. — Djuret har svart kropp och svarta trefvare, med fo- ten bakåt spetsigt afsmalnande, hoptryckt, hvitgrå, 1 spetsen svart. Förekommer under stenar och nedfallna löf. Den rödgula for- men har jag tagit vid Ronneby i Blek. och den glasgröna i Para- dislyckan i Lund. 1. Från de öfriga arterna inom denna grupp skiljer sig den närva- rande genast genom den starka lukt af hvitlök, som djuret sprider om- kring sig. Äfven genom skalets form och färg utan svårighet skild från > yngre exemplar af de båda föregående, de enda, med hvilka denna skulle kunna förvexlas. 2. Namnet alliaria är både det älsta, såsom gifvet af Miller 1822, och det bäst passande, hvarföre det är att föredraga framför H. glabra Stud. (1822), H. nitens Sheppard (1825) och H. foetida Stark (1828). Den snäcka Rossm. på anf. st. beskrifver och ger figurer af, är ganska säkert densamma, som finnes hos oss, ehuru den förra är nästan dubbelt större. Rossm. tillägger dock: selten findet man Exemplare von der Grösse des abgebildeten. 4. Helix nitida Mörr. Skal kullrigt, glänsande, tätt och regelbundet tvärstrimmadt, nästan ogenomskinligt, kastanjebrunt; mynning rundadt månformig; nafvel öppen; vindningar 5, konvexa, trinda, långsamt tilltagande. Bredd 6, höjd 3 m. m. 39 H. nit. Möll. V.: H. II p. 32. — Nilss. H. M. p. 34. -- N. & Nyl. Ex MIpsy287 fes0: FH lucida (Dr Rossm: 1: p.u72,fgs2Le— o Zonites lucidus Gray. — Z. lucidus Jeffr. — Zonitoides nitidus Mörch SL MDan: pc 1 Skalet tilltryckt klotformigt, glänsande, finstrimmadt, föga ge- nomskinligt, vackert kastanjebrunt, på båda sidor lika färgadt, myc- ket mera konvext på den öfre sidan; spiran konvex. Vindningarne 5, långsamt tillväxande, den sista trind, icke märkbart vidgad mot mynningen. Sömmen djup, rännformig. Nafvelen öppen. Mynnin- gen rundadt månformig, föga sned. Munsömmen enkel, hvass. — Djuret kolsvart, hvarföre skalet, sålänge djuret lefver deri, synes glänsande svart. Förekommer under stenar, trästycken o. dyl. alltid nära, ofta i vatten, temligen allmänt i södra och mellersta delarne af riket. Unga snäckor af denna art kunna möjligen misstagas för följande, men de skiljas lätt genom djurets och skalets vida mörkare färg och ge- nom mynningen, ty spindelkanten är, liksom hos unga ex. i allmänhet inom detta slägte, vid nafvelen starkt nedböjd och sedan nästan rätvink- ligt uppstigande. 5. Helix hammonis STRÖM. Skal plattadt, glänsande, tätt och vackert tvärstrimmadt, ge- nomskinligt, ljusbrunt; mynning äggrundt månformig; nafvel tem- ligen tråmg, men djup; vindningar 4, hastigt tilltagande. Bredd 31,—4!/,, höjd 2 m. m. H. nitidosa (Fer.) Rossm. Ic. I p. 71 fig. 23. — Zomnites radia- tulus Gray, Reeve. — Helix pura Malm G. H. II p. 116. — Nord. & Nyl. F. M. p. 27 fig. 19. — C. Hartm. N. M.p.4. — Hyalinia ham- monis Mörch S. M. Dan. p. 13. 1) Skalet ljusbrunt. 2) Skalet färglöst, glaslikt, eller grönak- tigt (H. pura 8 hyalina Malm). Skalet plattadt, glänsande, på öfre sidan fint och regelbundet tvärstrimmadt, strimmorna vid sömmen djupa, enfärgadt gulbrunt, lika konvext på båda sidor; spiran nästan platt. Vindningarne 4, hastigt tilltagande, temligen nedtryckta, den sista mot mynningen vidgad och nedtryckt. Sömmen grund. Mynningen i förhållande till skalets bredd stor, äggrundt månformig. Nafvelen temligen trång, men djup. Munsömmen enkel, hvass. — Djuret mörkt gråblått, med hufvud och trefvare nästan svartblå; foten skiljes från den öfriga kroppen af en ljus, nästan ofärgad rand. Då djuret befinner sig i skalet, är detta vackert kastanjebrunt, såsom föregående arts tomma skal. 40 Denna art är öfver hela Skandinavien, äfven i dess nordligaste delar, en bland de allmännaste snäckor och träffas både i löf- och barrskog, bland mossa och blad. 6. Helix vividula MEnKE. Skal något plattadt, glänsande, tätt och djupt tvärstrimmadt, genomskinligt, grönaktigt; mynning rundad; nafvel vid; vindningar 41(,—5, konvexa, trinda, långsamt tilltagande. Br. 41,—-51/,, hav) mum. H. viridula v. Wallenb. Moll. Lapp. Lulens. med fig. — Zonites excavatus var. vitrina Jeffr. Brit. Conch. p. 166. Skalet något plattadt, på öfre sidan mera konvext än på den undre, glänsande, tätt och djupt tvärstrimmadt, glasklart, grönaktigt; spiran konvex. Vindningarne 4!/,—5, långsamt tilltagande, kon- vexa, den sista trind, icke plattad eller mot mynningen nedtryckt eller vidgad. Sömmen något djup. Mynningen 1 förhållande till skalets storlek liten, rundad. Nafveln vid och djup. Munsömmen enkel, hvass. — Djuret gråblått, temligen ljust. Då djuret befin- ner sig i skalet, har äfven detta en gråblå färg. Förekommer under multnande löf. Funnen i Luleå Lappmark (Wallenberg), Nerike (mångenstädes i Örebro-trakten: Hartm. Ner. Moll. p. 4) och i Skåne vid Belteberga. 7. Helix pura ÅLDER. Skal plattadt, tätt och regelbundet, men ytterst fint strimmadt, gråhvitt; mynning äggrundt månformig; nafvel vid; vindningar 4, hastigt tilltagande, den sista nedtryckt. Bredd 3—4, höjd 2 m.m. Zonites purus Gray, Reeve. — Hyalinia pura Mörch S.M. Dan. p. 13. Skalet plattadt, något glänsande, regelbundet, men mycket fint strimmadt, gråhvitt, föga genomskinande; spiran konvex, ofta tem- ligen hög. Vindningar 4, hastigt tilltagande, den sista vid mynnin- gen nedtryckt. Sömmen djup. Mynningen sned, mer eller mindre äggrundt månformig. Nafvelen vid och djup. Munsömmen enkel och hvass. — Djuret hvitt, med ett svart streck på hvardera sidan om nacken. Då djuret befinner sig i skalet, synas de 3 första vind- ningarne gulröda. Förekommer ej sällsynt under nedfallna multnande löf i bok- skogen vid Pehrsborg nära Ronneby och vid Bellevue nära Carlshamn. Att denna art, och icke, såsom hos oss allmänt anses, H. hammonis, är Alders H. pura, är tydligt af upptäckarens beskrifning på djuret.- Man måste nemligen inom denna grupp, vida mera än hos de flesta snäckor, 41 göra afseende på djurens olika färgteckning, äfvensom skalets färg, då djuret befinner sig deri, och då det är tomt. Utom i dessa fall skiljer sig H. pura från H. hammonis genom högre spira, finare strimmor, mycket vidare nafvel &c. Med följande kan den icke, oaktadt djurets och skalets lika färg, förvexlas, ty de äro mycket olika i afseende på nafvel, spira, mynning, vindningar m. m. 5. Helix erystallina Mörr. Skal något plattadt, mycket fint strimmadt, glasklart, hvitt; mynning halfmånformig, dubbelt så bred, som hög; nafvelöppning mycket trång; vindningar 4—4Y/,, trinda, långsamt tillväxande. Bredd 3 m. m., höjd 1'/, m. m. El. eryst. Mull. VE: p. 235 —Nilss! HeMips 35 — Rossm Ic. VII, VIII p. 37, fig. 531. — Zonites cryst. Gray. — Hvyalinia cryst. Mörch S. M. Dan. p. 14. Skal plattadt, starkt glänsande, mycket fint, för obeväpnadt öga omärkligt, strummadt, genomskinligt, glaslikt, färglöst; spiran kon- vex. Vindningar 4—4!/,, långsamt tilltagande, trinda, den sista icke nedtryckt. Mynningen knappt märkbart sned, halfmånformig, ofta dubbelt så bred, som hög. Nafvelen mycket trång. Munsöm- men enkel, hvass, spindelkanten dubbelt så lång, som ytterkanten. — Djuret rent hvitt, utom hals, hufvud och de öfre trefvarne, som äro ljust blågrå. Förekommer på fuktiga ställen bland multnande löf, ej sällsynt 1 södra och mellersta Sverige. 1 I Iconografien h. VII & VIII p. 36 anför Rossmässler Helix hya- lina Fer. såsom funnen 1 Sverige, Tyskland, Frankrike, Italien och Eng- land. Dess kännetecken äro: H. hyalina Fer. skal plattadt, nästan slätt, glasklart, hvitt; mynning ganska smal, halfmånformig; nafvelöppning in- gen; vindningar 5—6; spira platt. Br. 5, höjd 1?/, m. m. 2. Arterna inom denna särdeles svåra grupp torde kunna fördelas och åtskiljas sålunda : 1. Skal olika färgadt, under ljusare, nästan slätt eller oregel- bundet strimmigt. H. cellaria: skal starkt glänsande, ofvan gulgrönt; spira platt; vindn. 6, den sista föga bredare; nafvel öppen; djur gråblått. H. nitidula: skal nästan utan glans, ofvan rödbrunt; spira konvex; vindn. 4—4'/,, den sista mycket bredare; nafvel vid; djur skifferblått. 5 H. alliaria: skal starkt glänsande, ofvan rödgult (eller glasgrönt); spira konvex; vindningar 5—5'/,, den sista något bredare; nafvel trång; djur svart. 42 : 2. Skal lika färgadt, tätt, regelbundet och tydligt tvärstrimmadt. H. nitida: skal kastanjebrunt; vindningar 5, trinda; nafvel öppen; djur kolsvart. H. hammonis: skal ljusbrunt; vindningar 4, plattade; nafvel trång; djur mörkt gråblått. H. viridula: skal ljusgrönt; vindningar 4!/,—5, trinda; nafvel vid; djur ljust blågrått. 3. Skal ofärgadt, mycket fint strimmadt eller nästan slätt. H. pura: vindningar 4, hastigt tilltagande; mynning äggrundt mån- formig; nafvel temligen vid; djur hvitt. H. crystallina : vindn. 4'/,, långsamt tillväxande; mynning halfmån- formig; nafvel trång; djur hvitt. H. hyalina: vindn. 5—6, långsamt tillväxande; mynning smalt half- månformig ; nafvel ingen. b) Skal koniskt, utan nafvel. (Subgen. Petasia Beck.). Id. Helix fulva Drar. Skal rundadt kägelformigt, glänsande, gulbrunt; vindningar 6, hopträngda; mynning halfmånformig; nafvel omärklig. Bredd 211,—3, höjd 2-— 24, m. m. H. falva Drap. (non Möll.), Nilss. H. M. p. 15. — Rossm. Ic. VIII p. 38, fig. 535. — N: & Nyl. F. M. p. 12 fig. 4. — Hyalinia fulva Mörch S. M. Dan. p. 14. Var. 1) Alderi Gray. Skal mindre, mörkbrunt, nästan slätt, starkt glänsande. Skalet ofta med ganska hög tornlik spira, stundom betydligt plattadt, mer eller mindre rundadt kägelformigt, gulbrunt, ytterst fint och tätt strimmadt, glänsande, genomskinligt, undertill plattadt, med en fördjupning i midten, utan egentlig nafvel, blott, genom spindelkantens tillbakavikande, en fin springa. Vindningarne van- ligen 6, konvexa, hopträngda, den sista nedtill otydligt trubbvinklad. Sömmen temligen djup. Mynningen nedtryckt, månformig, dubbelt så bred, som hög. Munsömmen skarp, rak och enkel. — Djuret ljusgrått, med mörka trefvare; foten mycket smal, baktill spetsig, under hvit. Enligt Stein är djuret nästan svart. Förekommer i lundar, under affallna löf, i fuktig mossa m. m. temligen allmänt ända upp i nordligaste Lappmarken. B) Skalet icke glänsande, utan band, med regelbundna tvär-strim- mor, -ribbor, eller -lameller; munsömmen oftast enkel, hvass. (Subgen. Discus Fitz.). a) Skalet plattadt, med mycket vid nafvel. 43 10. Helix pygmaa DRrRAP. Skal plattadt, blekbrunt eller rödaktigt, tätt finstrimmadt; myn- ning halfmånformig; vindningar 3Y/,—4. Bredd 1—21"/,, höjd UY, —>?, m. m. EH pygm. oNilss:t HMSp: 320 —Rossm. leve VI p: Si, fig. 532. — N. & Nyl. F. M. p. 25, fig. 17. — Discus pygmeus Mörch D. M. Dan. p. 15. Skalet plattadt, något hvälfdt på öfra sidan, ljust rödbrunt, mycket fint tvärstrimmadt, matt eller stundom något sidenglänsande. Vindningar 3!/,—4, mycket långsamt tilltagande, konvexa, skilda af en djup söm. Nafvelen mycket vid, så att alla vindningarne synas uti densamma. Mynningen halfmånformig. Munsömmen en- kel, hvass. — Djuret (enl. Hartm. och Pfeiffer) ljusgrått, med rygg och trefvare mörka; foten kort. Förekommer på fuktiga ställen isynnerhet under multnande löf. Sannolikt finnes denna snäcka öfver hela riket såsom funnen i Skåne, Blek., Östergl., Ner., Westml., Westergl., äfvensom i Luleå Lappm. och är på flera ställen allmän, men öfverses lätt för sin ringa storlek. Möjligen kan hos oss påträffas den isynnerhet på kalkberg i södra och mellersta Europa samt England ej sällsynta och äfven i Danmark funna H. rupestris Dr. (Zonites umbilicatus Gray), som har rundadt, kägelfor- migt, stundom temligen tillplattadt, svartbrunt, fint strimmadt skal, med djup söm, något vid nafvel, 4 vindningar, nästan cirkelrund mynning och 2'/, m. m. långt samt 2 m. m. högt. 11. Helix rotundata Mörr. Skal plattadt, horngult, med röda fläckar, grofstrimmadt; myn- ning något rundadt månformig; vindningar 6—6!|,. Bredd 5—6, höjd 2 m. m. ER rot. MUISISVA TER p. 209 Nilss. VE M.p-:00. —— Rössma le. h. VU, VII p. 13 fig. 454. — Zonites rot. Gray. — Discus rotun- datus Mörch S. M. Dan. p. 15. Skalet plattadt, på öfra sidan något hvälfdt, horngult, stundom brunt, med ljust rödbruna fläckar, tätt och regelbundet grofstrim- madt, på undra sidan något glänsande, finstrimmigt, ofläckadt. Vind- ningar 6—06"!/,, långsamt tillväxande, den sista svagt kölad. Söm- men temligen djup. Nafvelen mycket vid. Mynningen något run- dadt månformig, bredare än hög, vid kölen bildande en vinkel. Munsömmen enkel, hvass; ytterkanten rak, mycket kortare än den jemnt bågböjda spindelkanten. — Djuret grått, med hufvud, rygg och trefvare mörka. 44 Finnes under stenar, 1 murkna stubbar, vid foten af fuktiga murar etc. 1 Skåne, Blekinge, Småland, Halland, Bohuslän, Öster- och Westergötland samt på Öland och Gotland, mer eller mindre allmänt. 12. Helix ruderata Stup. : Skal något plattadt, brungult, finribbadt; mynning rundadt månformig; vindningar 4—5. Bredd 7—7'/,, höjd 3 m. m. Hi örot. var. pg Nilssiö HM pol: = HN rutt Rossm: IC. VIL VIII p. 13, fig. 455. -- N. & Nyl. F. M. p. 22. — Discus ruderatus MörebhyS: MilDans piol5t Skalet på öfre sidan bögre hvälfdt än hos de båda föregående, opakt, brungult, ofläckadt, tätt och regelbundet, men fint ribbadt. Vindningar 4—5, konvexa, temligen bastigt tilltagande, trinda, den sista utan någon köl. Sömmen temligen djup. Nafvelen vid. Myn- ningen rundadt månformig eller nästan äggrund, med större höjd än bredd. Munsömmen enkel, hvass; båda kanterna bågformigt böjda mot hvarandra. — Djuret grått, med ljusare fot samt mör- kare hufvud och trefvare. Finnes under mossa, stenar och nedfallna blad, 1 förmultnande stubbar o. s. v. hufvudsakligen i rikets nordliga och mellersta pro- vinser, hvarest den på flera ställen är mycket allmän. Inom före- gående arts område blir denna allt sällsyntare ju längre mot söder. Enligt Malm (Göteb. Handl. II & III) finnes den på flera ställen i Christianstadstrakten och vid Göteborg samt vid Fröllinge i Halland. b) Skalet rundadt koniskt-äggfornmigt, med mycket trång nafvel. 13. Helix aculeata Mörr. Skal mörkt hornfärgadt, besatt med borstbärande tvärlameller; mynning nästan rund; munsöm rundtomkring utböjd, invändigt med läpp. Bredd 2—-3, höjd 2—3!/, m. m. å H. acul. Mäöll. V. H. p. 81. — Nilss. H. M. p. 16. — Rossm. Ic. VII, VIII p. 38, fig. 536. — Discus aculeatus Mörch S. M. Dan. p. 16. Skalet äggrundt kägelformigt, yngre horngult, äldre och större mörkt, nästan svartbrunt eller gråsvart, något genomskinligt, tunt, med något glesa tvärgående af öfverhuden bildade lameller, hvarje lamell på midten utdragen till ett långt, rakt eller 1 spetsen krökt, lätt affallande borst; spiran konisk, belägen på skalets högra sida. Vindningar 4, konvexa, nästan trinda, den sista lika bred som de öfriga tillsamman. Sömmen djup. Nafvelen mycket trång, men 45 tydlig. Mynningen nästan rund, endast nedtill svagt månformigt urringad. Munsömmen något utvidgad och tillbakaviken, tunn, hinn- aktig, mörk, på inre sidan försedd med en tydlig ljus läpp rundt- omkring; kanterna mycket närmade hvarandra på vindningen. — Djuret ljusgrått, med ryggen och de långa trefvarne mörka. Förekommer under affallna löf, på fuktiga ställen i skogar. Tagen i Skåne vid Esperöd (Nilsson), vid Åkesholm och Ignaberga (Malm), vid Ringsjön (Stud. Wallin enl. ex.), vid W. Wram och i Östergl. på Kolmorden (enl. Prof. Lilljeb. i bref) och af mig sjelf vid Belle Vue nära Carlshamn samt på mångfaldiga ställen kring Ronneby äfvensom vid Ignaberga. Är sannolikt i södra Sverige icke sällsynt, men är särdeles svår att varseblifva, emedan jord och blad äro fästade vid skalets borst och djuret dessutom vanligen genast släpper sitt fäste, då det oroas, hvarföre man bör undersöka de multnande bladen öfver en utbredd näsduk e. dyl., på hvilken man efteråt torde finna de flesta exemplaren. 14. Helix lamellata JEFFR. Skal ljust horngult, med talrika tvärlameller, utan borst; myn- ning nedtryckt, halfmånfornvig; munsöm enkel, hvass, rak. Bredd 213, höjd 2 m. m. H. scarburgensis Turton. — H. scarb. & seminulum Rossm. Ic. VII, VIII p. 37, fig. 533. — H. lamellata Malm Göteb. EH. II p. 114. — Discus lamellatus Mörch S. M. Dan. p. 16. Skal rundadt kägelformigt, med hvälfda sidor och rundad, i skalets midt belägen, spira, horngult, med täta, hinnaktiga tvärla- meller, nästan ogenomskinligt, vid viss belysning sidenglänsande. Vindningar 6'!/,, trinda, den sista lika bred, som de två närmast föregående. Sömmen djup, men. smal. Nafvelen mycket trång, men djup. Mynningen nedtryckt, månformig. Munsömmen enkel, hvass, rak, utom vid nafvelen, der spindelkanten är tillbakaböjd. — Dju- ret (enligt Gray) ljusgrått. Förekommer på fuktiga ställen i skogar, under multnande löf. Tagen 1 Skåne vid W. Wram ("i skogen vid ett litet kärr, strax ofvan den s. k. Prestakällan” enl. bref) af Prof. Lilljeborg samt vid Båstad af Adj. Thomson. Vid Ronneby straxt norr om ”bruket” har jag 18563 funnit tre exemplar, utan att sedan, oaktadt flitigt efter- sökande, kunna finna flera. Alla de fullbildade svenska exemplar jag examinerat hafva haft 6'!/, eller kanske nogare räknadt 7 vindningar. Rossm. uppgifver deras antal till 5 och Gray till 6. 46 15. Helix harpa Sar. Skal gulbrunt, med glesa tvärlameller, utan borst; mynning halft äggrund eller rundad; munsöm enkel, hvass, rak. Bredd 211; höjd 4 m.m. H. harpa Say American Conchology, or Descriptions of the Shells of North America. New Harmony, 1830—1832. — Nylander Bidr. till: Finl.; Naturk: hiIp. 131. Skalet utdraget äggformigt, grönaktigt hornfärgadt eller gul- brunt, temligen tunt och genomskinligt, utan glans, på tvären otyd- ligt finstrimmigt och försedt med framstående tvärlameller; spiran konisk, mot spetsen något trubbig. Vindningarne 4—5, konvexa, trinda, den sista af samma bredd, som de båda näst föregående till- samman. Sömmen djup. Nafvelen trång, men djup. Mynningen halft äggrund eller rundad, med en liten månformig urringning vid basen. Munsömmen enkel, hvass, rak, endast vid nafvelen något utåtböjd. — Djuret (enl. Nyl.) ljusgrått, med ryggen och de långa trefvarne mörkare. Denna art, som först upptäcktes vid Maine nära S:t Petersflo- den i Norra Amerika, fans hos oss af Prof. Boheman 1843 i Luleå och 1856 i Lycksele Lappmark. I Finland har A. E. Nylander funnit den på Åland och i Kemi träsk samt öfver hela Lappmarken till Ishafskusten. Enligt Prof. Lilljeborg (i bref) är den äfven fun- nen i Jemtland. ”Anträffas företrädesvis vid rötterna af Björk- och Salix-arter, under förmultnande löf, isynnerhet vid vattendrag, men äfven på fjellen i björkregionen” (Nyl.). — Prof. Lilljeborg har tagit denna art i Norge vid Hongheim i Romsdalen. Mina exemplar från Qvickjock-trakten öfverensstämma, såsom af be- skrifningen synes, nästan helt och hållet med de finska, äfven hvad stor- leken beträffar. Den Åländska formen skall deremot ej obetydligt afvika, hvarföre jag vill anföra H:r Nylanders yttrande om den på anförda ställe p. 132. ”De Åländska exemplaren, säger han, ha ytterst tunt, genomskin- ligt, grönaktigt, hornfärgadt skal; vindningar 4, den sista mycket vidgad och af samma höjd som spiran, hvarigenom snäckan får en bredt konisk form ; mynningen rundad, storleken 2?/, m. m. i längd och 2'/, i bredd. De lappska exemplaren deremot hafva en mer långsträckt form, tjockare, vanligen brungult skal, vindningarne närmare 5, den sista ”/; af skalets längd, mynningen halft äggrundad samt äro af betydligare storlek.” C) Skalet rundadt koniskt, nedtryckt klotformigt eller klotformigt, oftast med ett längsband, slätt eller hårigt; nafvelen än öp- pen, än trång; munsömmen endast vid nafvelen något till- bakaviken, invändigt försedd med läpp. (Subg. Hygromia Risso). 47 a) Skalet på midten omgifvet af ett ljusare längsband. 16. Helix hispida Lin. Skal med öppen, stundom vid nafvel; mynning halfmånfor- mig; munsöm med en tunn hvit läpp invändigt. Bredd 7—S8, höjd 4—5 m. m. H. hispida Lin. F. Su. p. 528. — Mull. V. H. p. 73. — Nilss. H. M. p. 26. — Rossm. Ice. VI p. 2 fig. 426, 427. — N. & Nyl. F. M. p. 20, f. 12. — Hygromia hisp. Mörch S. M. Dan. p. 18. Skalet än bredt koniskt, än plattadt klotformigt, fint tvärstrim- madt, vanligen betäckt med tätt stående, styfva, krökta hår och då utan glans, men ofta fullkomligt glatt och då vanligen glänsande och genomskinande, 1 förra fallet mörkbrunt eller rödbrunt, i sed- nare grågult, stundom nästan hvitt. Vindningar 5—96, ganska tätt hopyridna, något konvexa, den sista med en svagt antydd, afrundad köl, långs hvilken oftast löper ett ljust band; den nästsista vind- ningen plattad, knappt 1!/, gång så bred som den föregående, vid öfra sömmen otydligt nedtryckt. Nafvelen djup och temligen vid. Mynningen halfmånformig, ofta bredare än hög. Munsömmen hvass, vid nafvelen något tillbakaviken, invändigt med en vid spindelkan- ten tydligare tunn och låg läpp, hvilken på skalets yttre sida synes såsom ett smalt hvit- eller röd-gult band. — Djuret blågrått, med hufvud, hals och trefvare nästan svarta. ”Kärlekspilar 2, syllikt- koniska.” (Mörch). Förekommer på skuggiga och fuktiga ställen, under buskar och häckar 1 trädgårdar etc. allmänt. Från unga exemplar af H. strigella, hvilka äfven äro starkt håriga, skiljes H. hisp. lätt genom mynningens form och genom sitt ofvan kon- vexa, under plattade skal, då skalen hos de förra äro ofvan nästan platta, under konvexa. 17. Helix sericea. Skal med trång, till en del af spindelkanten täckt nafvel; mynning halfmånformig; munsöm med en mycket otydlig läpp inom spindelkanten. Bredd 6—7, höjd 4—5 m. m. Skalet plattadt klotformigt, svagt glänsande, rödbrunt, med ett bredt hvitt band på midten, hvilket band äfven är tydligt på de öfre vindningarne, glatt; spira konvex; vindningarne 5—5!/,, kon- vexa, trinda, hastigt tilltagande, den sista utan tecken till köl, den nästsista hvälfd, 21/,—3 gånger så bred, som den föregående, vid öfre sömmen djupt inböjd. Sömmen djup. Nafvelen mycket trängre 48 än hos föregående art, till en del betäckt af den tillbakavikna spin- delkanten. Mynningen halfmånformig, knappt bredare än hög. Mun- sömmen enkel, hvass, eller med en högst obetydlig läppformig upp- höjning inom spindelkanten. Af denna form har jag funnit två exemplar vid Lund. Den här beskrifna Helix synes vara en fullkomligt lika god art, som de flesta öfriga med H. hispida förvandta, från densamma af författarne specifikt skilda formerna, men jag är icke säker på att den är identisk med H. sericea. Då utan tvifvel en närmare undersökning kommer att bland vår allmänna H. hispida uppdaga en eller annan af dessa former eller arter, vill jag, dels efter utländska exemplar, dels efter beskrifnin- gar, anföra kännetecknen på de utmärktaste, för så vidt de förekomma i grannländerna. 1. H. granulata Ald., Gray (H. sericea Jeffr.): skal blekgulbrunt, mycket tunt, klotrundt, med hög spira, tätt hårigt, äldre fint grynigt eller sträft af hårens qvarsittande, uppsvällda nedre delar; vindningar konvexa; nafvel mycket trång. 2. H. sericea Drap.: skal mörkbrunt till hvitgult, tunt, konvext, med hväld spira; håren långa och länge qvarsittande; vindningar starkt konvexa; nafvel mycket trång; läpp ingen eller obetydlig. 3. H. concinna Jeffr., Gray: skal rödbrunt, ned- tryckt, med platt spira; håren korta, glesa och hastigt affallande; vind- ningar tätt hopvridna; nafvel mycket vid; läpp hög inom spindelkanten.. 4. H. rufescens Mont., Jeffr., Gray (H. glabella Dr.): skal vanl. rödbrunt (stundom nästan hvitt), nedtryckt, med hvälfd spira, glatt; nafvel stor och djup; mynning rundad; läpp ingen. 18. Helix bidens CHemxs. Skal med en ytterst liten, af spindelkanten nästan betäckt nafvel; mynning nedtryckt, smalt halfmånformig; munsöm med läpp och två hvita tänder. Br.-8—9, höjd 5—6 m. m. H. bidentata Nilss. H. M. p. 14. — Rossm. Ic. I p. 65, fig. 14. -— Hygromia bidens Mörch S. M. Dan. p. 17. Skalet rundadt kägelformigt, hornbrunt, föga genomskinligt, fint och vackert ribbadt, något glänsande, under konvext, ljusare, mera glänsande, stundom lika konvext på båda sidor. Vindningarne 7—7"/,, långsamt tilltagande, den yttre svagt kölad, med ett hvit- aktigt genomskinligt band på midten och ofta med ett dylikt vid sömmen. Mynningen nedtryckt, sned, nästan tre gånger bredare än hög, trebugtigt månformig. Munsömmen tillbakaböjd, utvändigt röd- gul eller rödbrun, invändigt med en rödbrun läpp, på hvilken 2 alltid hvita, trubbiga och starka tänder finnas, emot hvilka på yttre sidan svara 2 små gropar. Den yngre snäckan har mycket ljusare, mera genomskinligt och plattare skal samt tydligare köl på yttre vindningen. Under förstoring synes hela skalets yta, isynnerhet på 49 2—3 vindningarne, vara betäckt med ovala, något halfmånlika, på tvären i rader ställda, korn. — Djuret är ofvan på hufvudet, hal- sen och trefvarne grynigt, gråsvart, foten hvitgul; på halsen finnes i midten en längsgående upphöjd linea. Enl. Hartm. är djurets färg hvitgul, med talrika svartbruna prickar på ryggen, hvilka blifva tätare och mörkare frampå halsen och hufvudet, hvars öfra sida jemte tentaklerna äro svarta. ”Pilen trind, rak, i spetsen med två bredare och två smalare eggar.” (Mörch). Förekommer under buskar bland multnande blad, vid trädröt- ter på sumpiga ställen, 1 Skåne vid Esperöd (Nilss.), W. Wram (Prof. Lilljeb. i bref), Åkesholm, Bäckaskog och Stampe (Malm), Fogelsång och Öfvedskloster (H:r L. P. Holmström enl. ex.), Ring- sjön !; Blek., Gammalstorp (Gosselm. p. 24), Östergötl. i Wäfver- sunda storäng vid Omberg samt vid Hvitlersbäcken på sjelfva ber- get, ymnigt! Nerike på en mängd ställen (C. Hartm. p. 5); West- manland, Sala, i gröna gången (enl. Lekt. Johanson). Mörch upptager för Danmark den nära beslägtade H. edentula Drp. ”T. eonoidea, cornea; peristoma intus labiatum, subdentatum. Dm. 8 m. m.” 19. Helix inearnata Mörr. Skal med trång, till en del af spindelkanten betäckt nafvel; mynning aflångt månformig, sned; munsöm med en hög, vanligen röd läpp. Bredd 12—213, höjd S—9 m. m. H. inc. Mäll. V. H. p. 63. — Rossm. Ic. I p. 62, fig. 10. -— Hy- gromia incarn. Mörch S. M. Dan. p. 19. — "Yngre: Helix sericea Mäll. (spec. origin. Mölleri! enl. Mörch). Skalet nedtryckt klotformigt, tunt och genomskinligt, föga glän- sande, fint tvärstrimmadt, mycket fint och tätt kornigt, rödaktigt, med ett smalt, hvitt, klart genomskinande längsband. Vindningarne 6, den sista utåt trubbvinklig, liksom kölad. Sömmen vid mynnin- gen nedböjd. Nafvelen mycket trång, men djup, till en del betäckt af den tillbakavikna spindelkanten. Mynningen aflångt månformig, sned. Munsömmen utböjd, med spindelkanten nästan rak nedtill, be- tydligt längre än ytterkanten, utvändigt rödbrun och derbakom ett bredt rödgult tvärband, på inre sidan liffärgad och derinom försedd med en hög, särdeles på spindelkanten utvecklad hvit, gulaktig eller köttröd läpp. Vid stark förstoring synes skalet, isynnerhet hos den unga snäckan, fint spiralstrimmigt och på dessa strimmor de ofvan nämnda kornen såsom i regelbundna rader ordnade, något böjda, mot båda ändarne tillspetsade knölar. — Djuret, enl. Nilss., ljus- 4 50 rödt, med öfre sidan af halsen, hufvudet och trefvarne blågrå; efter ex. från Ronneby: blåsvart, under grått, trefvarne mycket långa, vid basen svarta, uppåt ljusare, i spetsen gula, med svarta ögon, långs åt nacken går en upphöjd smal gul linea, med en parallel fåra på hvardera sidan; på ömse sidor om kroppen går ett bredt ljus- gult band, som börjar under den nedre trefvaren. ”Pilen halfvriden, i spetsen prydd med kölar.” (Mörch). Förekommer 1 löfskogar, under nedfallna multnande löf. Tagen i Skåne vid Esperöd (Nilss.), vid Ignaberga och Åkesholm (Malm) samt vid Öfvedskloster (H:r L. P. Holmström enl. ex.); i Blekinge vid Ronneby, 1 skogen öster om Skärsjön, ej sällsynt! 20. Helix strigella Drar. Skal med vid och djup nafvel; mynning månformig, rundad; munsöm med en tunn hvitaktig läpp. Bredd 14—15, höjd 9—10 m. m. H. strig. Nilss. H. M. p.:23. — Rossm. Ice. I. p. 61, fig. 9: — N: & Nyl. F. M. p. 19, f. 11. — Yngre: H. conspurcata Nilss. (icke Dr.). Var. 1) minor (Rossm. Ic. VI p. 4, fig. 438): skal tunt, ljust färgadt och mycket genomskinligt. Skalet plattadt klotformigt, genomskinande, starkt tvärstrim- madt, hornfärgadt, omgifvet af ett bredt hvitaktigt längsband. Vind- ningar 6—6'!/,. Sömmen vid mynningkanten starkt nedböjd. Naf- velen djup och mycket vid. Mynningen rundad, af nästsista vind- ningen månformigt urnupen. Munsömmen vid nafvelen utbredd och tillbakaviken, utvändigt rödgul eller rödbrun, invändigt med en hvit eller violett läpp; spindelkanten föga längre än och nedtill bågfor- migt böjd emot ytterkanten. Den unga snäckan (med 4—535 vindn.) är ofvan nästan platt, under starkt konvex, tunn och ljust färgad, upptill trubbvinklig, betäckt med kortare eller längre, sedan vanli- gen försvinnande, hår; nafvelen trång, mynningen snedt månformig; munsömmen enkel, vid nafvelen starkt nedböjd och tillbakaviken. — Djuret grågult, med mörka trefvare; mantelen är, liksom hos föregående art, beströdd med svarta fläckar, hvilka synas genom skalet hos den lefvande snäckan. Förekommer under aflallna löf på skuggiga ställen eller upp- krupen i träden i löfskogar, mindre allmänt i södra och mellersta delarne af riket. Prof. N. upptager i sin Hist. Moll. p. 25 Helix conspurcata Drap. såsom svensk, men den så bestämda snäckan är endast en ung H. stri- gella. Jfr. Malm h. II p. 117, Hartm. Ner. Moll. p. 4. 51 by Skal enfärgadt eller med ett mörkare längsband. (FEmulota Hartm.). ” 21. Helix fruticum Mörr. Skal klotrundt, med temligen vid och djup nafvel; mynning rundadt halfmånformig; munsöm med en oftast otydlig läpp. Br. 18—21, höjd 13—14 m. m. H. frut. Möll. V. EH. p. 71..— Nilss. H. M. p. 22.— Rossm. Ic. I. p. 61. fig. 8. — N. & Nyl. F. M. p. 18. fig. 9. — Eulota fruticum Mörch S. M. Dan. p. 21. 1) Rödbrun, enfärgad. 2) Rödbrun, med ett mörkbrunt längs- band. 3) Ljusröd, enfärgad. 4) Ljusröd, med ett mörkbrunt längs- band. 5) Hvitgul, enfärgad. Skalet klotformigt, temligen tunt och genomskinligt, med fina tvärstrimmor och ytterst fina längs- eller spiral-strimmor, mindre ofta med ett brunt längsband. Vindningar 5—6. Sömmen något djup, vid mynningen rak. Nafvelen djup och temligen vid. Myn- ningen rundadt halfmånformig. Munsömmen med en oftast otydlig hvit läpp, vidgad och skarp, vid nafvelen tillbakaviken; spindelkan- ten icke böjd nedtill emot ytterkanten. — Djuret, liksom skalet, varierande till färgen, gult eller brunaktigt, med gråbruna trefvare. Mantelen gulaktig, beströdd med större eller mindre svarta fläckar, hvilka på det lefvande djuret synas genom skalet. ”Pilen syllikt- konisk, med sned spets.” (Mörch). Förekommer 1 skogar och busksnår, temligen allmänt i södra och mellersta provinserna. Prof. Middendorff beskrifver i sin Siberische Reise B. II. Th. I. P- 302. t. XXX. fig. 20—26. en mindre form af H. frut. såsom särskildt spe- cies under namn af H. Schrenkii. Möjligen torde denna förekomma hos oss. Den skiljer sig från föregående genom mindre storlek (br. 14—15, höjd 10'/, m. m.), lägre spira, trångare nafvel samt derigenom, att dess normala färg är en sällsynthet hos H. frut. (hvitgul, med ett rödt band vid sömmen). Finnes på flera ställen i Ryssland och äfven i södra Fin- land (enl. Nord. & Nyl.). D) Skalet plattadt, utan band, med vid nafvel; munsömmen vid- gad, öfverallt tillbakaviken. a) Skalet med skarp köl; mynningen horizontal, oval. (Subgen. Carocolla Lam., Chilotrema Leach.). 22. Helix lapieida Lin. Skal hornbrunt, fläckigt, punkteradt; mynning oval; munsöm sammanhängande. Bredd 17—21, höjd 7—9 m. m. 4 52 H: lap: Lin: F. Sp. .526. — Mill. V. H..p- 40. — Nilss. H. M. pas. — Rossm. Ic. I. pag. 63. fig. 11. — N. & Nyl: FM. p. 22. fig. 13. — Arianta lapicida Mörch 8. M. Dan. p. 23. — Yngre: H. ” albella Lin. F. Su. p. 526! Skalet nedtryckt, hvasst köladt, starkt, föga genomskinligt, ore- gelbundet tvärstrimmadt, tätt och fint, men tydligt och vackert be- täckt med små runda upphöjningar, hornbrunt, med mörkare bruna tvärgående fläckar och på hvardera sidan om kölen ett brunt långs- gående, mer eller mindre tydligt band; på undre sidan stundom mera konvext än på öfre, med rostbruna strimmor. Vindningarne 5, något plattade, den sista vid mynningen starkt nedböjd. Naf- velen vid och djup. Mynningen horizontal, oval, vid kölen vinklad. Munsömmen vidgad, hvit, sammanhängande på mynningväggen ; spindelkanten tillbakaviken, yttre kanten rak, hvass. Den yngre snäckan är mycket olik den fullväxta. Skalet är ofvan nästan all- deles platt, så att kölen är belägen nästan vid öfversta kanten, på undra sidan är det starkt konvext, liksom uppblåst; nafvelen upp- till temligen vid, men vid andra vindningen går ett litet hål dju- pare (”testa umbilico perforata” Lin. H. alb.); mynningens kanter icke sammanhängande på mynningväggen, den yttre rak, kort, spin- delkanten vid nafvelen bågböjd, sedan nästan rak, hvarföre mynnin- gens form blir halft hjertlik (”apertura demidiato cordata” Lin. H. alb.). — Djuret gråaktigt, med mörkare nacke samt bakre delen af foten smutsgul. ”Pilen trind, vid basen trattlik, i spetsen lancett- formig, S-kantig.” (Mörch). Förekommer isynnerhet på steniga ställen, såsom emellan ste- narne 1 murar, 1 klippspringor eller vid hafskusten, stundom under barken på gamla stubbar, 1 södra och mellersta delarne af riket. — Linné trodde att denna snäcka kunde genom gnagande eller sugande upplösa kalksten (”rodit lapidem calcareum, uti Teredo ligna”) och fördenskull gaf han den namnet lapicida (lapis-czeda). Linné tog 1741 på Öland, på Vickleby berg, '/s mil norr om Resmo (se hans Öländska Resa pag. 65), bland kalkklipporna en snäcka, hvilken han genast fann ”besynnerlig genom sin skarpa kant.” I Fauna Suecica ed. 2. fick denna snäcka namnet H. albella. Sedermera har dess öde varit att af alla författare misskännas och ehuru säkerligen hvar och en haft samma form i hand, som Linné gaf detta namn, har dock ingen kommit att tänka derpå, kanske emedan det låg alltför nära. Tvärtom har man gjort de längsta utflygter för att söka denna snäcka. Miller (Historia Vermium p. 26) ansåg den vara synonym med sin H. explanata, hvilken Draparnaud (Moll. p. 113) gaf namnet H. albella, ehuru han be- tviflade dess identitet med Linnés. Nilsson (Hist. Moll. p. 29) förmodade, 53 att Linné haft för sig en ung, icke utbildad H. rotundata. Rossmässler (Icon. V & VI p. 35, VI & VII p. 41) åter var öfvertygad, att Linnés H. albella är synonym med H. albina Mäll., d. v. s. är en ung H. pisana Möller. Thieneman (Malakozoologische Blätter 1857) söker samma form i H. crystallina! Alla dessa gissningar äro orik- tiga. Den snäcka Linné tog på Öland och under namnet H. albella beskref i Fauna Suecica, var iecke något annat än en ung, outveck- lad, DVlekt färgad, måhända förvittrad H. lapicida! Jag är derom fullt förvissad. Under flera år har jag många gånger ytterst noga, hela dagar i sender, undersökt den trakt, nästan den fläck, der Linné tog sin snäcka, utan att finna någon annan med köl försedd art än H. lapicida, men af denna två fullväxta och ett ungt exemplar lefvande, hvilka hade nästan hvita skal, det sednare exemplaret till alla delar öfverensstäm- mande med Linnés beskrifning. Då jag af utländska konkyliologer hört uppgifvas, att afl. Adj. G. Marklin i Upsala såsom en stor raritet i sin samling för besökande förevisade två exemplar af ”H. albella L. vera,” vill jag nämna att jag redan för tolf år sedan (1852) granskade dessa snäckor och fann egarens bestämning fullt riktig, hvarföre de ock båda voro unga individer af H. lapicida. Det ena ex. var taget i1”Westergöth- land på Mösseberg 1i Besstorps katarakt af Thengberg” och hade skalet smutsigt hvitt med blå anstrykning, 3 vindningar, 6 m. m. bredt och 2!/, m. m. högt samt fullkomligt sådant den yngre snäckans skal af H. lap. här ofvanför beskrifves. Det andra ex. var af Marklin sjelf taget i”Gott- sundabergen vid Upsala under rönnbark år 1821” samt var ofvan horn- färgadt, under blåhvitt, skarpt köladt, 10 m. m. bredt, 3 m. m. högt, med mynningens längd 5 m. m. och 3'/, vindningar. b) Skalet utan köl; mynningen rundad. (Subgen. Vallonia Risso). 23. Helix pulchella Mörr. Skal hvitt, glänsande, genomskinande, finstrimmadt; mynning rundadt månformig; munsöm €e& sammanhängande. Bredd 223,, höjd 1!/,; m. m. HX puleh: Måll: VIE: p.- 00. — H. puleh. var. & Nilss. H. M. p. 30. — H. pulch. var. 8 Rossm. Ic. VII. p. 6. fig. 440. — H. pulch. N. & Nyl. F. M. p. 24. f. 16. — Vallonia pulch. Mörch S. M. Dan. Pp: EU Skalet plattadt, vidt nafladt, glänsande, hvitt, genomskinande, mycket fint strimmadt. Vindningarne 3!/,, något konvexa, på hvar- dera sidan skönjbara, den sista vid mynningen utbredd, ej nedböjd. Mynningen rundad, af näst sista vindningen månformigt urnupen. Munsömmen ej sammanlöpande med kanterna, vidgad, tillbakaviken och förtjockad. — Djuret hvitt, med svarta ögon. ”Pilen lång rak.” (Mörch). 54 Förekommer i de södra och mellersta landskapen temligen all- mänt, under stenar, affallna löf, vid murar, isynnerhet på sandiga ställen. 24. Helix costata Mörr. Skal hvitaktigt, matt, ogenomskinligt, tvärribbadt; mynning cirkelrund; munsöm nästan sammanhängande. Bredd 2?|/,—3, höjd 11, mm. H.. cost., Mull. V. H. p. 31. — H. pulch. vars c« Nilgs. p. 30. — H. pulch. var. « Rossm. Ic. VII. p. 6. fig. 439. — H. costata N. & Nyl. EF. M. p. 23. f. 15. — Valloma cost. Mörch.S. M. Dan, p. 17: Skalet plattadt, vidt nafladt, icke glänsande eller genomskin- ligt, hvit- eller grå-aktigt, på tvären ribbadt eller med låga lamel- ler. Vindningarne 3!/,—4, konvexa, på hvardera sidan af skalet skönjbara, den sista vid mynningen nedböjd. Mynningen nästan cirkelrund, obetydligt urnupen af näst sista vindningen. Munsöm- men vidgad och tillbakaviken, med kanterna nästan sammanlöpande på mynningväggen. — Djuret hvitt, med svarta ögon. Förekommer med föregående art, oftast i dess sällskap, än spar- sammare, än ymnigare än densamma. E) Skalet nedtryckt klotformigt, tvärribbadt, ofta med mörka längsband; nafvelen öppen; munsömmen rak, hvass, invän- digt med läpp. (Subgen. Teba Leach.). 25. Helix costulata ZiEGLER. Skal hvitt, enfärgadt eller med mörka fläckar eller längsband:; mynning nästan cirkelrund. Bredd 7—10, höjd 5—8 m. m. H. ericetorum Nilss. H. M. p. 118. — H. candidula Stud. v. co- stulata Z. Rossm. Ic. VI. p. 26. f. 353. — H. Nilssoniana Malm Gö- teb. Handkob mp CORP: La Skalet mer eller mindre plattadt klotformigt, ogenomskinligt, glanslöst, groft, men oregelbundet tvärstrimmadt, utom första vind- ningen, som är fullkomligt slät och glänsande, vanligen kalkhvitt, enfärgadt, men ofta halmgult eller grågult, med flera eller färre långsgående, bredare eller smalare, mörkt färgade band, hvilka åt- minstone på skalets undre sida merendels äro upplösta 1i fläckar eller tvärgående strimmor. Vindningarne 5, lika breda som höga, den sista med en mycket otydlig köl. Nafvelen djup och temligen vid. Mynningen cirkelrund, endast af mynningväggen något månformigt inskuren. Munsömmen tunn, bräcklig, hvass, invändigt ofta med en hvit och temligen stark läpp, hvilken följer hela mynningkanten, DD ehuru på midten temligen djupt inne; spindelkanten bågformigt npp- stigande. — Djuret hvitgrått, på ryggen mörkare, nästan öfverallt liksom öfversålladt med ockragula punkter. 6 Förekommer på mycket öppna, torra och starkt soliga ställen på Öland flerestädes, isynnerhet i stenraset på landborgen emellan Vickleby och Resmo samt långs den stenmur, som finnes derofvan vid landsvägen, vid hvilken jag (1853) på en gång insamlade öfver 1000 exemplar. 1. De öfriga till denna grupp hörande, inom den Danska faunans område funna, arterna skilja sig från föregående sålunda: H. candidula Michaud, hvilken den står närmast, genom lägre spira, finare striering, mindre hvälfda vindningar och den hvita tandlika svulst hvarmed den starka läppen slutar på mynningväggen; H. ericetorum Mull. genom större (br. 10—12, höjd 5—6 m. m.) mycket nedtryckt skal, ytterst vid nafvel och 6 vindningar, samt H. conspurcata Drap. genom mindre (br. 5—6, höjd 3 m. m.) och mera plattadt samt finhårigt skal, trångare nafvel och 4—5 vindningar. — Dessa och fertalet af de öfriga till subgenus Teba hörande arterna förekomma vida mera vid kusterna, än i det inre af Europa, hufvudsakligen i medelhafsländerna, de älska torra, starkt sol- belysta ställen, träffas vanligen i stor mängd på samma fläck och utmärka sig framför slägtets öfriga arter genom sin ofantliga variationsförmåga, som gör dem till de svåraste att bestämma, åtskilja och begränsa troligen af alla landsnäckor. Typiskt hafva de, liksom öfriga med band försedda Helices, fem band, af hvilka äfven här det tredje oftast bibehåller sig längst; men då bandens antal hos andra arter genom sammanflytande eller försvinnande förminskas, ökas hos dessa bandens antal genom del- ning, vanligen så, att de två öfversta genom tvärlinier upplösas i fläc- kar och de två nedersta genom längslinier förvandlas till flera mycket smala band. 2. Ofvan beskrifna art blef af Prof. B. F. Fries år 1822 funnen på Öland och af Nilsson beskrifven i tillägget till Hist. Moll. under namn af H. ericetorum Drap., men med anmärkning, att alla honom bekanta af- bildningar (hos Drap., Pfeiffer och Sturm) voro mycket större. I Synopsis meth. molluscorum (1830) förklarade Menke den af N. beskrifna snäckan vara H. costulata, men dock gjorde Beck densamma i Index moll. (1837) till en ny art under namn af Theba Nilssoniana. F) Skalet klotformigt; nafvelen betäckt af den tillbakavikna myn- ningkanten, eller ingen. a) Skalet betäckt nafladt, med ett mörkt längsband ofvan mid- ten; munsömmen utböjd med läpp. (Subg. Arianta Leach.). 26. Helix arbustorum Lin. Skal tätt tvärfåradt; mynning rundadt månformig; munsöm- men hvit, med bågböjd spindelkant. Bredd 18—23, höjd 17—22 m. m- 56 H. arb. Linné F. S. p. 529. — Möller V. H. p. 55. — Nilss. H. M. p. 18. — Rossm. I. p. 56. f£. 54. — N. & Nyl: F. M. p. 16: £. 8: — Arianta arbust. Mörch S. M. Dan. p. 22. Pp. Morbosa albina Rossm.: skal grågult, genomskinligt, utan längsband. y. Alpicola Fer.: skal 13—14 m. m. bredt, 11—12 m. m. högt, gulbrunt. ; | d. Calcarea Högb.: skal stort (22—24 m. m. bredt, 16—28 m. m. högt), mycket tjockt och starkt, nästan svart, fläckigt. Skalet klotformigt, vanligen fast och tjockt, betäckt genombor- radt, tätt tvärfåradt samt med ytterst fina långsgående strimmor. brungult, oftast med ett brunt längsband och betäckt med halmgula fläckar, utom på de tre första vindningarne, som äro enfärgade, mörkbruna eller rödbruna. Vindningar 5!/,—6. Mynningen run- dadt månformig. Munsömmen tillbakaböjd, utvändigt smutsgul, in- vändigt med en glänsande hvit läpp. — Djuret blåsvart, med bakre och undre delarne grå. ”Pilen såsom hos H. lapicida” (enl. M-.). Förekommer ej sällsynt i trädgårdar och löfskogar öfver hela riket. 68 är funnen ferestädes på Gotland (Högberg) och i Bot. Trädg. i Lund (Malm). 7 har v. Wallenberg tagit i Luleå Lapp- mark. Öd är, enl. Högberg, ej sällsynt på Gotland. I Syn. Moll. Dan. p. 23. upptager Mörch såsom ”ikke meget sjelden under Borreblade” H. rudis Muöhlf., eller den form af H. arb., som Rossm. (Ice. I. p. 57. f. 78) kallar H. arb. var. Stenzii och hvilken skiljer sig från « genom sin något nedtryckta form, starka striering, alltid fullkomligt öppna nafvel, nästan till tvärlinier sammanflytande gula fläckar och dju- rets rödgult bruna färg. b) Skalet utan nafvel, typiskt med 5 mörka längsband; mun- sömmen utböjd, med läpp. (Subgen. Tachea Leach.). 27. Helix nemoralis LInnéÉ. Skal strimmadt; mynning ovalt halfmånformig, kantig; mun- söm med svart eller mörkbrun läpp; spindelkant rak. Bredd 20—25, höjd 16—217 m. m. H. nem. Lin. F. Su. p. 530. (Innefattande säkerligen äfven föl- jande art). — Nilss. H. M. p. 19. — Rossm. Ic. I. p. 57. fig. 5. — Helicogena nem. Mörch S. M. Dan. p. 24. 1) Gul: 0,0,0,0,0; 0,0,0,0,0 med rosenröd läpp (H: hybr. AN AN auctp.- pay ;0:03:3,.0305-0-050-45515)5- 0710300455:6); 050155 ENS = a AN NN ATEN 0,0,3,4,5; 0,0,3,4,5; 1,2, 3,4,5; 1,2,3,4,5; 1;2,3,4,5; 1,2,3, 475; 51 1,2,3,4,5; 1,2,3,4,5; 1,2,3, 4, 5; 1,2,3,4,5. 2y Rosenröd: 0,0, 0,0,0; 0,0,3,0,0; 0,0,0,4,5 ec); 0,0,3,4,5; 0,0,8,4,5; 1,2,3,4,5; 0,0,3,4,0 d). 3) Kastanjebrun: 0,0,0,0,0. BP Ponderosa Malm: skalet mycket tjockt, hvitaktigt, endast de 2 första vindningarne samt under gulaktigt; munsömmen ljusare DN VINGAR TT RA DT (VN a Be (ÖRE a RR NA 3,4,5. Skalet nästan klotformigt, utan nafvel, strimmadt, glänsande, citrongult, rosenrödt eller kastanjebrunt, vanligen med 5 mörkbruna "längsband, af hvilka de understa äro bredast. Genom bandens för- svinnande eller sammanförande uppkommer en mängd individuella variationer. Vid dessa må till jemförelse med följande anföras, att banden oftast fullkomligt sammanfyta, så att gränserna emellan dem ej synas, men att mycket sällan alla 5 sammansmälta, att vanligen det andra bandet försvinner först, derefter det första, sedan det fjer- de, så det femte och sist det tredje, hvilket högst sällan försvinner före det 4 och 5. Vindningarne 5, den sista vid mynningen ned- böjd. Mynningen ovalt halfmånformig, tillfölje af den raka spindel- kanten och den bågböjda ytterkanten, något sned. Munsömmen vidgad, mörkt kastanjebrun, vid spindelen tillbakaviken, med en stark, rödgul rand bakom läppen. — Djuret är gulgrönt. Förekommer 1 trädgårdar och löfskogar, ej sällsynt 1 södra och mellersta landskapen. I Nerike är den dock icke funnen af Hart- man. a) Skåne vid Malmö. b) Göteborg. c) Lund. d) Kalmar. — 8 Skåne, Benestad (G. Silfversvärd, enl. Malm). För korthetens skull har jag begagnat vid denna och följande art de nu allmänt brukliga beteckningssätten för färgvarieteterna. Det band, som är närmast sömmen, kallas det första, hvarföre det 5:te finnes på skalets undre sida. 0,0,0,0,0 vill således säga att skalet är utan band, 0, 0,3,0,0 att blott ett band, det tredje, finnes, en båge öfver två eller flera siffror att de motsvarande banden sammanfutit till ett enda bredt band 0. s. v. 28. Helix hortensis Mörr. Skal strimmadt; mynning ovalt halfmånformig, kantig; mumn- sömmen hvit- (eller röd-)läppad, med rak spindelkant. Bredd 16— 23, höjd 12-—14 m. m. ; EH. hort. Mull. V-H:p. 52: —>Nilss. EH. M-pr21/=— "Röossm. Te. pra MN6. = Ny der Nylk Fire Mipsr6RfaT E—NHögbi ov: Ak. H. 1840. p. 199. — Helicogena hort. Mörch S. M. Dan. p. 25. 58 il Envat:0,050703075 0,0,3,0,0 a); 1,2,3,4,5, genomskinliga by;'T; 273075) blekrödad: > 2) Gu :+040750;0,05315053)10705 5073 «få . - ATN AN RN 4 BED ÖRÖRESIEON ST 4E5EA IAN dr Disa NOTED INNE a ARS NOT 4:55 302 dd. ös 23475 IRRB, 4y5eM 3ysRosenrodt 1,2, 3,4,5. 4) Bödärner 0;:0;:04070. "bjRödgråk 03:0:03010::070505050;5 med hvit söm, gul munsöm och rosenröd läpp (= H. hybrida auct. > DE Cr 0) Gråbrun : 0,0,0,0,0. Skalet är till form och färg m. m. mycket likt föregåendes, men skiljer sig isynnerhet genom mindre storlek och genom den hvitläppiga munsömmen. Föröfrigt är vid färgvexlingen hos denna, jemförd med hos föregående, anmärkningsvärdt, att banden aldrig sammanflyta så fullständigt, att de ej kunna skiljas, att ofta flyta alla 5 banden tillhopa, ofta försvinner 3:dje bandet för 4 eller 5, att mycket mera sällan än hos föregående finner man ex. med min- dre än 5 band samt att enbandade ex., som hos H. nemoralis äro så allmänna, äro ytterst sällsynta af närvarande art. Förekommer 1 trädgårdar och löfskogar allmänt. a) Skåne, Lillös lund nära Christianstad! by) Sällsynt: Gotland (Högberg), Östergötl. (Silfversvärd), Nerike (Hartm.). «c) Sälls. Under det de äldre konkyliologiska systemerna helt och hållet hvi- lade på testaceologiska grunder, d. v. s. hemtade sina väsentligaste ka- rakterer från snäckskalet eller musselskalen, äro de nyare af en fysiolo- gisk-anatomisk karakter och afse vida mera djurets byggnad än skalets form. Framförallt lägges vigt vid tungmembranens beskaffenhet, dess form samt antalet, ställningen och formen af de tänder, som finnas på densamma, så att blott häraf skall kunna bestämmas huruvida ett blötdjur är växt- eller köttätande, emedan tänderna i förra fallet äro likformiga, med bred bas och tandad krona, i sednare åter olikformiga, spetsiga och bakåt böjda. Vidare göres stort afseende på längden och antalet af de s. k. glandule mucose, på längden af deras gemensamma utföringsgång, på längden af flagellum, på antalet och formen hos de s.k. pilarne i pil- säcken o. s. v. På olikheten i dessa fall grundas icke blott familjer och slägten, utan dissektionsknifven tillgripes numera oftast vid hvarje Oowviss- het om en forms arträtt. Visar detta förfarande sig ofelbart och anato- miska karaktererna mera konstanta än de, som hemtas från skalet, så är mycket vunnet, ty ett snitt genom djurets mantel är då nog för att häfva alla tvifvel, och med någon öfning och försigtighet äro dessa undersök- ningar lätta, ty förstoring behöfves nästan endast vid undersökning af tänderna och pilen. Jeffreys m. fl. författare förena till en art H. nemoralis, hortensis och hybrida, under det andra, t. ex. Gray, anse alla tre vara goda spe 59 cies. Den sist nämnda är tvifvelsutan blott en varietet af H. hortensis, men de båda andra synas vara förtjenta af arträttighet. Utom de olik- heter vi funnit hos skalen, skilja de sig genom flera anatomiska karakte- rer. H. nemoralis har en lång, rak pil 1 pilsäcken, med hvassa kanter, glandul&e mucose på ena sidan 3, på andra 2, och deras gemensamma utförimgsgång mycket kort. H. hortensis har en kortare, något krökt pil, med fårade sidor, glandulge mucose 4 på hvarje sida och deras gemen- samma utförimgskanal lång. C) Skalet betäckt nafladt, ofta med 3—-5 mörka längsband ; Mmun- söm rak, utan läpp. (Subgen. Pomatia Beck.) 29. Helix pomatia Lin. Skal stort, fast, uppblåst; mynning stor, rundadt månformig; sista vindningen mycket större än de öfriga tillsammantagna. Bredd 35—40, höjd 30 m. m. H. pom. Lin. F. S; p. 528. — Mull. V. H. p. 43. -- Nilss. H. M. DELL BN (Cor Ny: BHJM på dä) fl0 1, ROSSI.» IC: de Py IT: HOS 152 Helicogena pom. Mörch S. M. Dan. p. 26. Skalet stort, klotformigt, stundom med mera utdragen spira ovalt-klotformigt, gult eller brunaktigt, oregelbundet tvärstrimmadt, nästan glanslöst, ofta med 3—>5 bruna längsband. Vindningar 59, den sista flera gånger större än de öfriga tillsammantagna. Myn- ningen stor, snedt rundadt månformig. Munsömmen enkel, högst obetydligt utvidgad, vid spindelen tillbakaviken och betäckande naf- velen, invändigt rödbrun. — Djuret gulgrått eller smutsgult, med blekare trefvare och en bred, undertill grå fot. Finnes hos oss endast utplanterad i trädgårdar och ifrån dem förvildad här och der i kringliggande parkanläggningar o. dyl. stäl- len, såsom i en skogsdunge vid Bäckaskog i Skåne (Malm) och vid Stockholm på nedre afsatserna af berget vid Nacka (Wikström). I trädgårdar 1 Skåne är den icke sällsynt, såsom vid Lund, Malmö, Belteberga, Råbelöf, Bäckaskog &c. Dessutom flerestädes vid Stock- holm och på Linnés Hammarby vid Upsala. Till Stockholm skall Kon. Fredrik 1:ste hafva låtit införskrifva denna snäckart från Tyskland (Wikstr.). Namnet pomatia har Linné gifvit denna art icke för någon dess forms skull (af pomum, äpple), utan för det tjocka, kalkartade lock (nwux), hvarmed djuret vid vintrens ankomst tillsluter skalets öppning. Detta lock är nemligen mycket fast och starkt, gråhvitt, af kalk och har bakom sig, längre in i mynningen, två eller flera andra, hinnaktiga och genomskinliga. 60 Gen. 6. Ena LeEaAcH. Djuret såsom hos Helix. — Skalet aflångt kägellikt, med en mer eller mindre tydlig nafvelfåra; mynningen mera hög än bred, utau tänder; munsömmen rak eller utvidgad, icke sammanlöpande, med spindelkanten rät, tillbakaviken; spindelen hel, vriden. Hithörande arter förekomma 1 fuktiga, lummiga löfskogar. Namnet Bulimus (af Böv-åuos eller Bovåuia, glupskhet, egentligen oxhunger af goös, oxe, och Auds, hunger) blef infördt i vetenskapen af Scopoli, som först blott tilldelade den i Cayenne ymniga B. hemastomus detta namn, sannolikt för den skada denna stora snäcka der åstadkommer. Bouguiere utsträckte sedermera (enl. Rossm.) detta slägtnamn till nästan alla europeiska land- och sötvatten-snäckor, men Draparnaud och La- marck gåfvo det sedermera vida trängre och mera naturliga gränser. Rätteligen tillkommer dock detta namn inga europeiska snäckor, utan de i den tropiska delen af Amerika allmänna anförvandterna till den snäcka, som först af namngifvaren dermed utmärktes. H. & A. Adams hafva ock i deras stora arbete: The Genera of Recent Mollusca (1858) endast för dessa behållit namnet Bulimus, hvaremot de upptagit Leachs namn Bu- limulus för fertalet af de i Europa förekommande Buliminze och till underslägtet Ena Leach höra de båda arter, som äro funna i Skandina- vien, hvarföre det sednare namnet här blifvit antaget. Jeffreys Gi British Conchology Vol. 1. p. 231) kallar slägtet Bulinus, emedan Adanson skall hafva gifvit slägtet namn efter en afrikansk art, benämnd Bulin; men enligt Gray och Adams tillhör det sednare namnet en vattensnäcka af slägtet Aplexa, för hvilket slägte äfven H. & A. Adams behålla namnet Bulinus Adanson. i. Ena montana (DraArP.) LEACH. Skal koniskt aflångt, ljusbrunt, oregelbundet strimmadt, myc- ket tätt och fint grynigt; mynning bredt äggrund; munsöm invän- digt röd. I. 14—216, br. 5!/,—6 m. m. Bulimus montanus Rossm. Ic. 1. p. 86. f. 41. — Bul. Lacka- mensis (Mont.) Gray, ed. Turt. p. 181. f. 62. Skalet aflångt koniskt, genomskinande, glänsande, brungult, oregelbundet, men tätt tvärstrimmadt, dessa strimmor ojemna af fina och täta upphöjningar eller gryn, sannolikt uppkomna genom fina, men afbrutna spiralstrimmor. Vindningar 7, temligen konvexa, lång- samt tilltagande. Nafvelfåran upptill vid. Mynningen bredt ägg- rund, upptill spetsig. Munsömmen isynnerhet vid den nästan räta spindelkanten starkt tillbakaböjd, invändigt med en rödaktig, lefver- brun, ända till chokoladfärgad platt läpp; ytterkanten nedtill starkt bågböjd. Denna för vår fauna nya och utmärkta art är i år funnen och 61 i många exemplar godhetsfullt meddelad af Lektor J. E. Zetterstedt, som tagit den bland buskar på branta sluttningar mot Wettern, vid Rosenlund, nära Jönköping. 2. Ena obscura (MörL.) LEACH. Skal äggrundt aflångt, mörkbrunt, otydligt strimmadt, icke grynigt; mynning äggrund; munsömmen invändigt hvit. L. 8—-10, br. 3!/,—4 m. m. Helix obscura Mull. V. H. p. 103. Bulimus obsc. Nilss. H. M. p. 36. — Rossm. Ic. IV. p. 46. f. 387? -—- Ena obse. Mörch 8. M. Dan. p. 26. Skalet äggrundt aflångt, något bukigt, rödbrunt, fint, nästan omärkligt strimmadt, för öfrigt slätt, knappast glänsande, tunt. Vind- ningarne 6—7, något hvälfda, skilda af en temligen djup söm. Nafvelfåran jemnsmal. Mynningen äggrund eller ofta äggrundt af- lång. Munsömmen utviken, endast vid spindelen tillbakaböjd, in- vändigt med en mycket tunn, hvit läpp; ytterkanten bågböjd. — Djuret ofvan mörkt, under hvitaktigt. Förekommer i löfskogar. I Skåne vid Esperöd (Nilss.), vid Bäckaskog, Åkesholm, Lillös lund nära Christianstad (mycket allm. !) och vid Ignaberga (Malm), vid Fogelsång (Stud. J. A. Wallin) samt Belteberga! I Småland vid Rosenlund nära Jönköping och 1 We- stergötland på Mörkeklef (J. E. Zetterstedt, enl. ex.). I Nerike på Hamrarne i Göthlunda (C. Hartm.). 1. Liksom Succinea oblonga har denna art, isynnerhet de icke fullt utväxta exemplaren, skalet öfverdraget med en gråaktig smutsskorpa (af deras excrementer?), som gör, att de äro mycket svåra att varseblifva på de med en lika färgad bark öfverklädda grenarne af hassel, hvarest de oftast finnas. Man finner nemligen ytterst sällan lefvande fullväxta exem- plar på marken undér sommaren. Straxt på våren börja dessa krypa uppåt de omgifvande trädens stammar och fortfara dermed, så att man i September och Oktober månader finner dem ända upp i trädens toppar eller grenarnes spetsar. Alltid har jag högst upp funnit endast fullbildade snäckor, men ju längre ned på stammarne jag sökt, ju yngre hafva de varit, och derföre nederst de minst utbildade individerna. 2. Den anförda figuren hos Rossm. är mycket olika vår art, som är mycket kortare och tjockare och med en helt annan mynningsform, ty spindelkanten är rät, endast ytterkanten bågformig, då båda kanterna hos figuren äro lika bågböjda. Ett af de ex. Lektor Z. sändt mig från Jönköping afviker betydligt från alla andra jag sett af denna art. Skalet är aflångt, icke bukigt, 11 m. m. långt, 3'/, m.m. bredt, näst sista vind- ningen (som hos « är betydligt, ej långt från dubbelt så bred, som före- gående) är fullkomligt af samma bredd, som den föregående vindningen. 62 Gen. 7. Zua Leon. Djuret såsom hos föregående slägte. — Skalet aflångt äggfor- migt till nästan cylindriskt, utan något spår till nafvelfåra; mynnin- gen oval, utan tänder; munsömmen något förtjockad, enkel, rak, utan någon spindelkant; spindelen inåt vriden, emot basen afstympad. Den art af detta slägte, som tillhör vår fauna, uppehåller sig under stenar, affallna blad, i mylla på skuggiga och fuktiga ställen. 1. Zua lubriea (Mörr.) LEAcH. Skal gulbrunt, slätt, starkt glänsande; munsömmen på inre sidan med en brunaktig tunn valk. Helix subeylindrica Linné (1764) S. Nat. ed. XII p. 1248? — Helix lubrica Mäll. V. H. p. 104. — Bulimus lubricus Nilss. p. 37. — Achåtina lubrica Rossm. Ic. 1. p. 88. fig. 43. — N. & Nyl. F.: M. p. 31. fig. 26. — Glandina lubr. Malm bh. II. p. 123. — Ferrussacia lubr. Mörch S. M. Dan. p. 26. Denna art varierar betydligt till form och storlek. De vigti- gaste varieteter, som jag funnit, äro följande. (Jfr Stein Schn. u. Musch. Umg. Berlins p. 50). Var. a) Typica: skalets höjd 6—6'/,, bredd 2—2!/, m. m. b) Lubricoides Michaud? (Gland. lubr. var. Nilssoni Malm ; Bul. lubr. var. 8 Nilss:): skalet 5 m.m. högt, 1/4 m. m. bredt, nästan cylindriskt och jemnbredt; vind- ningar 9. c) Ovata: skalet mörkbrunt, 6 m. m. högt, 3 m. m. bredt. d) Nitens Schm. skalet starkt och skönt glänsande, 10 m.m. högt och 3 m. m. bredt. Skalet genomskinligt, fullkomligt slätt, gulbrunt, starkt glän- sande. Vindningarne 6, något konvexa, den sista upptagande öfver !/. af skalets längd. Mynningen oval, upptill vinklad. — Djuret gråsvart, med mörkare hufvud, hals och trefvare samt ljusare sidor. Finnes öfver hela riket. Var. b) har jag, efter Hr Malm, fun- nit ej sällsynt på sluttningarne å ömse sidor om nedgången till ve- stra kalkgrufvan vid Ignaberga i Skåne. Var. d) har jag endast funnit ett ex. af vid Ronneby. Gen. 8. Caecilioides FERÉrRussac sir. Djuret med 4 cylindriska trefvare, de två öfre utan uppsväll- ning i spetsen och utan ögon; för öfrigt såsom hos föregående slägte. — Skalet aflångt, genomskinligt, glänsande, med utdragen spira och fint kantad söm; ingen nafvelfåra; mynningen lancettlik, utan tän- 63 der; munsöm hvass, rak, utan spindelkant; spindelen emot basen afstympad. , Detta slägte lefver mer eller mindre djupt ('/,—1 fot) under jordytan, isynnerhet på fuktiga ställen. 1. Cecilioides acicula (Mörr.) Skal spolformigt cylindriskt, hvitt, nästan glasklart, alldeles slätt, med sex vindningar. «IL. 4—5, bredd 1!2/,—1!/, m. m. Buccinum acicula Mäll. V. H. p. 150. — Achatina acicula Nilss. H.: M. p. 38. — Rossm. Ic. VI. 'p. 35. f. 658. — Ceecilioides acie. Mörch S. M. Dan. p. 29. Skalet aflångt, nästan trindt, emot nedre ändan småningom tilltjocknande, hvitt, starkt glänsande, slätt, genomskinligt, (utsatt för ljusets åverkan förlorar det hastigt sin glans och genomskinlig- het, samt blir kalkhvitt, liksom H. cryst. m. fl.). Vindningarne 6, plattade eller obetydligt konvexa, den sista stundom nästan lika lång som de öfriga tillsammantagne. VSömmen föga djup, under förstoring synes den kantad. Mynningen smal, aflångt äggrund, upptill mycket spetsigt vinklad. Munsömmen enkel, hvass, genom en duplikatur på mynningväggen (liksom hos Limneea) samman- hängande. Då djuret lefver, är skalet glasklart, hvitt, ytterst starkt glänsande, med röd eller gulröd spira. — Djuret helt och hållet hvitt, strimmigt och grynigt, med en upphöjd längslinea på nacken. Foten sammantryckt, bakåt mycket afsmalnande och spetsig. Denna 1 England och södra Europa mycket allmänna art, som äfven i Tyskland är vidt utbredd, är hos oss endast funnen vid Lund, der Nilsson upptäckte den. Sjelf har jag haft tillfälle in- samla många lefvande exemplar 1 Bot. Trädgården, vid södra ändan af der varande dam, alldeles invid brädden. Dess vistelseort gör denna art sällsyntare 1 samlingar, än den är i naturen, och den borde derföre, åtminstone 1 södra delen af riket, eftersökas isynnerhet i af mullvadar uppkastade jordhögar invid åar och dammar. Gen. 9. Pupa DRAPARNAUD. Djuret med de båda nedersta trefvarne vanligen ganska korta, för öfrigt såsom hos Helix. — Skalet cylindriskt eller aflångt-ägg- formigt, alltid högervridet, vanligen trubbigt, vindningarne 6—-12, tätt sammanpackade, den sista föga större än den nästföregående ; mynningen obetydligt högre än bred, halfrund, oftast försedd med tänder; munsömmen tillbakaviken, ofta något läppad, stundom för- 64 sedd med bräm, kanterna nästan lika höga, icke sammanlöpande, men förenade med en hvitaktig emalj. Dessa snäckor vistas bland affallna löf, på mossa, under stenar, förmultnande träd, bark o, s. v. isynnerhet på stenbunden mark, bland klippor och bergskrefvor. Somliga arter äro särdeles talrika på kalkberg. — Namnet Pupa betyder puppa, lindebarn. På vestindiska öarne eger slägtet Pupa sina största (ända till 44 m. m. långa) och ofta med lysande färger prålande arter. I förhållande till dessa äro de europeiska obetydliga. Subgenus Torquwilla, som innefattar de största af vår verldsdels arter, eger dessa företrädesvis på öarne i Medelhafvet, i Italien, Spanien, södra Frankrike, Schweitz och sydligaste Tyskland. England har af dem endast erhållit Pupa secale och Sverige blott P. avenacea, men de öfriga länderna norr om Frankrike ingen art. -— Subgen. Pupilla har likaledes sitt centrum vid Alperna, men på kon- tinenten gå flera arter upp i mellersta Tyskland, till England P. umbili- cata, anglica och muscoruwm, till Finland blott P. muscorum. (Det nära beslägtade subg. Orcula (Held) synes icke öfverskrida med någon enda art de bergskedjor (Teutoburger Wald, Thäringerwald, Erzgebirge, Riesengebirge), som gå tvärsöfver Europa från floden Ems till Oders källor). -- Det här, liksom af de flesta nyare, isynnerhet engelska och franska författare, an- tagna slägtet Vertigo, innefattar endast små arter, så att den minsta Pupa alltid är större än den största Vertigo. De föredraga de tempererade länderna framför de varma och hafva i de nordligaste delarne af Europa egendomliga former. A) Skalet äggrundt aflångt, emot spetsen betydligt afsmalnande; mynningen aflångt oval, med många lamellika tänder; mun- sömmen tillbakaviken. (Subgen. Torquilla Beck.) 1. Pupa avenacea (BruG.) PFr. Skal rödbrunt, strimmadt; mynningen med 7 lamell-lika tän- der: 2 på mynningväggen, 3 inom ytterkanten, 2 på spindelkanten. IL. 6—9; br. 2!/,—3 m. m. P.: avenar Rossm. Ice: p. 82, £1367 Vap:: 13, foS19— sög: Vet.-Ak. Handl. 1841 p. 201. P. avenacea Mörch S. M. Dan. p. 27. Skalet tydligt nafladt, koniskt spolformigt, trubbigt, mörkt röd- brunt, någon gång gulbrunt, oregelbundet, stundom groft strimmadet, knappast glänsande, Vindningarne 7—38, starkt konvexa, förenade genom en djup söm. Mynningen omvändt äggrund, försedd med 7 små hvita lameller: 3 af dessa finnas imnanför ytterkanten, den öf- versta kort, 2 sitta midt emot de förra på spindelkanten, den sjette är fästad på mynningväggen, och befinna sig alla dessa temligen djupt inuti mynningen; den 7:de lamellen, som är störst och glän- 65 sande hvit samt ofta slutar med en tandlik uppsvällning, står utan- för den 6:te, just der ytterkanten börjar på mynningväggen. De tre lamellerna inom ytterkanten skina igenom skalet och synas på utsidan såsom tre hvita långsgående streck. Munsömmen är till- bakaböjd, blekröd, utan läpp; spindelkanten rät, ytterkanten upptill och nedtill bågböjd, på midten intryckt. — Djuret mörkgrått. Förekommer under kalkstenar flerestädes på Gotland, isynnerhet ymnigt på Visby Snäckgärde, der den upptäcktes af Högberg. På Öland har jag funnit den talrik vid Borgholm och i Östergötland har jag tagit denna art på Omberg, vid Hvitlersbäcken. Enligt Prof. Lovéns meddelande finnes den äfven på Kinnekulle. — Högberg beskrifver denna art på anförda ställe i flera fall oriktigt och isyn- nerhet vid frågan om lamellernas läge. Han säger: ”pliculee tres in margine laterali, ut lineolxe longe videntur; in columellari totidem sibi invicem opposite, immersge; septma in pariete aperturali soli- taria, provecta.” Bland flera hundra exemplar, som jag undersökt, har intet enda afvikit från den af mig gifna, med Högbergs mycket olika, beskrifning. Samma fel, som Högberg, begår äfven Rossmäss- ler på det ofvan och äfven af H. citerade stället. B) Skalet cylindriskt, trubbigt; mynningen rundad; munsömmen tillbakaviken. (Subgen. Pupilla TLeach.) | 2. Pupa umbilieata Drar. Skal horngult, slätt; mynning med en lamell på mynningväg- gen, utåt sammanhängande med ytterkanten; munsöm platt tillbaka- böjd, bildande en bred hvit list. LT. 3—3!Y/,, br. 12/,—2 mm. Rossm. Ice. V, VI. p. 15, f. 327. — Högberg W. Ak. H. 1841 p. 202. -— Wallengren Ant. i Zool. p. 85. Skalet djupt och temligen vidt nafladt, aflångt cylindriskt, mot spetsen föga afsmalnande, trubbigt, genomskinligt, glänsande, slätt (under förstoring med fina sneda tvärstrimmor). Vindningarne 6—7, föga konvexa, den sista nästan lika bred, som de två föregående tillsammantagna, de öfriga småningom aftagande. Mynningen halft äggrund. Munsömmen hvit, tillbakaböjd, så att den bildar en bred, platt list; spindelkanten rak, ytterkanten bågböjd. På mynningväg- gen finnes en temligen hög lamell, som utåt blir uppsvälld och för- enar sig med ytterkanten, der denna sammanfaller med mynning- väggen. Den yngre snäckan har konisk form, skarp munsöm, myn- ningen nedtill vinklad och nafvelen stor och vidöppen. — Djuret fö] 66 är blågrått, fint grynigt, med hufvud och trefvare svarta; på undre sidan hvitt. Förekommer under kalkstenar, bland mossa och multnande löf, i skrefvorna bland kalkklipporna på Gotland t. ex. på Snäckgärdet vid Visby och på Thorsborg (Högb. anf. st.) samt vid Capellshamn, Klinta och på Carlsöarne (Wallengr. anf. st.). Herr Wallengren upptager efter P. umb. en ny, af honom på Snäck- gärdet vid Wisby i Juni 1849 funnen, art, kallad Pupa Nilsomi. Då jag icke haft tillfälle se något exemplar, kan jag endast efter upptäckaren anföra de karakterer, genom hvilka den skall skilja sig från P. umb., som den närmast liknar. ”P. Nilsomi (n. sp.): Snäckan glänsande, fint strierad, aflångt cylindrisk, i spetsen trubbig; mynningen halft äggrund, i hvalfvet (på mynningväggen) försedd med en låg tandartad lamell, som är skild från gomkanten (ytterkanten); peristoma tillbakaböjd och bildar en smal list. Färgen horngul. L. 4, br. 2 m.m.” Wallengr. anf. st. p. 86. 3. Pupa muscorum (LiN.) LAM. Skal brunrödt, otydligt strimmadt; mynning otandad eller med en tand på mynningväggen, icke sammanhängande med ytterkanten ; munsöm något tillbakaviken, på yttre sidan åtföljd af en bred, upp- höjd, hvit valk. «I. 3—4/,; br. 1!/,—2 m. m. Turbo muscorum Linné F. Su. p. 525. — Helix musc. Mull. V. H. p. 105. — Pupa musc. Rossm. Ic. I. p. 83. f. 37. — Nilss. H. M. p. 49. — Wallengr. Ant. i Zool. p. 83. — N. & Nyl. F. M. p. 39. £r3— MörebySsINEYDan NS psven. Skalet mycket trångt nafladt, aflångt cylindriskt, stundom mnå- got äggformigt, alltefter vindningarnes antal, i spetsen trubbigt och afrundadt, svagt glänsande, med otydliga tvärstrimmor, brunrödt, endast hos vittrade exemplar hvitaktigt. Vindningarne 6—38, obe- tydligt konvexa, den sista något bredare än den nästföregående. Mynningen halfrund, antingen helt och hållet utan tand, eller ock har den på mynningväggen en sådan, låg och trubbig, hvilken icke förenar sig med ytterkanten. Munsömmen något tillbakaviken, hvit- aktig, bildande en smal, något snedt utgående list; båda kanterna äro bågformigt böjda mot hvarandra. Bakom munsömmens list, på yttre sidan af skalet, finnes en bred, upphöjd, hvit valk, så att en stark fördjupning bildas emellan denna och listen. "Den yngre snäc- kan saknar alltid denna valk, samt har skarp, ej tillbakaviken mun- söm, trapezformig mynning och tydligare nafvel. — Djuret ljusgrått, med hufvud, trefvare samt öfre delen af kroppen svartaktiga. Förekommer temligen allmän på torra ställen, under lösa ste- nar, i murspringor o.s.v. öfver hela riket, isynnerheti kalktrakter. 67 1. Ingen svensk författare har någonsin röjt tvifvel på att ofvan be- skrifna art och ingen annan är Linnés Turbo muscorum, men derom kunna flera utländska auctorer ej blifva ense med oss. Jeffreys m. fl. en- gelska författare förmoda, att Linné menar P. umbilicata Dr., hvartill äf- ven något skäl finnes att tro, emedan Linné citerar såsom synonym ”Buc- cinum exiguum flavum, mucrone obtuso s. cylindraceum” Lister Angl. 121, t. 2, fig. 6, hvilken enl. Turton, Gray, Jeffreys, Reeve m. fl. är den verk- liga P. umb. Detta citat är emellertid oriktigt. Draparnaud och flera franska författare anse, att Linnés Turbo muscorum är Vertigo minuta (af Michaud och Gras kallad Vertigo muscorum), som derföre hos dem bär den förra artens namn. Vi veta, att äfven detta är ett misstag, så mycket oförklarligare, som Linné om sin T. musc. säger: magnitudo seminis se- calis. Gray är åter af en annan, ehuru icke mindre oriktig, mening. Vid Vertigo edentula säger han: it is very probable that this is the true Turbo muscorum of Linneus, as it most accurately answers his definition in the Systema Nature: testa ovata obtusa pellucida, anfractibus senis secundis, apertura edentula. (Hos alla dessa auctorer benämnes P. muscorum för P. marginata Drap., utom hos Reeve, der Linnés namn riktigt är bibe- hållet, men P. umb. är kallad P. cylindracea (== Turbo cylindr. Da Costa, 1778). 2. Wallengren upptager i sina Anteckningar i Zoologi p. 88 Pupa dilucida Ziegler (Rossm. Ic. V, VI p. 15, f. 326) såsom svensk efter ett exemplar, funnet på Snäckgärdet vid Visby bland kalkstenar och rutt- nande löf i Juni månad 1849. Denna art igenkännes genom följande ka- rakterer. P. dilucida Z.: skalet otydligt nafladt, jemnbredt cylindriskt, trubbigt, genomskinligt, glänsande, slätt, horngult; vindningarne 6, starkt konvexa, den sista fullkomligt lika bred, som de båda näst föregående tillsammantagna; mynningen halft äggrund, något sned, utan tänder och lameller; munsömmen föga tillbakaböjd. Gen. 10. Wertigo Mörner. Djuret med de öfre trefvarne ganska korta; de nedre saknas. — Skalet cylindriskt eller äggformigt, trubbigt, stundom venster- vridet; vindningarne 5—56, högst sällan —8; mynningen halft ägg- rund, oftast försedd med tänder; munsömmen rak, hvass, eller myc- ket obetydligt utåt böjd, stundom något läppad. Hithörande arter vistas under stenar, trästycken, multnande blad eller krypa de upp på buskar och träd, och förekomma isyn- nerhet på våta ställen, vid å- och sjöstränder. A) Snäckan vriden åt höger. a) Skalet nästan jemnbredt cylindriskt, trubbigt; mynningen halft äggrund, utan tänder, eller med en tandlik lamell på myn- ningväggen; munsömmen rak eller föga märkbart tillbakaböjd. (Subgen. Isthmia Gray.). HA 68 1. Vertigo costulata (Nirss.). Skal grågult, på tvären tätt räffladt; mynning med en tand- lik lamell på mynningväggens midt; vindningar 6—7, starkt kon- vexa. I. 2, br. 2,—"I; m. m. Pupa cost. Nilss. H. M. p. 51. — Malm Göt. Handl. h. II. p. 124. Wallengr. Ant. i Zool. p. 89. — Mörch S. M. Dan. p. 27. Skalet med temligen djup och vid nafvel, cylindriskt, i spet- sen rundadt' trubbigt, fullkomligt jemnbredt, föga genomskinligt och glänsande, på tvären räffladt, med fina upphöjda strimmor emellan räfflorna, grågult. Vindningarne 6—7, starkt konvexa, alla nästan lika breda, utom den sista, som är något bredare än föregående. Mynningen halft äggrund, utvidgad; på mynningväggens midt fin- nes en temligen upphöjd lamell, som utåt bildar en tand, och inom spindelkanten, inne i mynningen, finnes en tandartad valk. Mun- sömmen föga tillbakaböjd, utstående, endast bildande en smal, hvit- aktig list; ytterkanten vid skalet starkt krökt utåt, hvarefter den i en jemn båge öfvergår 1 den äfven bågböjda spindelkanten. — Dju- ret (enl. Nilss.) hvitt, genomskinligt, föga stötande i grått, med svarta ögon. Förekommer bland ruttnande löf, i mossa och under stenar vid Esperöd nära Cimbritshamn (der H:r Landgren, enl. Nilss., först upptäckte den); vid Sölvesborg i Blekinge och på en hög bergvägg vid S:t Marie kyrka i Visby är den tagen af Wallengren (anf. st.), på den sednare lokalen förut af Högberg. C. Pfeiffer (Naturg. Land- und Sässwasser Moll. III. p. 37) anser Pupa cost. Nilss. vara identisk med P. doliolum (Brug.) Dr., hvartill äfven Nilss. sjelf gifvit anledning derigenom att han, ehuru med ”?”, i synonymien upp- tagit P: dol. 'Dr. Hist. des Moll. p. 62. t. 3. f. 41, 42. Pupa doliolum skiljer sig dock betydligt från föregående genom skalets storlek (längd 5—6, bredd 3 m. m.) och form (uppåt bredare än nedåt), 9 vindningar, en eller två tydliga tänder på spindelkanten o. s. v. — Jeffreys (British Conchology Vol. I. p. 271.) förmodar, att Nilssons P. cost. är P. minuta Stud., som den visserligen liknar mest, men den förra är lätt igenkänd på mynningväggens alltid väl utbildade lamell, af. hvilken icke något spår finnes hos P. minuta. 2. Vertigo columella (BEnz.). Skal brungult, slätt; mynningen utan tänder: vindningar 8, föga konvexa, utom den sista, som är mycket stor, uppblåst. LL. OM RM. 69 Pupa col. v. Wallenb. Moll; Lapp. Lul. p. 25. — Rossm. Ic. XI. p. 11. fig. 731. — Hartm. Ner. Moll. p. 6. — Yngre snäcka: P. edentula Drap., Högb. W. A. H. 1841. p. 204. — Wallengr. Ant. i Z901, Pp. 03 — NIE NyETESSMS pp. 40: £320== Möreh S. M. Dan. p. 28. — Vertigo ed. Rossm. X. p. 28. f. 646. Skalet trångt, men tydligt nafladt, till 3/, uppåt afsmalnande cylindriskt, trubbigt, glänsande, slätt, brungult. Vindningarne 8, konvexa, mycket långsamt tilltagande, nästan lika höga och vida, utom den sista, som är stor, uppblåst, utgörande mera än fjerde- delen af hela skalets längd. Mynningen halft äggrund, föga sned, utan lameller och tänder. Munsömmen enkel, hvass, med båda kan- terna bågböjda. Den yngre snäckan är koniskt oval, mot spetsen något afsmalnande. — Djuret gråaktigt, på öfre sidan svart. Arten förekommer isynnerhet på fuktiga och skuggrika ställen 1 skogstrakter, troligen öfver hela riket, ehuru ingenstädes allmänt. Oftast träffas den outbildade snäckan. Tagen i Skåne vid Esperöd (Lilljeb., Hultmark), Håkanryd (Wallengr.), Ignaberga på hasselbu- skar (Malm), Belteberga, på undre sidan af bladen hos Aegopodium, ej sällsynt!, Alnarp vid hasselrötter!, på Gotland, Snäckgärdet och Thorsborg, af Högberg, Göteborg i en bokskog emellan Backa och Dragsmark (Malm), Nerike vid Hjelmarsberg och Dylta bruk på unga aspstammar, vid Hamrarne och på Skåleklint bland multnade löf (Hartm.), Luleå Lappmark (v. Wallenberg). Då Rossmässler på anförda ställe beskrifver Pupa columella, yttrar han den förmodan att denna af v. Martens (i Benz” Wärtemburgs Fauna p. 49, 1830) uppställda art knappast är skild från Vertigo edentula. Detta bevisar v. Wallenberg i sin afhandling om Luleå Lappmarks Mol- lusker p. 25 och C. Hartman säger derom (anf. st.) ”Att den allmänt s. k. P. edentula icke är någon egen art, utan blott yngre ex. af P. columella, visar sig påtagligen, då man, såsom vid Hjelmarsberg, träffar en mängd ex. tillsammans, från helt unga med 2 å 3 vindningar till äldre med 4, 5 å 6, 1 hvilket sednare fall man har framför sig den yppersta, med be- skrifningarne fullkomligt öfverensstämmande P. edentula. Men icke nog härmed; bland dessa ex. träffas ytterligare andra, som, med bibehållande 1 öfrigt af alla karakterer som de förra ega, hafva utbildat äfven en 7:e och 8:e vindning, hvilken sista är starkt bukigt uppsvälld och med ens gör slut på den cylindriska form, som skalet ofvan den hade. TI dessa ex. åter hafva vi en fullkomlig P. columella Benz., och ingen, som sett alla nu omnämnda individer tillsammans på samma ellér flera närstående asptelningars stam, skulle väl kunna hysa ringaste tvifvel, att ju de sist omtalade äro de fullväxta individerna och alla de öfriga, med färre vind- ningar, ungar i olika åldrar, allt af en och samma art.” — Jeffreys i Bri- tish Conchol. anser P. columella Benz. vara en varietet af Vertigo edentula. 70 3. Vertigo minuta (Stup.). Skal hornbrunt, tätt och regelbundet tvärstrimmadt; mynning utan tänder; vindningar 5—6, starkt konvexa, de tre sista nästan lika breda och höga. «I. 2, br. |; m. m. Pupa minutissima Rossm. Ic. I. p. 84. f. 38. — C. Hartm. Ner. Moll. p. 6. Skalet djupt nafladt, jemnbredt cylindriskt, trubbigt, fint, tätt och regelbundet tvärstrimmadt, genomskinligt, tunt, hornbrunt. Vind- ningarne 3—6, starkt hvälfda, de tre sista nästan lika breda, den sista bredast vid mynningen, mot venstra sidan afsmalnande, de öf- riga fullkomligt jemnbreda. Mynningen aflångt rundad, utan tän- der. Munsömmen mycket svagt tillbakaböjd, ytterkanten starkt ut- böjd från mynningväggen, sedan jemnt bågformig, öfvergående i den upptill räta spindelkanten. Djuret (enl. C. Hartm.) ljust blågrått, på halsen mörkast, med fotens undre sida, isynnerhet längst baktill, nästan ofärgad, i öfrigt fullkomligt lika som hos YV. pygmeea, men smärtare. Förekommer fästad under smärre, på den mossiga kalkhällen kringströdda, kalkflisor vid ett kalkbrott nära Hofsta by i Glans- hammars socken 1 Nerike, der denna snäcka i Juli 1562 upptäcktes af Lektor Hartman. Prof. Lilljeborg har äfven funnit den på Om- berg. Sedermera tagen af Lektor Johanson på backar vid Westerås (enl. ex.) och från Norge eger jag exemplar (af hvilka ett är 3 m. m. långt), tägna af Prof. Lilljeborg vid Christiania. Denna art blef af Studer under det här upptagna namnet beskrifven 1820 i hans System. Verzeichniss der Schweitzer Conchylien p. 89. Året derpå (1821) fick den namnet Pupa minutissima af Hartmann von Hart- mansruthi i System der Erd- und Fluss-schnecken der Schweitz &c. (i Steinmällers Neue Alpina 1 Band p. 220). Ferrussac, Gray m. £. kalla arten Vertigo cylindrica. b) Skalet äggformigt cylindriskt; mynningen halft äggrund, nä- stan hjertformig, med 3—7 tänder; munsömmen något tillba- kaböjd. (Subgen. Alea Jeffr.). 4. Vertigo antivertigo Drar. Skal mörkbrunt, slätt; mynning med 7 tänder: 2 på myn- ningväggen, 2 inom ytterkanten, 3 på spindelkanten. +&L. 2, br. 11, m. m. Pupa antiv. Nilss. H. M. p. 52. — Nord. & Nyl. Fi M; p- 41. f. 33. — Vertigo antiv. Rossm. Ic. X. p. 28. f. 647. —' P. septem- 71 dentata Wallengren Ant. i Zool. p. 91. — P. antiv. Mörch S. M. Dan. p. 28. Skalet nästan omärkligt nafladt, äggformigt, något uppblåst, trubbigt, slätt, starkt glänsande, lifligt brungult eller mörkbrunt. Vindningar 5, föga konvexa, hastigt aftagande mot spetsen, den sista knappt bredare än den nästföregående, hvilken är dubbelt bredare än den tredje; sista vindningen är på midten nedtryckt plattad, dernedom går långs munsömmens yttre kant en hög åslik uppsväll- ning, emellan hvilken och munsömmen löper en djup, men smal fåra. Mynningen snedt hjertformig, försedd med 7 tänder, af hvilka tvenne hvarandra närstående finnas på mynningväggen och mom ytterkan- ten äfven tvenne hvarandra likaledes närstående, den öfversta längst framryckt; på spindelkanten äro tre tänder, den öfversta minst, stun- dom ganska liten, fästad just der kanten sammanfaller med mynning- väggen. Munsömmen hvitaktig, något tillbakaviken, ytterkanten bil- dar från mynningväggen till intryckningen på sista vindningen en särskild mindre båge, derefter till öfvergången 1 spindelkanten en större båge; den sednare kanten nästan rät. — Djuret gråhvitt, ofvan på halsen svart; foten under hvit; trefvarne svarta. Förekommer på fuktiga mossar, kärr och sjöstränder här och der ända upp i Jemtland. 5. Vertigo substriata (JEFFR.) ÅLD. Skal gulbrunt, tätt tvärstrimmadt; mynning med 6 tänder: 2 på mynningväggen, 2 inom ytterkanten, 2 på spindelkanten. I. 23 ORAL DM. Pupa substriata Malm. Göteb. Handl. h. II. p. 125. — Mörch 8. M. Dan. p. 28. Skalet med en vid, fast ej djup, nafvel, äggrundt cylindriskt, svagt glänsande, regelbundet tvärstrimmadt, gulbrunt. Vimdningarne 41/,.—5, starkt konvexa, de båda sista lika breda, hvar och en dub- belt bredare än den tredje; den sista mycket svagt strimmad, nä- stan slät, framtill försedd med 2 långsgående fördjupningar bredvid hvarandra, framför hvilka går, långs munsömmens ytterkant, till nafvelhålet en på midten insänkt röd valk, som sluttar mot mun- sömmen, så att der ej bildas någon fåra. Mynningen oval, nästan snedt päronformig, försedd med 6 tänder: två inom ytterkanten, 2 på spindelkanten samt 2 på mynningväggen, lamellformiga. Mun- sömmen något utbredd; ytterkanten ofvan midten grundt intryckt, bildande upptill en stark båge, nedtill en svagare, men längre båge; spindelkanten bågböjd. — Djuret svartgrått. 72 Förekommer på fuktiga ställen, på affallna multnande löf, vid gräsrötter på ängsmarker, under stenar, vid trädrötter etc. Af H:r Malm är denna art tagen på hasselbuskar vid Ignaberga 1 Skåne samt på flera ställen vid Göteborg. Jag har funnit den på många ställen kring Ronneby i Blekinge, isynnerhet ymnig på Snäckbacken. H:r Hartman säger, att den icke är sällsynt i Nerike, hvarest den ”förekommer på sådan lokal, att man snarast skulle vilja tro den vara en nordlig art, nemligen i sumpig skogsmark, der barrträden växa blandade med al och björk, kring hvilkas nedersta stamdel gerna bilda sig tuflika upphöjningar med mylla af multnande löf och barr, hvari denna snäcka oftast träffas.” (Hartm. Ner. Moll. p. 7). Vid Upsala är den funnen af Lekt. Johanson. 6. Vertigo pygmaea (Drar.) FER. Skal mörkbrunt, slätt; mynning 5-tandad: 1 tand sitter på mynningväggen, 2 inom ytterkanten och 2 på spindelkanten. LD. 2, br. 1 m. m. Pupa pygm. Nilss. H. M. p. 53. — N. & Nyl. F. M. p. 42. f. 34. — Mörch S. M. Dan. p. 28. — Vertigo pygmea Rossm. Ic. X. p. 29. f. 648. Skalet trångt, men tydligt nafladt, äggformigt, trubbigt, matt glänsande, slätt eller otydligt strimmadt, genomskinligt, mörkbrunt. Vindningarne 5, ganska konvexa, den sista något bredare än den närmast föregående och denna något bredare än den tredje; den sista på främre delens midt nedtryckt plattad, framtill begränsad af en låg uppsvällning, emellan hvilken och munsömmen går en kort och grund fåra. Mynningen halft äggrund, 9-tandad, nemligen med 2 tänder inom ytterkanten, af hvilka den nedre är mycket liten och kan lätt öfverses; på midten af mynningväggen finnes en tand. Munsömmen hvitaktig, något tillbakaböjd och utbredd; ytterkanten, som på midten är obetydligt intryckt, öfvergår från mynningväggen genom en nästan jemn båge 1 den något bågböjda spindelkanten. — Djuret grått, med mörkbrun halsrygg och svarta trefvare. Förekommer bland fuktig mossa och multnande löf, på gamla trädstubbar o. dyl. isynnerhet på torrare ställen. I Skåne och Ble- kinge är denna art icke sällsynt. I Nerike har Hartm. funnit den flerestädes, vanligen under smärre löst liggande stenar, endast i kalk- trakter. Från Westmanland har Lektor Johanson meddelat exem- plar. Enligt Wallengren förekommer den i Dalarne samt enligt Nilsson i Jemtland. RA EE 73 7. Vertigo alpestris ÅLDER. Skal gulbrunt, tätt tvärstrimmadt; mynning med 4 tänder: 1 på mynningväggen, 2 inom ytterkanten och 1 på spindelkanten. DL. Fräs OMSLUTER DK Pupa Shuttleworthiana v. Wallenberg Lul. Lpmk Moll: — GC. Hartman Ner. Moll. p. 7. — Nylander Bidr. till Finl. Naturk. III. p. 135. — P. pygmea var. 8. Malm Göt. H. II. p. 125? Skalet med djup, men trång nafvel, äggformigt aflångt, små- ningom afsmalnande mot den trubbiga spetsen, glänsande, genom- skinligt, fint, men tätt och tydligt strimmadt, gulbrunt. Vindnin- garne 3—5!/,, konvexa. Mynningen halfrund eller snedt päronfor- mig, 4-tandad, nemligen med två lamellformiga tänder inom ytter- kanten, en hvass tand på spindelkanten samt en lamell-lik på myn- ningväggen. Munsömmen hvit, med yttre kanten högst obetydligt utböjd, på midten svagt intryckt, och spindelkanten något utbredd, bågböjd. Förekommer bland mossa och vissnade löf samt under stenar 1 gamla murar o. s. v. Af D:r v. Wallenberg upptäcktes denna art omkring Qvickjock i Luleå Lappmark. Lektor Hartman har funnit den på fera ställen i Nerike och Lektor Johanson (enl; meddelade ex.) 1 Westmanland. Enligt Prof. Lilljeborgs meddelande finnes den vid Upsala. Om, såsom jag förmodar, Malms var. £ af P. pygmea hörer hit, så är den tagen vid Christianstad (Lillö), vid Göteborg (Gubbero och Trädgårdsföreningens plantage) och vid Norrköping (af D:r Hansén). Sjelf har jag funnit den vid Ronneby. 5. Vertigo arctica (V. WALLENB.). Skal mörkbrunt, otydligt strimmadt; mynning med 3 tänder: 1 på mynningväggen, 1 på ytterkanten och 1 på spindelkanten. L. 2"; Or. 1'/, m. m. Pupa arct. v. Wallenberg Lul. Lpmk Moll. fig. 3. — Nyl. Finl.” INaiburka Ip 34 : Skalet trångt nafladt, äggformigt, otydligt tvärstrimmadt, svagt glänsande och genomskinligt, mörkbrunt. Vindningarne 5—5!/,, föga konvexa, den sista betydligt bredare än den närmast föregående, uppsvälld. Mynningen halft äggrund, något sned, försedd med (2—) 3 tänder, af hvilka en finnes inom ytterkanten, en på spindelkanten (hvilken stundom saknas), samt en på mynningväggen. Munsömmen muti hvitbelagd och något förtjockad, vid nafvelen något utåtböjd ; 74 yttre kanten vid mynningväggen bågböjd, sedan nästan rät, sned, på midten svagt intryckt. Denna art är af v. Wallenberg upptäckt under stenar och bland multnande växter vid Qvickjock i Luleå Lappmark. Exemplar från Klacken i Norbergs s:n i Westmanland, meddelade af Lektor Jo- hanson, synas höra till denna art, men, såsom något skadade, kunna de ej med säkerhet bestämmas. B) Snäckan vriden åt venster. (Subgen. Vertigo Muöll.). I. Vertigo pusilla Mörr. Skal gulbrunt, nästan slätt; mynning med 6—7 tänder: 2—3 på mynningväggen, 2 inom ytterkanten och 2 på spindelkanten. EN O, ON. M.M. Vertigo pusilla Möll. V. H. p. 124. — Rossm. Ic. X. p. 29. fig. 649. — Pupa vertigo Nilss H. M. p. 53. — P. pusilla N. & Nyl. F. M. p. 44. f. 36. — Mörch S. M. Dan. p. 29. Skalet trångt nafladt, ovalt cylindriskt, mycket fint strimmadt eller slätt, glänsande, genomskinligt, gulbrunt. Vindningarne 5—5!/,, temligen konvexa, med djup söm, den sista mot mynningen starkt nedböjd, på midten plattad, med tvenne långsgående, uppåt diver- gerande fåror, motsvarande tänderna i gommen, till höger starkt af- smalnande, lika bred som den närmast föregående, hvilken är be- tydligt bredare än den tredje. Mynningen halft äggrund, försedd med 6—7 tänder, af hvilka 2 äro fästade inom ytterkanten, två på spindelkanten och 2 lamell-lika på mynningväggen, stundom med en liten spetsig tand framom de andra. Munsömmen tunn, hvitaktig, något tillbakaviken, med kanterna likformigt bågböjda, den yttre på midten intryckt och utdragen till en trubbig vinkel, hvarigenom kanten bildar två bågar, en öfre kort, men stark, en undre längre och jemn. — Djuret hvitgrått; trefvarne och öfre delen af kroppen vackert gråblå. Förekommer bland mossa på stenar och träd, under affallna löf, under multnande trästycken, under stenar i stenrösen o. s. Vv. troligen öfver hela riket. 10. Vertigo Venetzii v. CHARP. Skal horngult, lätt finstrimmadt; mynning med 4 tänder: 2 på mynningväggen, 1 inom ytterkanten och 1 på spindelkanten. IL. LIG Org an 175 Vertigo Venetzii Rossm. Ic. X. p. 30. f. 650. — Pupa Venetzii i Göteb. H. III. p. 152. — Pupa angustior (Jeffr.) Mörch S. M. Dan. PETAD: Skalet med mycket otydlig nafvelfåra, äggrundt, tydligt och vackert tvärstrimmadt, glänsande och genomskinligt, gult, något stö- tande i brunt. Vindningarne 4!/,—5, obetydligt hvälfda, den sista framtill på midten försedd med en långsgående, temligen djup fåra, vid hvars främre ända finnes en temligen stark uppsvällning. Myn- ningen nästan tresidigt hjertformig, 4-tandad: inom ytterkanten, i gommen, motsvarande fåran på utsidan af sista vimdningen, går ett långt, bakåt krökt veck, som i sin främre ända är uppsväldt till en tandlik knöl, under hvilken stundom finnes en liten tand; på spindelkanten är en sned, lamellformig tand och på mynningväggen äro tvenne tänder. Munsömmen något tillbakaböjd, med ytterkan- ten på midten intryckt och trubbvinkligt utdragen. -— Djuret (enl. Rossm.) blåaktigt hvitt, med gråblå trefvare samt ifrån dessa tvenne äfven gråblå streck på sidorna af ryggen. I April 1853 fann jag denna art bland multnande växtlemnin- gar vid trädrötter 1 björkskogen vid Böke i Söderåkra socken 1 södra delen af Calmar län. Sedermera är den, enligt af Prof. Lilljeborg benäget meddelad underrättelse, tagen i Bohuslän vid Christineberg. Gen. 11. Halea PRrRioEavx. Djuret såsom hos Helix och Clausilia. — Skalet spolformigt, venstervridet; vindningarne många; mynningen halft oval eller nä- stan päronformig, utan lameller och tänder; munsömmen något ut- bredd, med olika kanter; på mynningväggen höjer sig vid yttre vinkelen en liten hvit tandlik knöl. Förekomma i bergspringor, i remnor i murar, under trädrötter, bark o. s. v. — Swainson kallade slägtet Balia, hvilket namn Gray först förändrade till Balea och sedan till Balexa. Jeffreys anser or- det vara taget af balius (för badius) och icke af Baiog (fläckig), då hvarken djuret eller skalet äro fläckiga. Balea bildar en öfvergång från Pupa till Clausilia, med hvilket sed- nare slägte det till skalets byggnad för öfrigt alldeles öfverensstämmer, med undantag deraf, att snäckan saknar clausilium. Den misstages ock ofta för en ung, outbildad Clausilia, men skiljes från en sådan lätt deri- genom, att nedre kanten af sista vindningen är konvex och enkel, icke nedtill plattad och försedd med en skarp kant, såsom hos unga individer af Clausilia. Det utbildade skalet af Balea har alltid på mynningväggen nära yttre vinkelen en liten tandformig upphöjning, som saknas hos den unga snäckan, och hvarpå de kunna åtskiljas. 76 1. Balea perversa (LiN.) FLem. Skal spolformigt, aflångt-tornlikt, tunt, genomskinande, horn- Järgadt; vindningar 7—9; mynning med en hvit knöl på mynning- väggen nära ytterkanten. DL. 6—9!/,, br. 2—2"/; m. m. Turbo perversus Lin. F. Su. p. 525. — Pupa fragilis Nilss. H. M. p. 48. — Balea fragilis Rossm. Ic. X. p. 24. f. 636. — B. per- versa N. & Nyl: F. M. p. 37. f. 30. — Mörch S. M. Dan. p. 29. Skalet tydligt nafladt, spolformigt tornlikt, med smal, utdragen, något spetsig spira, tunt, vanligen genomskinande, på tvären vackert ribbigt-fåradt, silkesglänsande, hornfärgadt eller grönaktigt hvitt, stun- dom med talrika hvita strimmor tvärt öfver vindningarne. Vindnin- garne 9, något hvälfda, den sista mot basen afrundad. Sömmen temligen djup. Mynningen äggrundt eller något rundadt päronfor- mig. Munsömmen enkel, med kanterna förenade på mynningväggen genom en mycket tunn valk, på hvilken man till venster finner en tandlik, hvitt glänsande uppsvällning (endast sällan finnes en annan dylik knöl nedom den förra); ytterkanten är rak, hvass, spindel- kanten är vid nafvelen utviken. Längd vanl. 9!/,, br. 2?/, m. m.; mynn. 2!/. m. m. lång. — Djuret är blågrått, med hals och tref- vare mörkare, på undre sidan gulaktigt. Förekommer i de södra och mellersta landskapen mer eller mindre sparsamt. Till färg, storlek och form varierar denna art betydligt, på samma sätt, som de nära beslägtade Clausilia-arterna. En af dess phaser från Norge är under namnet Balea Sarsii Philippi (Zeitschr. f. Malak. 1847 p- 84) sålunda af L. Pfeiffer i dess Monographia Heliciorum beskrifven: T. sinistrorsa, subperforata, oblongo-turrita, striatula, nitida, pellucida, olivaceo-cornea ; spira acutiuscula; anfracti 7, convexi, ultimus basi ro- tundatus; apertura oblongo-semiovalis; peristoma simplex, expansiusculum, margine sinistro sinuoso-dilatato. Long. 6, diam. 2'/, m. m;: Apertura 4 2 m. longa. En sådan form har jag funnit vid Carlskrona (på Kungs- hall?). En annan från Krono-Varfvet i Carlskrona har skalet tornformigt, med kort, trubbad spira, mörkbrunt; vindningar 7—8; munsömmen rundt- omkring, men isynnerhet vid nafvelen utviken; 1. 6, br. 2 m. m.; mynn. 1?/, m. m. lång. Mörch upptager en ”B. Sarsii Philippi?” från Jutland, hvilken skiljer sig från B. perversa ”testa majore, ventricosiore, colore obscure brunneo et tuberculo parietali minore.” (Syn. Moll. Dan. p. 30). Gen. 12. ClIausilia DRAPARNAUD. Djuret spensligt, likt det hos slägtet Helix. — Skalet spolfor- migt, vanligen venstervridet, i inre delen af mynningen försedt med en egendomlig hornartad skifva, upptill afsmalnande till en ofta ut- [a dragen spets; vindningar talrika (till 14); mynningen päronformig- rundad, alltid försedd med 2 vid spindelen fästade lameller; mun- sömmen oftast rundtomkring sammanhängande, sällan upptill sam- manmlöpande med sista vindningen. Clausilierna älska företrädesvis bergiga trakter och lefva för- nämligast 1 springor och klyftor på dessa ställen, i stenrös, murar 0. 8. Vv. De anträffas ofta i mängd på samma ställe, så väl till exemplar, som arter, och det är anmärkningsvärdt, att nästan alltid höra de olika arterna i samma trakt till samma typ. — Såsom of- van är nämndt finnes i inre delen af mynningen en för detta slägte egendomlig, tunn, spiralvriden, hornartad skifva (clausilium), hvaraf ock slägtet fått sitt namn, hvilken skifva är genom ett elastiskt skaft fästad vid spindelen och tjenar att, då djuret dragit sig in i skalet, i det inre af första vindningen, tillsluta detsamma. Denna efter spindelen böjda skifva finner man i botten af första vindningen, om man afbryter skalet nära mynningen och utdrager djuret. Slägtet Helix har, såsom vi sett, sina flesta representanter i södra, sydvestra och vestra delarne af Europa. Med slägtet Clausilia är för- hållandet motsatt. Det eger öfver 250 arter i sydöstra Europa, Grekiska Arkipelagen och Mindre Asien, och af denna stora mängd förekomma de flesta i Österrike och Ungern. Mot vestern äro de märkvärdigt sällsynta. I hela Frankrike finnas ej flera än 10—12 species, i England endast 4—5 och i Portugal en eller två arter! I Danmark äro funna 10 arter, i Sve- rige 7, i Norge 3 och i Finland 3. I hela vestra hemisferen förekomma (enligt Lovell Reeve) endast 4 arter, nemligen 1 Westindien och i Cen- tralamerika. Den enda art, som synes företrädesvis förekomma i vestra delen af Europa (södra Frankrike och hufvudsakligen England) är C. Rolphii Leach. Om denna arts förekomst i Tyskland säger A. Schmidt (Die krit. Grupp. der Eur. Claus. p. 14): ”ibr Auftreten in Deutschland ist insofern von besonderen Interesse, als es mit der varmen Luftström- ung in Verbindung zu stehen scheint, welche aus Säödfrankreich zwischen den Hundsräck und der Eifel zu uns heraufzieht und sich etwa bis in die Pyrmonter Gegend fählbar macht.” A) Skalet slätt; munsömmen sammanlöpande; månveck saknas. 1. Clausilia laminata (MonNtT.) TUrRT. Skal spolformigt, slätt; nacken nedtryckt, jemnt sluttande till mynningkanten; interlamellare slätt. DL. 16-—217, br. 4 m. m. C. bidens Nilss. H. M. p. 43. — Rossm. Ic. I. p. 76. f. 29. — C. laminata N. & Nyl. F. M. p. 33. f. 27. — Mörch S. M. Dan. p. 30. 1) Lactea Högb. Skalet mjölkhvitt, klart genomskinligt. (V. Ak. EH; 1841p: 201): 18 Skalet spolformigt, något bukigt, temligen glänsande, slätt eller ytterst fint och oregelbundet strimmadt, mer eller mindre genom- skinligt, hornbrunt eller gulrödt, med en knappt märkbar nafvel- fåra. Vindningarne 10—211, föga konvexa. Spiran trubbig, jemnt afsmalnande. Sömmen mycket grund. Nacken nedtryckt, smånin- gom sluttande ned till mynningkanten, sällan der något uppsvälld. Mynningen äggrundt päronformig; tvärsöfver gommen går en, hos mörka exemplar mörkröd, hos ljusa nästan hvit, fläck eller upphöj- ning. Öfre spindellamellen liten, den nedre ganska stor och nedtill döljande spindelvecket. Gommen försedd med 4 veck, af hvilka det första (det, som är närmast sömmen) och det tredje äro ganska långa, det andra kort, men tydligt, det fjerde går straxt bakom nedra spindellamellen fram till mynningkanten. Månveck intet. Mun- sömmen sammanlöpande, tillbakaviken och hvitkantad. Clausiliet bil- dar en mjölkhvit, på ena sidan urholkad, på den andra konvex, något vriden spira, hvilken i öfre ändan är tillspetsad, i den nedre afrundad och försedd med en djup, emot tredje gomvecket svarande inskärning. — Djuret ljusgråbrunt, med öfre delen af nacken, huf- vudet och trefvarne svarta. Förekommer under affallna löf, stenar, på trädstammar och röt- ter från Skåne till Dalarne och Norrland. — 1) Lactea: Skåne, Esperöd (Högberg), Christianstad vid Åkesholm (Malm). B) Skalet strimmigt; munsömmen sammanhängande; måmnveck tydligt. a) Mynningen rundadt päronformig, utan ränna vid basen. 2. Clausilia ventricosa Drar. Skal uppblåst spolformigt, mycket groft strimmadt; nacken vid basen från sidorna sammantryckt till en nästan spetsig vinkel; munsömmen nästan med läpp. I. 17—20, br. 4Y,—4?/, m. m. C. ventr. Rossm. Ic. II. p. 9. f. 102. — Hansén W. Ak. Ö. 1848. p. 201. — Malm Göteb. Handl. TI. p. 128. — Mörch S. M. Dan. p. 31. Skalet spolformigt, mycket bukigt, fast, knappast glänsande, tätt tvärribbadt, rödbrunt, med en smal, långt utdragen spira. Naf- velfåra otydlig. Vindningarne 11—212, föga hvälfda, den sista nå- got uppblåst, vid basen från sidorna sammantryckt till en nästan spetsig vinkel, ifrån hvilken en upphöjning går ned till mynning- kanten. Mynningen vid, rundadt elliptisk, 4 m. m. lång, 3 m. m. bred, med nästan parallela kanter och en tunn, rödbrun valk tvärs- öfver gommen. Den öfre spindellamellen går fram till sjelfva myn- (3 ningkanten, den nedre upphör före densamma; ungefär från midten af den sednare, nästan från samma punkt, utgå på öfre sidan tvenne ganska starkt divergerande grenar, hvika än äro mycket tydliga, än föga tydliga. Månvecket litet. Rummet emellan båda lamellerna slätt. Gomveck 1, det öfra, temligen långt. Munsömmen hvit, till- bakaviken, tjock, liksom försedd med läpp. Den yngre snäckan har alltid starkare strieradt och oftare hvitstrimmigt skal än den äldre. — Djuret (enl. Rossm.) ljust skiffergrått, på ryggen mörkare, stun- dom helt och hållet ljust brungult. Förekommer på bergiga ställen, oftast i närheten af vatten, vanligen under stenar och mossa, men kryper dock ofta uppåt de närstående trädens stammar, stundom till manshöjd, hvilket jag äf- ven funnit de öfriga arterna göra, utom OC. pumila. Tagen 1 Skåne vid Ignaberga och Åkesholm (Malm anf. st.), Esperöd (Lektor Hult- mark, enl. Malm h. III. p. 135), Skäralid (Konserv. Roth enl. ex.: 1. 18!/;, br. 43/, m. m.), Belteberga! o. s. v. Smål. vid Rosenlund nära Jönköping och Westergl. på Mörkeklef (Lektor Zetterstedt, enl. ex.) samt Östergl. på Omberg (enl. Prof. Lilljeborg). 3. Clausilia plicatula Drar. Skal spolformigt, grofstrimmadt; nacken vid basen begränsad af en med mynningkanten parallel uppsvällning; munsöm försedd med bräm. LD. 12—15, br. 2—2!1, m. m. C. plie. Nilss: H. M.; p. 45. — Rossm. Ie. I. p. 19. f..52. — N: & Nyl. P. M. p. 34. f. 28. — Mörch S. M. Dan. p. 31. Skalet spolformigt, knappast bukigt, något glänsande, föga ge- nomskinligt, chokoladbrunt, sällan hornbrunt, på undre sidan stun- dom ljusare, temligen djupt strimmadt. Vindningarne 10—14, kon- vexa, med en temligen djup söm, utom den sista, som på öfre si- dan är plattad. Nacken lika strierad, från sidorna föga samman- tryckt, med en grop nedtill på midten eller närmare högra sidan, vid basen rundtomkring begränsad af en oafbruten med mynning- kanten parallel uppsvällning, från hvilken skalet är nästan vinkel- rätt böjdt mot mynningen. Mynningen rund eller något oval, 2!/, m. m. lång, 2 m. m. bred. Öfre spindellamellen uppnår mynning- kanten; den nedre är tjock och framtill liksom afstött, samt har, liksom OC. ventricosa, på öfre sidan en framåt och en bakåt riktad gren, eller med andra ord: nedre lamellen är, liksom hos C. ventr., mer eller mindre 4 formig, vanligen med den nedre framåt riktade grenen förkortad eller stundom otydlig. Rummet emellan dessa Ja- 30 meller har två eller tre, oftast mycket tydliga veck. Spindelvecket endast skönjbart bakom den nedre spindellamellen. Af gomvecken finnes blott det öfversta, hvilket sträcker sig föga framom det tem- ligen krökta månvecket. Munsömmen starkt tillbakaböjd, försedd med ett något bredt hvitt bräm; högra och nedre kanten cirkelfor- miga. Tvärsöfver gommen, nedom och parallel med munsömmen, går en hvitaktig valk, vid hvars högra uppsvällda ända öfre gom- vecket börjar. Clausiliet mjölkfärgadt, å ena kanten tilltjocknadt, brunviolett, baktill starkt utdraget, framtill afrundadt. — Djuret grått, med hufvud, hals och trefvare nästan svarta, på undre sidan ljusare. Forma 1). Skalet spolformigt, med mycket kort spira, röd- gul-brunt, glänsande, glest, men starkt strimmadt. Vindningarne 10—212, plattade, med fin söm. Nedre spindellamellen framtill två- klufven, med grenarne parallelt sträckande sig ut i yttersta kanten. Rummet emellan lamellerna har oftast tre starka veck. Spindelvec- ket mycket tydligt. Öfre gomvecket sträcker sig långt framom mån- vecket, som är särdeles tydligt i mynningen och på yttre sidan bil- dar en citrongul båge. Nacken är vid basen starkare uppsvälld än 1216 (BA fd Ds 1 [ör dat äl en Forma 2). Skalet spolformigt, brunt, matt, ytterst fint, endast på sista vindningen tydligt strimmadt. Vindningarne 9, svagt kon- vexa. Mynningen rundadt elliptisk, invändigt rödbrun. Öfre spin- dellamellen hög, gående med sin öfre ända betydligt högre än myn- ningkanterna. Nedre spindellamellen djupt inuti mynningen, grof, knappt märkbart böjd emot den öfre, odelad, på midten försedd med en liten hvitglänsande knöl på hvardera sidan. Gomvalken parallel med munsömmen, nedom ytterkanten uppsvälld. Munsömmen upp- till sammanhängande med sista vindningen, utböjd, basen cirkelrund, med båda kanterna fullkomligt parallela. IL. 9!/,, br. 2 m. m. Förekommer, liksom öfriga arter af detta slägte, på bergiga ställen, från Skåne åtminstone upp till Dalarne. — Formerna 1 och 2 har jag tagit i Skåne vid Belteberga, under affallna löf vid röt- terna af bok på sluttningen emellan källan och bäcken, tillsammans med OC. ventricosa, pumila, plicatula och nigricans. — Det torde böra avmärkas att vid Skäralid i Skåne hade arten alltid följande proportioner : de största exemplaren voro 15 m. m. långa, 2!/, m. m. breda, de minsta 11!/, m. m. långa och 2?/, m. m. breda. 1. Att båda dessa former tillhöra C. plicatule område ("die Sipp- schaft der Claus. plicatula” A. Schm.) synes genast af sista vindningen, 81 som nedtill, ofvan munsömmen, är begränsad af en stark, tvärs öfver skalet gående uppsvällning, hvarigenom såväl kölen vid nafvelspringan försvinner, som basalfåran reduceras till en obetydlig fördjupning högt upp på nacken. Sannolikt tillhör forma 1. någon af de många, hos oss förut icke anmärkta arter, hvilka A. Schmidt i sitt arbete upptager, men, då det inom detta särdeles svåra slägte är högst vanskligt att bestämma de många nya arterna endast efter beskrifningar, utan originalexemplar till jemförelse, har jag ansett tills vidare säkrast upptaga den anförda formen så, som här är gjordt. Hvad forma 2. beträffar, så är den, genom storlek, striering, nedre lamellens och mynningens form m. m., ännu ut- märktare, men af samma skäl, som föregående, kan den här icke till arten med visshet bestämmas. 2. Prof. Nilsson upptager (anf. st. p. 46)-af C. plicatula en var. 8, hvilken han sålunda beskrifver: var. testa breviore, crassiore, subventri- cosa, obsolete striata; anfractibus decem; apertura majore; plicis colu- melle duabus distinctis, ceteris subobsoletis. Long. 10—11, lat. fere 3 m. m. H:r Malm förmodar, att denna form är identisk med C. pumila (C. lineolata Malm, ej Held.), hvaremot Jeffreys tror den vara samma som C. Rolphi Leach. Heldre än att öka antalet af gissningarne, bifogar jag, för eftersöknings skulls de karakterer, som utmärka denna sistnämnda art. Nacken är på venstra sidan nedtryckt, vid högra, nära nafvelfåran, med en hög köl, glesare strimmad än de föregående vindningarne; gom- valken är mycket tunn, mörk, snedt inåt gående, nedtill försvinnande; skalet glänsande, hornbrunt; rummet emellan lamellerna vanligen med några små veck; mynningens form såsom hos C. ventr., hvilken den mest liknar. L. 12—15, br. 3'/; m. m. 3. I Hist. Moll. Su. p. 44. är Clausilia papillaris Drap. anförd så- som af Prof. Nilsson funnen vid Fröllinge i Halland 1814. Af H:r Malm blef denna snäcka år 1847 noggrant, ehuru förgäfves, eftersökt på detta ställe, och dessutom finnas flera skäl att betvifla tillvaron af den verkliga C. pap. inom vår faunas område. Denna art är betydligt större, än N:n uppgifver, och den tillhör endast Europas sydligaste länder, såsom Italien och Frankrike. Någon annan form med papillerad söm måste derföre förekomma i s. Sverige, och hvilken N. har bestämt såsom C. pap. Hans diagnos är: Cl. testa fusiformi, albida, tenuiter striata; sutura papillaris albis crenulata; apertura rotundato-ovata; columella biplicata; interstitio plicarum et peristomate levibus. Long. 11 m. m. Lat. 3 m. m. Prof. Walmstedt anför ock i K. Vet. Akad. Öfversigt XII årgången p. 85, att han från södra Sverige eger ett exemplar af en Clausilia ”sutura papilli- fera,” hvilket åtminstone till dimensioner (längd 11 m. m., bredd 3 m. m.) öfverensstämmer med Nilssons C. papillaris. ”Bland mig bekanta arter kommer det närmast C. labiata (Turbo) Mont. — C. solida Drp. — och skiljer sig från de exemplar, alla från Nizza, hvilka jag eger af denna art, endast genom mindre storlek och tydligare papillerad söm. Nämnde art tillhör det sydöstra Frankrike och det nordvestra Italien, i hvilka länder den uppnår sin normala storlek — längd 13 m. m., bred 3'/; m. 6 82 m. — under det dess söm endast visar antydningar till papiller. Utom detta artens egentliga stamland förekommer af densamma i södra Italien en form, var. cajetana Rossm., som är mindre än hufvudformen, från hvilken den tillika afviker genom mer utbildad gomvalk (callus palatalis) och tydligt papillerad söm. Af denna har jag icke haft tillfälle att se något exemplar, men den figur Rossmässler gifvit af densamma (Icon. f. 696) tyckes, om man undantager den tydliga gomvalken, till alla delar öfverensstämma med det svenska exemplaret, hos hvilket denna valk, i likhet med förhållandet hos hufvudformen af CI. labiata, endast visar sig såsom en på nacken genomlysande, hvit fläck, i hvilken det föga märk- bara gomvecket utlöper.” Jag har efter Prof. W. anfört detta för att gifva våra unga konkyliologer någon ledning vid det hvarje besvär värda eftersökandet af Nilssons omtvistade C. papillaris. b) Mynningen aflångt päronformig, med ränna vid basen. aa) Öfre gomvecken 2. : 4. Ciausilia biplieata (MosT.). Skal tätt tvärribbadt; vindningar 11—12:; nedre spindellamel- len stor, odeld; öfre gomvecken utåt divergeramde. IL. 16—16"/,, br. 4 m. m. OC: similis) Rosso, Ic: EP --7I.£. :305, VIL VIL pad. fr468aE C. biplicata Mörch S. M. Dan. p. 31. Skalet spolformigt, något bukigt och sidenglänsande, med spet- sen smalt utdragen, tätt ribbadt, utom på de tre första vindningarne, som äro släta, horngult, stundom med hvita fläckar vid sömmen, derigenom att, med korta mellanrum, 2—93 närstående ribbor till en fjerdedel af deras längd äro hvitaktiga. Nafvelfåran otydlig. Vindningarne 11—212, temligen konvexa. Nacken starkare ribbad än den öfriga delen af skalet, något sammantryckt, med en tydlig, ända fram till mynningkanten gående köl längst till höger, derof- van en parallel fördjupning och längre upp en större uppsvällning. Mynningen päronformig, vanligen smal, aflång, 4 m. m. lång och 21/,—2!/, m. m. bred, med den öfversta utdragna delen (sinulus) mycket högre än mynningkanterna; vid basen är en ganska djup ränna. Den öfre spindellamellen är liten, skild från spirallamellen, den nedre är stor, odeld, tillbakaböjd mot den öfre, stående långt in i mynningen, framtill begränsad af en uppsvällning, som går från öfre lamellen ned till basalrännan. Rummet emellan lamellerna är fullkomligt slätt. Månvecket smalt, men tydligt, bågböjdt. Spin- delvecket knappt märkbart. De öfre gomvecken 2, korta men starka ; det öfversta, parallelt med sömmen eller vanligen med båda ändarne Kn 83 uppåt böjda, går under och knappast märkbart förbi månvecket; det nedre, som på venstra sidan mycket divergerar från det förra, går nästan fram till månvecket. Nedre gomvecket omärkligt. Munsöm- men sammanhängande, tillbakaböjd, hvit. Skåne vid Esperöd (Konservator C. Roth, 1851) samt temligen ymnig vid Öfvedskloster (Stud. L. P. Holmström, 1862). De exemplar, som H:r Roth på nämnde ställe tagit och efter hvilka denna beskrifning är gjord, afvika, som man kan finna, i några mindre vigtiga fall, från dem utländska författare beskrifvit. De ex. af denna art, som jag i mängd insamlat i Danmark, skilja sig från de hos oss vid Espe- röd funna genom tätare striering, nästan jerngrå färg och ofta utvidgad mynning, med hvilka deremot alla de exemplar, H:r Holmström meddelat . från Öfvedskloster, fullkomligt öfverensstämma. 5. Clausilia plicata Drar. Skal fint ribbadt; vindningar 12—13; nedre spindellamellen odeld; öfre gomvecken nästan parallela; munsöm rundtomkring för- sedd med små veck. C. pl. Rossm. Ice. I. p. 78. 1 (SIS NTE 0 Ei 0or ILS 19 ON Walmstedt K. Vet. Akad. Öfvers. 1855. p. 82. — Mörch 5. M. Dan. pr 2. Skalet spolformigt, fint på tvären ribbadt, hornbrunt, ofta med små hvita fläckar under sömmen; spiran smal, utdragen. Vindnin- garne 12—13, föga hvälfda, skilda af en temligen djup söm; den sista starkare strierad. Mynningen aflångt päronformig. Öfre spin- dellamellen såsom vanligt sammanhängande med mynningkanten; den nedre stående långt inne i mynningen, odeld, föga tydlig. Gom- vecken 2 öfre. Spindelvecket knappast synligt. Munsömmen till- bakaviken, hvit eller ljusbrun, rundtomkring försedd med små veck, hvilka dock stundom blifva mindre tydliga. Funnen på kalkklippor vid foten af Hoburgen på Gotlands södra udde af Prof. L. E. Walmstedt. bb) Öfre gomvecket 1. 6. Clausilia pumila ZircL. Skal tvärribbadt, med smal, utdragen spira; vindningar 11—215; nedre spindellamellen med två framåt och två bakåt riktade grenar. L. 11—413, br. 3—3"!/, m. m. Claus. pum. Rossm. Ic. IV. p. 15. £ 259. -- A. Schmidt Krit. Gr. Claus. p. 51. f. 122-125. — C. lineolata Malm Göteb. Vet. Soc. H. II. p. 128, III. p. 135. — CO. rugosa var. pumila Lilljeborg Vet. Ak. Ofv. 1858. p. 9. (forma minor). (Ck 34 Skalet spolformigt, mer eller mindre långsträckt eller bukigt, stundom kort och tjockt, med utdragen spira, tätt tvärribbadt, ljust, horngult, eller mörkt, rödbrunt, oftast med talrika hvita strimmor under suturen. Vindningarne 11—13, något konvexa, de 5 första lika breda. Nacken lika strierad, nedtill starkt sammantryckt, längst till höger med en stark, något böjd, till mynningkanten löpande köl, derofvan en parallel, vanligen djup fåra och längre upp en svagare uppsvällning. Mynningen päronformig, 2?/,—3 m. m. lång, 2—21/, m. m. bred. Öfre spindellamellen låg; den nedre djupt inuti mynningen, alltid bildad mer eller mindre likt ett 4 d. v. s. med två bakåt och två framåt riktade grenar. Af dessa är någon- gång den öfversta bakåt mindre tydlig än den nedre och de båda främre grenarne äro än lika skilda, som de bakre, än blifva de, ge- nom den undre grenens böjning, nästan parallela och löpa ut i yt- tersta kanten, än äro de korta och nästan sammanflytande på myn- ningkanten. Rummet emellan lamellerna har vanligen ett eller två veck. Månvecket tydligt, tjockt, upptill bågböjdt, nedtill rakt. Öfre gomvecket ett, långt, parallelt med sömmen, gående mycket tydligt framom månvecket. Nedre gomvecket, ifrån den stundom otydliga kallositeten vid basen, icke räckande fram till månvecket. Mun- sömmen något tillbakaböjd, hvit. Forma 1). Skalet högre och skarpare strimmadt. Mynningen päronformig, smal, med en djup ränna vid basen. Öfre spindella- mellen liten, den nedre stor, odeld. Rummet emellan lamellerna slätt. Öfre gomvecket ett, icke sträckande sig förbi månvecket; nedre gomvecket. tydligt. .L. 16, br. 3!/, m: mc Mynn. 1; Abe 20 ag Förekommer bland multnande löf, på något fuktiga ställen. Vid Belteberga i Skåne och på Wäfversunda storäng vid Omberg har jag funnit denna art vara temligen allmän. Är föröfrigt tagen i Skåne vid W. Wram (Lilljeb.), vid Ringsjön (J. A. Wallin, enl. ex.) och Åkesholm (Malm) samt 1 Nerike på Skåleklint och Willing- kullen (C. Hartm. Ner. Moll.). — Forma 1: Skåne, Westra Wram (Prof. Lilljeborg anf. st.). 1. Ehuru ingen mig bekant författare angifver nedre lamellens form sådan, som jag här gjort, är jag dock genom originalexemplar förvissad om, att denna hos oss funna, här beskrifna, Clausilia är identisk med C. pumila Ziegler, Rossm., Schmidt. Den sistnämnde säger: lamella infera profunda, antice plerumque bifurcata; Lilljeborg: lamella inferior parva, plerumque extus bigibba, interdum bifurcata. Jag har dock aldrig, bland den mängd 35 såväl in- som utländska exemplar jag undersökt, funnit någon af de båda bakåt riktade grenarne saknas. 2. I ”Öfversigt af K. Vet. Akad Förh.” 1858 har Prof. Lilljeborg i en mycket upplysande uppsats sökt visa, att flertalet af de hos Schmidt, Rossmässler och andra såsom sjelfständiga arter upptagna till Clausilia rugosa-gruppen hörande former endast äro varieteter af nämnda poly- morfa art. Sådana äro C. dubia Drap. Schm., C. eruciata Stud. Schm. och C. pumila Z. Rossm. Schm. De två första skulle bilda öfvergången från O. nigricans till den sista, men då dessa ”öfvergångar” icke äro, mig veterligen, tagna i Sverige, kan jag om dem ej här yttra mig. C. pumila kan jag emellertid icke annat än anse såsom en art, lika god, som de flesta andra inom detta slägte. I nämnda uppsats beskrifver Prof. L. en mycket märkvärdig, vid W. Wram tagen, form, hvars vigtigaste karak- terer jag här ofvan angifvit. Genom sin storlek, starka striering, myn- ningform, djupa basalränna, stora odelade nedre lamell och korta öfre gomveck visar den en mycket nära öfverensstämmelse med &C. biplicata; men å andra sidan står den, genom frånvaron af det ena öfre och när- varon af det undre gomvecket, 1 förening med OC. pumila. Denna form får dock icke anses bilda någon slags öfvergång emellan de båda arterna, hvilka ganska säkert äro väl skilda, utan betraktas såsom en mot C. bi- plicate område gående radie af OC. pumila, som utsänder andra mot C. rugosa. Detta torde väl ock vara Rossmässlers mening då han (Ic. VII & VIII p. 24) säger: Ueber Claus. pumila schliesst sich C. rugosa an C. similis (C. biplicata Mont.) an. 3. C lineolata Held — med hvilken Malm anf. st. förvexlade denna art — skiljer sig lätt bland annat genom formen hos nacken och myn- ningen, hvilka båda äro såsom hos C. plicatula, d. v. s. den förra utan köl vid nafvelen och den sednare utan ränna vid basen. Den nordligaste punkt, der C. lineolata Held finnes, är Hartz. 7. Clausilia nigricans PULTENEY, GRAY. Skal finstrimmadt, med kort spira; vindningar 10—-11; nedre spindellamellen framtill enkel eller med 1—2 knölar, bakåt stundom kvlufven. «ID. 8--11, br. 2—2/, m. m. C. rugosa Nilss. H. M. p. 46 — C. obtusa Rossm. Ice. VII p. 20. fig. '482. — C. nigricans N. & Nyl. F. M. p. 36. f. 29. --- C. biden- tata (Ström) Mörch S. M. Dan. p. 30. Var. a). Skalet mycket fint strimmadt, starkt bukigt, kort; rummet emellan lamellerna slätt. IL. 8 m. m., bredd 2!/; m. m. (C. nigr. var. septentrionalis A. Schm.). Var. b). Skalet mycket fint strimmadt, nästan jemnbredt cy- lindriskt, ljust rödbrunt; rummet emellan lamellerna med 4 veck. SÖK mm DEN mA 86 Skalet spolformigt eller stundom, isynnerhet hos artens minsta former, bukigt, fint, men vackert tvärstrimmadt, ofta med fina spi- ralstrimmor på sista vindningen, till färgen gul-, grå-, röd- eller svart-brunt, i sednare fallet ofta med mer eller mindre tydliga hvita strimmor under suturen och mer eller mindre glans. Vindningarne vanligen 10, sällan flera, plattade; de 3 första lika breda, den sista vid nafvelfåran med en hög köllik upphöjning, som går ned till mynningkanten, derofvan en parallel något krökt fåra. Mynningen päronformig, aflång, vid basen med en djup ränna och bredvid den med en vanligen hvit knöl. Öfre spindellamellen oftast förenad med spirallamellen på öfversta kanten af mynningväggen; den nedre är till storlek och form underkastad många förändringar. Än är den framtill försvinnande, än slutar den med en obetydlig uppsvällning eller med två knölar, den ena öfver den andra; stundom utgår från den öfre knölen en fin lamell ända fram till mynningkanten, stun- dom får densamma en bakåt riktad gren, eller från nedre knölen ett framåt riktadt veck; ofta är nedre spindellamellen bakåt gaffel- klufven. Rummet emellan lamellerna är än alldeles slätt, än har det två, sällan fera, veck. Gomvecken två, det öfre nästan, paral- lelt med sömmen, det nedre stundom otydligt. Spindelvecket tem- ligen framstående. Månvecket starkt krökt, tydligt. Munsömmen hvit, tillbakaviken. Clausiliet såsom hos OC. plicatula. Förekommer allmänt från Skåne till Norrland och troligen Lapp- land. — Var. b: Blekinge, Ronneby. Nilsson har en var. y. C' testa majori subventricosa brunnea, nitida, minutissime striata; plicarum columellx interstitio plicula solitaria obli- qua”) hvilken Rossmässler m. fl. anse vara identisk med C. pumila, hvil- ket dock orden ”minutissime striata” motsäga, hvarföre Lilljeborg för- modar, att Nilssons form är C. dubia Drap. Denna sistnämnda, omtvi- stade, men af A. Schm. såsom god art ansedda, snäcka beskrifves i ”Die Krit. Grupp. der Europ. Claus.” p. 40 (då vi afskilja de mindre väsent- liga karakterna) sålunda: skalet strimmadt, bukigt spolformigt, brunt, med täta hvita strimmor; rummet emellan lamellerna nästan alltid slätt; öfre lamellen snedt riktad mot midten af venstra kanten, den nedre djupt inne, framtill tvåknölig; månvecket otydligt. &L. 13, br. 3 m. m. Skiljer sig dessutom från C. nigr. derigenom, att nedre gomvecket ofta saknas, hvilket hos den sednare aldrig händer, och från C. pumila derigenom, att vindningarne tilltaga i höjd redan från den 4:de, då hos C. pum. de 6- 7 öfversta äro lika höga. Utom Cl. dubia upptager H:r Mörch för Danmark C. parvula Stud. (”testa gracilis, levigata, saturate brunnea, long. I m. m.”) samt OC. sejuneta Schm. (testa praecedenti (C. pum.) peraffinis sed major (long. 15 m. m.), labio interno obtuse pliculoso”). ST Il. Hydrophila. ”Trefvare två, kontraktila, antingen cy- lindriska, korta, eller borstlika, långa, eller triangu- lära, tillplattade, med ögonen vid eller nära deras bas. Vistas i vatten eller på fuktiga ställen. Fam, 3. Auriculide. Trefvare nästan cylindriska, korta; mantelen med uppsvälld kant, innesluten inom skalet, som oftast har tjock, tillbakaviken munsöm och tandad mynning. Dessa blötdjur stå fullkomligt på gränsen emellan land- och vatten-molluskerna. Liksom de förra hafva de trinda, jemntjocka eller något klubblika trefvare, men 1 likhet med vattensnäckorna hafva de ögonen vid trefvarnes bas och trefvarne äro blott kontrak- tila, icke retraktila, ty det är icke deras spets, som först försvinner, utan deras bas och spetsen blir alltid synlig. Till vistelseorten öf- verensstämmer den hos oss förekommande arten mera med land- molluskerna, ehuru den alltid väljer mycket fuktiga ställen ; men många hithörande exotiska slägten (t. ex. Melampus, Marinula) hafva arter, som icke blott vistas i sött eller bräckt, utan i full- komligt salt vatten. Gen. 13. Carychium Mörner. Djuret har två korta trubbiga trefvare, vid hvilkas bas ögonen äro belägna. — Skalet högervridet, aflångt-ovalt; mynningen något sned, mera lång än bred, försedd med tänder eller veck; munsöm- men tjock, uppsvälld och tillbakaviken. De få arter, som utgöra detta slägte, äro alla ganska små och, med undantag af en i Indien, tillhöra de Europa och Nord-Amerika. De vistas på mycket fuktiga ställen. 1. Carychium minimum Mörr. Skal hvitt, glänsande; mynning bredt äggrund, med 3 tänder; vindningar 5—5!/,. IL. 2, br. 1 m. m. C5rmim. Mull VY: Hätpia 125: Rossm. Ice; X:;p.-:36. f..660. — Auricula minima Nilss. H. M. p. 55. — N. & Nyl. F. M. p. 46. f. 37. — Car. min. Mörch Syn. Moll. Dan. p. 35. Skalet bhvitt, genomskinande, glänsande, mycket fint strimmadt, till formen antingen aflångt, nästan cylindriskt, med tornlik spira, eller mera uppsväldt, ovalt, med kort, trubbig spira. Vindningarne 5—5'/,, konvexa; den sista upptagande !/, af skalets längd. Myn- 88 ningen äggrund eller elliptisk, sned, med tre tänder, af hvilka en är vecklik och fästad på mynningväggen, en större på spindelkan- ten och en inom ytterkanten. Munsömmens yttre kant på midten intryckt. — Djuret hvitt, med svarta ögon. Förekommer under affallna löf, multnande trästycken o. s. v. på fuktiga ställen, temligen allmänt, på flera ställen ymnigt. Fam. 4. ZLimneeide. Trefvare borstlika eller plattade; mantelen har tunn kant, hel eller flikad, innesluten inom skalet eller utsträckt och tillbakaviken. Skalet har alltid rak, hvass munsöm och otandad mynning. Oaktadt den stora olikhet, som finnes emellan snäckskalen inom de tre underafdelningarne af denna familj och som gjort, att de hit- hörande genera ofta blifvit skilda långt från hvarandra 1 systemer, som byggts endast på testaceologiska grunder; utgöra de dock, till- följe af djurens stora öfverensstämmelse, en väl begränsad och na- turlig grupp. AA) Limneine. Skalet ovalt-tornlikt, spiralvridet; den sista vindningen stor; mynningen långsträckt. aa) Skalet högervridet. Gen. 14. Limnöaea LAMARCK. Djuret tjockt, med en kort, bred, baktill rundad fot; trefvarne två, plattade, triangelformiga, franitill, vid basens inre sida, försedda med ögon; munseglet framtill tvådeladt; mantelen helt och hållet innesluten i skalet. — Skalet äggformigt-tornlikt, med en stundom ganska tydlig nafvelstrimma vid nedre ändan af det öfver den vridna mynningväggen tillbakaslagna vecket; vindningarne hastigt tilltagande, den sista mer eller mindre bukig, stor; mynningen aflångt äggrund, oftast upptill spetsig. Namnet härledes af Muvn, träsk. A) Sista vindningen mycket stor, buligt uppblåst; mynningen mer än hälften så lång, som skalet. 1. Limnzea stagnalis (L.) LAw. Skal äggrundt kägellikt, med tornlikt utdragen, spetsig spira; vindningar 7. IL. 40—60, br. 18--29 m. m. Helix stagn. Lin. F. S. p. 530. — Buccinum stagn. Mäll. V. H. p. 132. — Lymnea stagn. Nilss. H. M. p. 60. — Limneus stagn. 39 Rossm. Ic. I. p. 95. f. 49. — Lymneus stagn. N. & Nyl. F. M. p. dl. f. 41. — Limnea stagn. Mörch Syn. Moll. Dan. p. 38. — Yngre snäcka: Helix fragilis Lin. F. S. p. 530. « vulgaris: skalet fast; spiran långspetsig; sista vindningen upptill trubbigt vinklad; mynningen aflång, något fyrkantig. LL. 50—960, br. 26—29 m. m.; mynn. 32—34 m. m. lång. Pp gracilis Mörch: spiran smal, lång; vindningarne vid den djupa sömmen intryckta. IL. 50, br. 18—20 m. m.; mynn. 23 m. m. lång. y lacustris Stud. Chemn. (enl. Mörch): spiran mycket kort, nästan af mynningens halfva längd; vindningarne upptill nedtryckta. d roseo-labiata Wolf (hos Sturm): skal mörkt hornfärgadt, tunt, invändigt hvitt, med den nedersta läppformigt uppsvällda kanten af mynningväggen rosenfärgad; vindningarne jemnt hvälfda. L.47—350, br. 20-22 m. m. & borealis Bourgt. (enl. Mörch): skalet fast, föga genomskin- ligt; spiran kort, hastigt tillspetsad; sista vindningen upptill run- GE IR SU RV rag ivag Lyle LL 100 Skalet äggrundt kägellikt, mer eller mindre tunt och genom- skinande, hornbrunt eller rödgrått, tätt och närmast mynningkanten ofta vågformigt tvärstrimmadt, stundom med otydliga spiralstrim- mor. Vindningarne 7, den sista aflång, bukigt uppblåst, ofta tvärt stupande mot sömmen. Spiran mer eller mindre långspetsad. Myn- ningen oval, stundom kantig eller vinklad. Munsömmen skarp, vid spindelkanten tillbakaviken. Den yngre snäckan är mycket tunn och genomskinlig, hvitgul, med äggrundt aflång mynning. — Djuret gulgrått, mer eller mindre tätt beströdd med gula prickar. Det icke ufväxta djuret är hvitt. Förekommer i sjöar, diken, dammar, kärr och andra stillastå- ende vattensamlingar äfvensom fästad vid stenar på hafsstränderna, mer eller mindre allmänt öfver hela riket. Enligt Malm skall den saknas i de vestligaste provinserna. — y lac. är tagen på Gotland i Tingstäde Träsk (Lindstr. enl. Mörch) och vid Borgby på Öland. — d& roseo-lab. Skåne vid Lund, Malmö m. £. st. 2. kLimnaea limosa. Skal äggformigt-ovalt-klotrundt, med kort spira; vindningar 4—5. IL. 9—28, br. 5Y/,—22 m. m. a Auwuricularia: skalet bukigt uppblåst, rundadt, halfklotformigt ; yttersta vindningen formad nästan som ett öra, utgörande nästan 20 hela skalet; spindelen starkt vriden; mynningen i hög grad vidgad, upptill och nedtill rundad; mynningkanterna nästan sammanhän- gande ; munsömmen oftast bredt utviken. Lymneea auric. Nilss. H. M. p. 61. — Limneus auric. Rossm. Ic. I. p. 98. — Lymn&eus aur. N. & Nyl. F. M. p. 53. — Limnea aur. Mörch S. M. Dan. p. 40. — normalis : skalet mycket tunt och skört; bakre delen af sista vindningen smal; spiran mycket kort, ofta vida lägre än den bågformigt uppstigande mynningkanten; mynningväggen kort; mynningen : äggformigt rund. &L. 25—28, br. 22—27 m. m. Rossm. Ic. fig. 55. N. & Nyl. F.: M. fig. 42. — acutior Gras: skalet fastare; bakre delen af sista vind- ningen bred; spiran utdragen, spetsig, ofta betydligt högre än den bågböjda mynningkanten; mynningväggen lång; mynnin- gen halfcirkelformig. L. 25—27, br. 14—-16 m. m. Alb. Gras. Moll. du Dep. de Y'Isere pl. 5 f£. 2. — pumila: skalet mycket tunt, plattadt halfklotformigt, ofta täckt af en mörkbrun skorpa; spiran mycket kort; myn- ningkanten rundtomkring bredt utviken ; mynningen äggformigt fundad:= "Ju. MO-—207 Br: uLAESSN Mo I TN AUT NGe a Mörch. Pp Ovata: skalet ovalt äggformigt; sista vindningen vidgad, blås- formig ; spindelen vanligen föga vriden; mynningen upptill aftagande och spetsig, nedtill rund; mynningväggens veck otydligt; munsöm- men enkel, hvass, rak, endast vid nafvelen något tillbakaviken. — Burnetti Alder: skalet rundadt äggformigt; spiran myc- ket kort; mynningen bredt oval; vindningar 3—4. L. 10, br. öd. mynn.. 9 m.m. lång. Forbo Han Brit. Moll SEVIp: 172,.pl. 123, f. 8&—9 enl. Malm Göt: Handl. Il..p. 1445; VIT p. 143. f. a. — L. lacustris Leach. Mörch S. M. Dan. .p. 41? — succinea Nilss.: skalet äggrundt, slätt, rödgult, starkt glänsande; spiran kort, nästan trubbig; mynningen oval; vind- ningar 4. IL. 9, br. 5!/,--6, mynn. 7(—8) m. m. lång ; spiran 3 m. m.- hög. MNilss. I M. p. 00. — balthica (Lin.) Nilss.: skalet äggrundt ovalt, rynkigt strimmadt, gulbrunt; spiran kort; mynningen oval, något vid- gad; vindningar 4; D.s1l24 br. 7, mynn. 10-m. m. lång: Helix balthica Lin. Gottl. Resa p. 261, F. Su. p. 532; Lym- nea balth. Nilss. H. M. p. 65. Lymneus ovatus y balthicus 9] Ni Nydlydr Mia ph 6 folköl ec. vaMalm vanfyst. nt VIL p. 143. fig. b. — ovata, normals: skalet ovalt äggformigt, strimmadt, gulaktigt hornfärgadt, tunt; spiran kort, spetsig, mynningen oval; vindningar 4—35, den sista mycket stor, blåsformig. L. 25—28. br. 18—20, mynn. 20—22 m. m. lång, 13—14 m. m. bred. Lymnea ovata & Nilss. H. M. p. 63. Lymneus ovatus oa N. & Nyl. F. M. p. 55. f. 43 a. Limneus ovatus Rossm. Te WEED LO0 TE OB EMalmdanfylstse VIlAp7 L48-4651e6 hö: a) margaritacea: skalet i vattnet och nyss upptaget kolsvart, men blir sedan horngult eller gulrödt, invändigt i hög grad perlmoglänsande, hvilken glans bibehåller sig oförändrad 1 många år. &L. 18, br. 9, mynn. 12 m. m. lång, 8 m. m. bred. — vulgaris Pfr.: skalet äggrundt, tunt, ytterst fint strim- madt, gulaktigt; spiran längre än hos de föregående; mynnin- gen aflångt oval; vindningarne 4—95, den sista något uppblåst, vackert hvälfd. &L. 17—20, br. 10—12, mynn. 12—14 m. m. lång, 8 m. m. bred. Lymngea ovata var. &« Nilss. H. M. p. 63. Lymn. ovat. £ vulgaris N. & Nyl. F. M. p. 55. fig. 43, b. Limneus vulg. Rossm. Ic. I. p. 97. £. 53. Malm hb. MITT ap. sd: frelbelget: y Peregra Lam.: skalet aflångt äggrundt, genomskinande, strim- madt, gulbrunt; spiran spetsig, längre än hos föregående; mynnin- gen spetsigt oval; vindningarne 4—5, starkt konvexa, skilda af en mycket djup söm, den sista uppåt afsmalnande. — major: snäckan stor, tunn, genomskinlig; mynningen upptill knappt vinklad; mynningväggen trind, med mycket otyd- ligt veck. "I. 20, br. 12, mynn. 12—13!/; m. m. lång; spi- ran 9 m. m. lång. L. peregra var. « Nilss. H. M. p. 67. Lim- neus pereger « major Rossm. Ic. I. p. 97. Malm h. VIL. p. 143. fig. eb. — labiata: snäckan mindre; mynningen rundadt äggfor- mig; vindningarne 4, den sista bukigt uppblåst; munsömmen invändigt belagd med en platt, hvit läpp. L. 12—13, br. 7—8, mynn. I m. m. lång, 6 m. m. bred; spiran 5 m. m. hög. Lym- nea peregra var. d Nilss, H. M. p. 68. Limn. pereger 8 la- biatus Rossm. Ic. I. p. 98. f. 54. Lymn. pereger N. & Nyl. EM pe Ode fört, Malma. VII pasl49afg er 92 — atrata Chemn.: snäckan utdraget äggrund, nästan cy- lindrisk ; mynningen kort; spiran något tornlikt utdragen. Mörch S. M. Dan. p. 44. Wallenb. Moll. Lapp. Lul. p. 30. pl. 1. f. 9. Förekommer i floder, sjöar, dammar, träsk, diken o. s. v. äf- vensom vid hafsstränder, der vattnets salthalt är ringa. «a ÅAur. är i Skåne ferest. allmän såsom 1 Ringsjön, Råbelöfsjön, Ifösjön, Seje och Höje åar m. fl. st.; Blek. i Emmahultsjön etc. ; Nerike i grunda vikar af Hjelmaren och Tisaren (C. Hartm. N. M. p. 9); Stockholms- trakten flerest. (Wikstr. Stockh. F1.); Östergötl. i Öfversjön (Malm h. II. p. 142); Westerås i Svartån (Lekt. Johanson i bref); Upsala (Prof. Lilljeborg); var. pumila: Skåne, Malmö i en kanal vid Borg- mästareängen. PB Ov. — Burn.: Göta elfs mynning (Malm h. II. p. 144); — succinea: på hafsstranden vid Trelleborg och Skanör; — balthica: Gotland vid Hoburgen (Linné), Visby (Lilljeborg enl. Malm), Sk. vid Esperöd (på tång och stenar vid hafsstranden: Nilss. p- 65), Göteborg (Malm h. II. p. 145); — ovata, norm.: allmän ; var. margarit.: Skåne 1 träsk vid Säbyholm nära Landskrona, högst ymnig; — vulg. allmän öfver hela riket. y Peregra — maj. fins ifrån Sk. till och med Lappm.; — Jlab.: Gotl. (Högb.), Sk. ferest., vid Lund etc.; — atrata: Lul. Lappm. (Wallenb. anf. st.), Öland på många ställen på alfvaren. 1. Linné har i Fauna Suecica lemnat diagnos på en vattensnäcka, som han kallar H. limosa. Detta namn öfverflyttar Malm (anf. st. h. II. p. 142) på Lymnea succinea, balthica, ovata och peregra Nilss., hvilka alla han förenar under det gemensamma namnet Limneea limosa. Jag har behållit detta namn, såsom särdeles betecknande, men har sett mig tvun- gen derunder äfven ställa L. auricularia. Liksom H:r Malm anser jag Linnés H. limosa vara en hithörande form, hvilket H:r O. Mörch förne- kar. I Synopsis Molluscorum Danie p. 43, noten, säger han: ”At Helix limosa L. ikke er en Limnea, fremgaaer af Beskrivelsen i Fauna Suecica ed. I. p. 376. N:r 1314: T. oblongiuscula; anfractibus 5, pellucida: ore ovato. Hab. in fluviis. Precedentibus duabus (H. vivipare et tentaculata) duplo minor; operculo etiam elauditur (Hybernaculum kan neppe vere meent). Testa pellucida & valde tenera, precedentibus duabus acuta ma- gis. I S. N. XII. tilföies Gualt. t. 5. f. H, som er Succinea putris jun., og dersom det er Trykfeil for f. N., som Moquin vil, er det L. ovata; hvis, for f. B., er det en Bithinia, eller for t. 4. f. H, en Pomatias. Jeg formoder, at Linné, ligesom Möller, har gjort to Arter af B. tentaculata, eftersom Exemplarerne ere urene og correderede eller ikke. B. ventri- cosa har dog neppe veret meent. Menke anseer den for L. truncatula.” Häremot vill jag anföra, att H. limosa Linné Fauna Su. ed. 2. p. 531. n:r 2190 (till hvilken citeras F. Su. ed. 1 n:r 1314) utan tvifvel är en 93 form af Limnea ovata Auct. och vida skild ifrån alla Paludina- eller Bi- thinia-arter. ”Testa pellucida & valde tenera ac acuta.” Följande n:r (2191) är H. tentaculata, om hvilken det heter: ”Habitat cum precedente. Heec quadruplo minor est — — -— — operculo etiam clauditur.” 2. De festa författare skilja LC. auricularia såsom en egen art, äf- ven de, som sammanföra de öfriga här upptagna formerna. Stein (i Schn. und Musch. der Umgeg. Berlins, 1850) förenar under Limneus aur. Helix aur. Linné, H. limosa Lin. och Limneus vulg. Pfr. Rossm., men uppta- ger L. peregra såsom egen art. Lovell Reeve (Land and Freshwater Moll., 1863) anser deremot L. auric. vara en god art, men räknar alla öfriga af mig anförda former till L. limosa Lin. (Syst. Nat. ed. X. 1758). För min del anser jag det riktigast att, såsom ofvan skedt, icke skilja L. auricularia, ty huru afvikande den typiska formen än är, förefinnes dock en mängd öfvergångar, och är den, liksom de öfriga, helt och hållet be- roende af yttre omständigheter. I större sjöar och strömmar synes L. aur. lättast utbilda sin typiska form, och ju mera nedtryckt spiran hos densamma är, ju mera utbredes och uppvikes munkanten. På samma ställe, men vid någon olikhet i lokalen kunna exemplar träffas, hvilka man nästan lika väl kan föra till någon form af L. ovata, eller vid hvilka man alltid blir osäker, hvarthän de höra. Ju renare vattnet är, såsom i floder, sjöar och vid hafsstränder med sandbotten, ju mera uppblåst blir snäckan och ju mera spiran utdrages, ju mindre uppsvälla vindningarne och ju mera sammandrages mynningen. Se härom de utförliga uppsat- serna af H:r Malm i Göteb. K. Vetenskaps och Vitterhets Samh. Hand- lingar h. II. p. 142—147, h. VIII. p. 135—145. B) Sista vindningen icke uppblåst; mynningen icke hälften så lång, som skalet. 3. Limnea palustris (Mörr.). Skal äggrundt aflångt, nästan eller alldeles ogenomborradt, fast, ogenomskinligt; mynning aflång, föga kortare än spiran; vindningar 6—7, något konvexa, jemnt hvälfda. LD. 26—27 m.m.; mynn. 12—14 m. m. lång. Lymne&ea pal. Nilss. H. M. p. 69. — Limneus pal. Rossm. Ic. I. p. 96. fig. 51. — Lymneus pal. N. & Nyl. F. M. p. 57. (f. 45). — Limnea pal. Mörch S. M. Dan. p. 36. å Var. b) fusca: skalet med en svag nafvelstrimma, mörkt fär- gadt, sällan med tvärband; vindningarne 5—6, konvexa; mynnin- gen äggrund. IL. 15—21 m. m.; mynningen 7—10 m. m. lång. Yngre snäcka? Lymn. fusca Nilss. H. M. p. 70. L. fuscus Nord. & Nyl. F. M. p. 58. f. 46. L. pal. var 3 pumila Mörch S. M. Dan. p.- dd. 94 Skalet ogenomborradt eller såsom yngre med en svag nafvel- strimma, äggrundt aflångt, starkt, ogenomskinligt, hornbrunt eller brungrått, med tvärgående hvita eller gula, och bredvid dem, åt mynningen till, vanligen rödbruna band. Vindningarne 6—7, de första fint gallerformigt strimmade, den sista med små, i rader ställda, nästan fyrkantiga fördjupningar. Mynningen aflång g, stundom något äggrund, upptill spetsig, med bruna tvärband. Munsömmen hvass, invändigt rödbrun, med på mynningväggen nästan förenade kanter. Den yngre snäckan har mörkare skal, utan hvita och oftast utan röda tvärband, mera hvälfda vindningar samt vanligen hvitkantad munsöm. — Djuret mörkgråblått, öfver allt beströdt med små gula punkter. Förekommer utbredd öfver hela Sverige, i kärr, mossar, insjöar o. 8. V., isynnerhet i högländta eller bergiga trakter. 4. Limnea truncatula (Mörr.). Skal aflångt, nafladt, fast, ogenomskinligt, med långspetsad spira; mynning rundadt äggformig, något kortare än spiran; vind- ningar 5—6, starkt konvexa, upptill vid sömmen tvärhuggna. LD. 9—10 m. m.; mynn. 4—5 m. m. lång. Lymnea minuta Nilss. H. M. p. 72. — Limneus min. Rossm. Ice. I. p. 100. — Lymneus min. N.: & Nyl; F. M: p. 59. fi,47: — L. trunc. «, 8, Mörch S. M. Dan. p. 37. Var. b) minor: skalet tunt, mörkbrunt, 5—5'!/, m. m. långt. Yngre snäcka? Limneus pullus Ziegl. Skalet nafladt, aflångt, fint strimmadt, grågult eller ljusbrunt, vanligen öfverdraget med en slamskorpa, som ger det en mörkare färg. Vindningarne 5—5!/,—6, starkt hvälfda, upptill vid den djupa sömmen liksom trappstegslikt stympade. Mynningen rundadt äggformig, upptill knappt märkbart tillspetsad. Munsömmen enkel, hvass, endast vid spindelkanten tillbakaviken. — Djuret på öfre sidan mörkgrått, på undre ljusare. Förekommer sannolikt öfver hela riket, men är vida sällsyntare än föregående. I Skåne finnes denna art på flera ställen såsom vid Lund, Malmö o. s. v.; vid Göteborg är den tagen af Malm (anf. st. h. II. p. 147); i Westergötland, Östergötland och Småland fin- nes den enligt Lektor Zetterstedt; på Gotland enligt Prof. Lilljeb. (Öfvers. 7 Årg. p. 89); i Nerike är den funnen på två ställen af Lektor Hartman (Ner. Moll. p. 10); i Westmanland har Lekt. Jo- hanson funnit den vid Westerås och -Norberg; vid Upsala är den 95 tagen enligt Prof. Lilljeborg; 1 Gustafs s:n 1 Dalarne, funnen af H:r F. E. Ridderbielke (enl. Johanson) samt i Luleå Lappmark af Wal- lenberg, som der anmärkt tvenne former: 1) color sordide favus, apex plerumque erosus, alt. 5, diam. 3,, apert. 3 m.. m.; 2) nitida et gracilis, anfractus suturam admodum profundam fac., apex plerumque illesus, color corneo-flavus, alt. 5,,, diam. 2,,, apert. 2,,. Denna snäcka lefver 1 gyttjiga pölar och diken, hvilka den dock ofta lemnar, för att göra stundom långa utflygter till stenar, träd och dylikt i grannskapet. 5. Iimnea glabra (Mörr.). Skal tornlikt, cylindriskt, ogenomborradt, tunt, nästan genom- skinligt, spetsigt; mynning äggrundt aflång, dubbelt kortare än spiran; vindningar '7—8, något konvexa, jemnt hvälfda. «I. 14, br. 4 m. Mm.; mynn. 5 m. m. lång; spiran 10 m: m. hög. Lymn&ea elongata Nilss. H. M. p. 71. — Limneus elong. Rossm. Ice. I. p. 101. f. 58. — Limn&ea el. Mörch S. M. Dan. p. 36. Skalet koniskt cylindriskt, utan nafvelfåra, tunt, mycket fint strimmadt, nästan genomskinligt, något glänsande, gulbrunt, ofta öfverdraget med en brun eller svart skorpa. Vindningarne 1—38, långsamt tillväxande, konvexa, den sista icke bukigt utvidgad. Myn- ningen äggrundt aflång, upptill spetsvinklig, utgörande !/, af ska- lets längd. Munsömmen skarp, invändigt försedd med en tydlig hvit läpp. — Djuret mörkgrått, med ljusgrå trefvare. Förekommer 1 stillastående vatten i södra Sverige. Det nord- ligaste ställe, hvarifrån jag känner denna art, är Lidköping, hvarest den är funnen af Lektor Zetterstedt. Är föröfrigt tagen i Småland (Nilss. p. 72); Blekinge vid Carlshamn; Göteborg vid Steken, Slotts- skogen, bäcken vid Hofås och Utterbäcks mosse (Malm h. II. p. 150) ; Skåne vid Westra Wram (Lilljeborg), Brösarp (Hultmark) och Lind- holmen (Roth). Gen. 15. Amphipepléa NILsson. Djuret kort och tjockt, med oval, långsträckt, baktill rundad fot; trefvarne korta, triangulära, något sammantryckta, framtill vid basen försedda med ögon; munseglet framtill afrundadt; mantelen mycket vid, omslutande skalet. — Skalet äggformigt, utan nafvel, ytterst tunt och bräckligt, med tillplattad, knappast märklig spira; mynningen vid. Namnet härledes af augi, omkring, och zréxAos, mantel. 96 1. Amphipeplea glutinosa (Mörr.) NiLrss. Skal äggrundt, blåsformigt, starkt glänsande, veckigt strim- madt, blekgulbrunt. &L. 10, br. 8 m. m.; mynn. I m. m. lång, 7 m. m. bred. Buccinum glut. Mäll. V.: H. p. 129. — Ampb. glut. Nilss. H. M. p. 58. -— Rossm. Ic. I. p. 93. f. 48. — N. & Nyl. F. M. p. 49. f. 40: — Mörch 8. M. Dan. p. 44. Skalet äggrundt, blåsformigt, ytterst tunt och skört, nästan glasklart, starkt glänsande, blekt gulbrunt, stundom rödgult, på tvären veckigt strimmadt, med föga märkbar spira. Vindningarne 3, mycket hastigt tilltagande, den sista nästan utgörande hela skalet. Mynningen vid, äggrund, upptill något spetsig. Munsömmen enkel, skarp. Skalets längd stundom till 14 m. m. — Djuret slemmigt, på öfre sidan mörkt olivgrönt, beströdt med gula punkter, på undre sidan ljust. Mantelen tjock, helt och hållet viken öfver skalets yttre del, så att den på alla sidor omsluter detsamma, hvarföre snäckan har utseende af en slemkula. Då djuret drager mantelen tillsam- mans, hvilket vanligen sker då snäckan tages ur vattnet, blottas skalets blanka glänsande yta och genomlysa mantelens gula och mörka fläckar. Förekommer i sjöar, åar och bäckar, mindre allmänt. I Skåne är den funnen i Höjeå vid Lund; vid Trolleberg; vid St. Köpinge och vid Bosarp (Nilss. p. 59); vid Christianstad (Tivoli: Malm, och isynnerhet nedanför södra stadsbron). Vid Göteborg har Malm tagit den i Stadsvassen och i Mölndals å. I Nerike är den funnen af Hartman 1i sjöarne Tisaren och BSottern, fästad på stenar under vattenytan. Enligt Prof. Lilljeborg finnes den vid Upsala och en- ligt Lektor Johanson i Westmanland (i Mälaren vid Wiksäng och Axholms sjö i Harakers socken) samt i Dalarne (Gustafs sn: F.E. Ridderbielke). bb) Skalet venstervridet. Gen. 16. Physa DRAPARNAUD. Djuret med lång, bakåt lancettformigt spetsad fot; trefvarne borstlika, på yttre sidan vid basen försedda med en utstående flik; ögonen belägna på främre sidan af trefvarnes bas; munseglet fram- till tvådeldt; mantelen stor, i kanten fingerlikt delad och, då djuret sträcker sig fram ur skalet, tillbakaslagen öfver detsamma — Skalet äggrundt, tunt, genomskinligt, glänsande, utan nafvel eller nafvel- 97 strimma, med kort, trubbig spira; mynningen oval, upptill något spetsig. Såvida det föregående slägtet skall bibehållas, måste man äfven skilja Aplexa från Physa, ty det sistnämnda står fullkomligt i samma förhållande till Aplexa, som Amphipeplea till Limn&ea. — Slägtnamnet kommer af göva, blåsbälg. 1. Physa fontinalis (Lin.) Drar. Skal äggformigt, svagt strimmadt, gulaktigt; vindningar 4, den sista mycket stor, uppblåst. IL. 6—8, br. 4—5 m. m. Bulla font. Lin. F. Su. p. 523. — Physa font. Nilss. H. M. p. 56. — N. & Nyl. F. M. p. 48. fi 38. — Mörch S. M. Dan. p. 45. p Bulla Möller: skalet bredt äggrundt, mindre genomskinligt ; spiran utdragen, konisk, trubbig; sista vindningen vid sömmen nå- got plattad; mynningväggens veck mycket bredt. &L. 10—213, br. 3—58 m. m. Planorbis bulla Mäll. V. H. p. 167. Physa bulla Mörch S. M. Dan. p. 45. Skalet äggrundt, slätt eller svagt strimmadt, mycket tunt och bräckligt, glänsande, gulaktigt, ibland något stötande i brunt, van- ligen med ytterst kort, trubbig spira. Vindningarne 4, den sista i hög grad vidgad, bukig, uppblåst. Mynningen äggrundt aflång, upptill spetsigt vinklad, upptagande nästan 3/, af hela skalets längd. Munsömmen skarp, med spindelkanten obetydligt tillbakaviken. — Djuret gråblått eller gult, med trefvarne, hufvudet och foten ljus- gråa och den del af mantelen, som är innesluten af skalet, gråsvart, med gula fläckar. Förekommer allmänt i både stillastående och rinnande vatten. — 8 har jag endast funnit i Skåne, men der på många ställen. Gen. 17. Aplexa FLEMING. Djuret såsom hos föregående slägte, men trefvarne hafva ingen flik vid basen och mantelen är 1 kanten hel samt fullkomligt inne- sluten inom skalet. — Skalet aflångt, tunt, starkt glänsande, utan nafvel, med utdragen spetsig spira; mynningen smalt aflång, upp- till spetsig. 1. Aplexa hypnorum (LiN.) Frem. Skal aflångt, spolformigt, slätt, rödaktigt; vindningar 6, den sista större äm de öfriga, men icke uppblåst. LDL. 12—15, br. 4—5 m. m.; mynn. E8E!Y/,—9 m. m. lång. 98 Bulla hypnorum Lin. F. S. p. 522. — Planorbis turritus Mäll. Vv. HH: p5169. Physa hypn. Nilss. H. M. p. 57. — N. & Nyk: FE. M: p. 48.-£. "39; Mörch S. M. Dan. p. 46. Pp Perrissiana Duvruyr: skalet smalt; spiran föga längre än halfva mynningen. L. 10, br. 4 m. m.; mynn. 7 m. m. lång. Ph. Perrissiana Mörch anf. st. p. 46. Skalet aflångt, spolformigt, tunt och skört, genomskinligt, myc- ket glänsande, smutsgult eller rödgult. Vindningarne 6, de fem första bildande en utdragen, konisk, spetsig spira, den sista mycket större än de öfriga tillsammans, men icke bukigt uppsvälld. Myn- ningen smalt aflång, upptill spetsigt vinklad, ungefär af spirans längd. Munsömmen skarp, med spindelkanten något tillbakaviken. — Djuret svart eller gråaktigt, med ljusgråa trefvare. Förekommer i diken, kärr och smärre bäckar vida sällsyntare än föregående art. Den är funnen i Skåne på många ställen (så- som Lund vid Råby: Roth, i Lefre kärr: Malm enl. h. III. p. 136, Christianstad vid Uddarp: Malm, Tivoli ymnigt, &c.), i Blekinge (sjön Wesan: Gosselm. p. 28), vid Göteborg: Malm (anf. st.), vid Stockholm, i Nerike (vid Örebro: Hartm. p. 8), i Westmanland (vid Westerås: Johanson), vid Upsala (Prof. Lilljeb.) samt på Gotland (enl. Lektor Zetterstedt). — 2 har jag tagit i Skåne vid Christian- stad, i kanalen vid Tivoli. | BB) Planorbine. Skalet plattadt, trissformigt, spiralvridet; myn- ningen rundad-hjertlik. Gen. 18. Pianorbis GUETTARD. Djuret spensligt, med en kort, jemnbred, 1 främre ändan nä- stan tvärhuggen, i bakre afrundad fot; trefvarne långa, hårformiga, nedtill utbredda, med ögonen vid basen. — Skalet platt, med vind- ningarne hoprullade till en skifva eller trissa, så att alla framträda lika tydligt på både öfre och undre sidan ; mynningen rundad-hjert- lik; munsömmen enkel, med den yttre kanten oftast utdragen och längst framstående. 1. Detta slägte tillhör förnämligast kalla och tempererade zonen samt synes vara i de tropiska vattnen ersatt af Ampularider, isynnerhet af släg- tet Marisa, som, ehuru försedt med lock, ofta räknades till Planorbis, innan djuret blef närmare kändt. Då djuret hos P. corneus m. f. arter irriteras, afsöndrar det från mantelkanten en purpurröd, men mycket flyk- tig, vätska. 2. För artbeskrifningen är det naturligtvis af mycken vigt att hafva bestämdt, om snäckan hos Planorbis är höger- eller venster-yriden, hvaraf 2) följer, hvilket som är öfre eller undre sidan hos skalet. Derom äro dock författarne långt ifrån ense. Gray säger (i sin ed. af Turtons Manual &c. p. 256): In considering these shells as sinistral, the spire is that side which is uppermost, when the mouth is placed on the right side of the spectator, with the most expanded part of the outer lip downwards. Äf- ven O. Mörch anser skalet vara venstervridet och har åt denna fråga eg- nat en särskild uppsats i Journal de Conchyliologie (Paris 1863. p. 235 och följ.) med titel: Le genre Planorbis est il dexter? För min del är jag af alldeles motsatt tanke. Den sidan af skalet hos Planorbis anser jag motsvara spiran hos andra snäckor, som är den öfversta, då mynnin- gen är till höger, men den minst utdragna delen af munsömmen är nedåt. Ty om slägtet Planorbis vore venstervridet, skulle det utgöra det, så vidt jag vet, enda exemplet på att munsömmens spindelkant vore längre ut- dragen än ytterkanten; då skulle skalets undre sida alltid vara ljusare färgad och starkare sfrierad än den öfre, hvilket endast såsom ytterst sällsynta undantag förekommer inom andra slägten. Om snäckan blir lagd så, att munsömmens längst utdragna kant kommer nederst, måste djuret, för att få fäste med foten, vrida kroppen ett halft slag och för att krypa, vända den motsatta sidan af skalet uppåt. Af dessa och flera an- dra skäl anser jag snäckan hos detta genus vara högervriden, hvarföre den sida, som Gray och Mörch kalla den öfre, i följande beskrifningar benämnes den undre, och tvärtom. A) Vindningar 5—8, långsamt tilltagande i storlek. a) Yttersta vindningen försedd med en skarp kant eller köl. 1. Planorbis umbilieatus (Mörr.) Mörcn. Skal mörkt, hornartadt, matt; vindningar 6—7, konvexa, den yttersta med en smal list vid nedre kanten; mynning rundadt oval, framtill trubbvinklig. Bredd 12—20 m. m. Helix Planorbis Lin. F. Su. p. 527. — Plan. umb. Mill. V. H. p- 160. — Plan. marginatus Nilss. H. M. p. 80. — Rossm. Ic. I. p. 102. f. 59. — N. & Nyl. F. M. p. 63. f. 52. — Pl. complanatus Moqu., Stein m. fl., icke Lin. — P. Linneei var. marginatus Malm h. II. p. 137. -— P. umb. Mörch S. M. Dan. p. 50. a) Sista vindningens list grof, trådlik, på båda sidor omgifven af en fåra. b) Vindningarne på båda sidor lika konvexa; listen köllik, på midten af sista vindningen. c) Sista vindningen mot mynningen trind, utan köl. Skalet vanligen på öfre sidan konkavt, på undre platt, mindre ofta på båda sidor likformigt eller endast på undre sidan urholkadt, bågformigt tvärstrimmadt, nästan ogenomskinligt, knappt glänsande, hornbrunt. Vindningarne 6—7, på öfre sidan starkt konvexa, på undre något plattade, långsamt tilltagande, den sista nedom midten Flod 100 omgifven af en från skalets öfre sida icke synlig upphöjd kant, hvil- ken på skalets undre sida ofta är mycket tydlig äfven hos de öf- riga vindningarne. Mynningen något sned, nästan äggrund, framtill trubbvinklig, oftast med knappt synligt spår af kölen vid basen inom spindelkanten. Munsömmen hvass, med yttre kanten svagt bågformigt utdragen. Den unga snäckan har ljusbrunt, glänsande, genomskinligt skal, med yttre vindningen utan köl, men, särdeles mot mynningen, mycket mera konvex på öfre sidan, än på den undre. — Djuret svart, med rödaktiga, stundom fullkomligt kött- röda trefvare. Monstr. Skalet pyramidformigt, rödbrunt, ytterst fint strimmadt. Vindningarne 6, jemnbreda, mycket svagt konvexa, vid öfre sömmen tvära ; den siste med en skarp kant nedtill, på undre sidan, särdeles närmare mynningen, konvex. Mynningen nästan rund. Munsömmens kanter sammanhängande, den yttre rak, hvass, spindelkanten bredt tillbakaviken vid den djupa och temligen vida nafvelen. Höjd 7 m. m., bredd vid basen 5 m. m. Förekommer i sjöar, åar, bäckar, diken o. s. v. öfver hela ri- ket. — Monstrositeten har Herr Roth funnit och godhetsfullt med- delat mig från Klinta vid Ringsjön i Skåne. É Möller upptager i sin Historia Vermium p. 187 (och efter honom Mörch i Syn. Moll. Dan. p. 50) en form, som han kallar Nerita contorta, hvilken är en monstr. af Plan. umb., mycket lik den hos oss funna. Det kan dock icke vara densamma, då Mäller säger i beskrifningen: anfrac- tus vix 5, quartus et quintus in ipso apice depressi, hinc lateribus tres numerantur, & apex truncatus conspicitur. Deremot är vår fullkomligt lik fig. 97 i Woodwards Manual of the Mollusca p. 172. 2. Planorbis ecarinatus Mö. Skalet ljust, kalkartadt. glänsande; vindningar 4—5, plattade, den yttersta med en hvass köl på midten; mynning oval, framtill spetsvinklig. Bredd 10—-16 m. m. P. car. Möll. V.: H. p. 157. — Nilss. H. M. p. 81. — Rossm. Ie. I. .p:,102.,f; 60: — P; Linngei vicarinata Malm hk: TILtp ISTESER: car. Mörch S. M. Dan. p. 49. — dubius: skalet något mörkt; sista vindningen på öfre sidan mera hvälfd, mot mynningen starkt vidgad, med kölen under midten. Skalet på båda sidor nästan likformigt plattadt, eller ofvan ur- holkadt, under platt, mycket fint tvärstrimmadt, glänsande, genom- skinligt, hvitgult eller horngrått. Vindningarne 4—5, hastigt till- 101 tagande, plattade, den sista sammantryckt, på midten försedd med en hvass ehuru smal köl, hvilken är lika synlig från skalets öfre, som undre sida. Mynningen mycket sned, smalt oval, framtill spets- vinklig, med kölen oftast tydligt framstående vid basen mom spin- delkanten. Munsömmen hvass, med yttre kanten starkt bågformigt utdragen. — Djuret hos unga exemplar rödbrunt, hos äldre grågult. Förekommer såväl i friskt och rent, som innestängdt, stagne- rande vatten, vida sällsyntare än föregående. Funnen på många ställen i Skåne (Ringsjön, flerest. kring Lund, Malmö och Christi- anstad &c.), i Blekinge (i Wesan, kärren vid Gammalstorp och Sis- sebäck : Gosselm. p. 31), i Östergötland (enl. Lekt. Zett.), i Nerike (vid Skebäck, i Markkärret, 1 Mellösa och i Viby s:n: Lekt. Hartm. p- 8), vid Stockholm (Lekt. Joh.), Upsala (Prof. Lilljeb.), 1 Gustafs s:n i Dalarne (F. Em. Ridderbielke, enl. Lekt. Joh.), på Gotland (Prof. Lilljeb. Öfvers. 7 Årg. p. 89) samt på Öland (i Resmo mosse). De båda sist beskrifna arterna blifva lika ofta af författarne förenade, som skilda, och äfven H:r Malm säger sig vara öfvertygad, att de blott utgöra af lokalen beroende former af samma art, hvilken han benämner P. Linné. För min del måste jag dock förena mig med Nilsson, Ross- mässler, Stein, Hartman m. fl., som antaga dem såsom skilda species. Utom det att djurens färg alltid är konstant olika (se Hartm. Ner. Moll. p. 8), har jag aldrig sett några verkliga öfvergångar, ehuru af P. umb. ofta förekomma . tillfälliga eller lokala varieteter med temligen plattadt skal och kölen i följd deraf mera på midten af sista vindningen, samt af P. car. den ofvan upptagna formen med mörkare, mera hvälfdt skal. Dessa äro dock inga öfvergångar. Skalets beskaffenhet skiljer alltid de båda arterna, ty hos P. umb. är det hårdt, fast och hornartadt, då det hos P. car. är tunt, bräckligt, genomskinligt och kalkartadt. Lika stora exemplar af båda visa hos den förra 6—7 vindningar, men blott 4—5 hos den sednare, hvarjemte mynningen alltid är mycket spetsigare hos denna. H:r Malm säger i Göt. Vet. och Vitt. Samh. Handl. h. III. p. 138: ”cari- natus har jag endast funnit uti friskt vatten, och ju mera vattnet, der marginatus förekommit, varit innestängdt och trångt, desto mera rundade hafva vindningarne varit hos denna form.” Härvid får jag anmärka, att båda arterna förekomma ymnigt i samma nästan uttorkade grop vid ve- stertull vid Lund och att P. car. var den enda af dessa båda, som jag fann i de dyiga torfgrafvarne vid Sissebäck. 3. Planorbis vortex (Lis.) Mö. Skal gulbrunt, matt, mycket plattadt; vindningar 6-7, ofvan konvexa, under platta, den sista utåt nedtryckt till en skarp kant; mynning nästan äggrund, framtill spetsvinklig. Bredd 10—212 m. m. 102 Helix. vortex Lin. F. Su. p. 527. — Pl. vort. Mäll. V. H. p: 158. —4 Nilss: EM. ip. 79355 Rossmillesl ps794::f 6ly NoofaNyl FM. pa 62. £ blo — MörehsSaM., Dan; pod: Skalet mycket tillplattadt, på öfre sidan något konkavt, på undre alldeles platt, med en obetydlig fördjupning i midten, genom- skinande, tunt, finstrimmadt, gulbrunt, men sällan rent, utan betäckt med en svartaktig skorpa. Vindningarne 6—7, långsamt tilltagande, ofvan konvexa, under platta; den sista dubbelt bredare än näst si- sta, utåt småningom sammantryckt, så att den nedom midten är för- sedd med en skarp kant. Sömmen på skalets öfre sida djup, på den undre obetydlig. Mynningen smalt oval, framtill spetsvinklig; den köllika kanten på sista vindningen fortsättes ofvan spindelkanten och är derföre mycket tydlig 1 mynningen. Munsömmen skarp, den yttre kanten starkt utdragen. — Djuret ofvan mörkt, under rödt, tref- vare ljusröda. Förekommer på vattenväxter i åar, dammar och sjöar. I Skåne är denna art icke sällsynt, men är föröfrigt endast funnen på spridda lokaler, såsom i Blek. (Wesan och kärren kring Gammalstorp : Gos- selm. p. 31), vid Wenern (enl. Malm hb. II. p. 139), i Österg. ( Tåkern), i Mälaren ferestädes, i Ösjön i Falkärna s:n i Dalarne (enl. Lekt. Johans.), vid Upsala (Lekt. Zetterst.) samt på Öland (i en bäck vid St. Dahlby). b) Yttersta vindningen oftast trind. 4. Planorbis spirorbis (LiN.) Mörr. Skal på undre sidan platt eller konkavt; vindningar 5—7, den sista lika hög, som bred; mynning rundad. Br. 5—8 m. m. Helix spirorbis Lin. F. Su. p. 528. — Plan. spir. Mull. V. H. p. 161: — "Nilss: BH. M2p. 718. Nord. & Nyl. F. M. p. 61. fig. 49. — P. leucostoma (Mich.) Rossm. Ic. I. p. 105. f. 62. — P. rotundatus (Poiret, Moq.) Mörch S. M. Dan. p. 51. — septemgyratus Z.: skalet gulaktigt eller gut, sällan rent, på båda sidor något konkavt, med 7 tätt hopvridna, långsamt till- växande vindningar, den sista nedtill svagt kölad; mynningen vink- lig, rundad. Br. 7—8 m. m. P. septemgyr. Rossm. Ic.. I. p. 106. £...64.- Mören St M Dans p. om Skalet plattadt, ofvan svagt urholkadt, under nästan jemnt, brungult, svagt genomskinande, något sidenglänsande, oftast med ett svart öfverdrag. Vindningarne 5(—7), långsamt tilltagande, ehuru hastigare än hos föregående art, på båda sidor konvexa, den ytter- 103 sta trind eller med en otydlig kant nära undre sidan, föga bredare och icke högre än den föregående vindningen. Mynningen rundad, något vinklad genom sista vindningens kant, hvilken kant äfven fort- sätter sig nedom spindelkanten och således icke blir synlig 1 myn- ningen, såsom hos föregående. Munsömmen är mvändigt försedd med en hvit läpp. — Djuret (enl. Rossm.) grått, med hvitaktiga trefvare, dessa lika långa, som hufvud och fot tillsammantagna. Förekommer på vattenväxter i diken, dammar, gropat 0. 8. v. öfver hela Sverige, isynnerhet dess södra och mellersta provinser. Var. septemgyr. är af Stud. J. A. Wallin meddelad från Lund. Rossmässler beskrifver i sin Iconographie h. I. p. 106. en Planorbis under namn af ”P. spirorbis Mull.,” hvarefter han säger: hier haben wir den echten P. spirorbis von Mäller, äber den nur Diejenigen in Zweifel sein können, die Mäller nicht selbst zu Rathe ziehen. Detta påstående är dock oriktigt. Den snäcka, Rossm. beskrifver och pl. 2. fig. 63. ger figurer af, är icke densamma, som Muller upptagit under samma namn, utan en i Skandinavien ännu icke funnen form, måhända art, hvilken skiljer sig ifrån föregående genom färre (endast 5) vindningar, hvilka hastigare tillväxa, så att den sista är betydligt högre och bredare än näst sista och fullkomligt trind, utan tecken till köl eller kant; genom full- komligt rund, endast af mynningväggen något månformigt inskuren myn- ning, tydligare läpp o. s. v. Den art, Rossm. deremot p. 105. beskrifver under namn af Plan. leucostoma Mich., är den äkta Mäöllerska P. spiror- bis. O. Mörch har i Syn. Moll. Danie p. 51. för denna sednare upptagit Poirets namn P. rotundatus, emedan han anser Linnés Helix spirorbis vara P. albus. Denna åsigt kan jag dock icke dela, utan ser just 1 Lin- nés beskrifning, hvilken H:r Mörch anser såsom bevis för sin mening, det säkraste beviset för oriktigheten af densamma. ”Magnitudo seminis Aneti. Testa alba, pellucida: anfractibus quinque, plana, parum utrinque con- cava, vix tamen umbilicata; minime marginata uti sequentis.” P. albus har aldrig 5 vindningar, utan 3—3'"/,, ytterst sällan 4, och är ”supra pla- niuscula centro excavato, subtus umbilicata” (Nilss.). Orden ”alba” och ”minime” i Linnés beskrifning, vid hvilka H:r M. hufvudsakligen fäster sig, gifva icke någon ledning, ty färgen är beroende af lokala förhållan- den och af det tillstånd i hvilket snäckan tages, och liksom en form af P. spir. finnes utan tecken till kant, förekommer ofta en form af P. albus med ganska tydlig kant. or 5. Planorbis contortus (Lin.) Mö. Skal på undre sidan vidt nafladt; vindningar 6—"7, tätt hop- pressade, den sista 2—3 gånger högre än bred; mynning mycket smal, snedt måmformig. Br. 3—5 m. m. Helix cont: Lin: E+ S. p; 528 — Pi cont: Muöll: V»H. pv 162. 104 — Nilss. H. M. p. 73. — Rossm. Ic. II. p. 16. f. 117. — N. & Nyl. F. M; p.. 62. £.,50. — Mörch.S. M..Dan. p. 52: Skalet plattadt, men, 1 förhållande till bredden, temligen högt, ofvan platt, blott i sjelfva midten något urholkadt, under vidt naf- ladt, brunt, ogenomskinligt, ofta med ett svagare eller starkare guld- gult skimmer, tätt och fint bågformigt strimmadt. Vindningarne 5-7, tätt hopträngda, ytterst långsamt tillväxande. Mynningen obetydligt sned, smalt och bågformigt månlik. Munsömmen skarp, med öfre kanten föga utdragen. — Djuret ofvan gråsvart, med trefyarne och kanten af foten ljusare. Förekommer på vattenväxter i kanaler, insjöar och andra stilla- stående vatten, stundom, enl. Nord. & Nyl., under stenar till och med i starka forsar, från södra Skåne till nordligaste Lappmarken. 6. Planorbis corneus (LiN.) Drar. Skal på undre sidan jemnt, på öfre djupt urholkadt; vind- ningar 6, trinda, den sista föga högre än bred; mynning rundadt månformig. Br. 20—50 m. m. Helix cornea Lin. F. S. p. 527. — Plan. purpura Mill. V. H. p. 154. — P. corneus Nilss. H. M. p. 74. — Rossm. Ic. II. p. 14. f£.113: — N. & Nyl. F. M. p. 60. fig. 78. — Mörch S. M.; Dan. p. 47. — Yngre: Plan. similis Mäll. V. H. p. 166. Skalet stort, tjockt och fast, ogenomskinligt, glänsande, tätt och fint bågformigt strimmadt, på öfre sidan mörkt, brungrönt eller bly- färgadt, djupt urholkadt, derigenom att vindningarne trappstegslikt sänka sig, så att de båda första äro djupast och knappt synliga, på undre sidan ljusare, gulbrunt eller nästan hvitt, temligen jemnt. Vindningarne (5 )6, trinda, hastigt tilltagande. Mynningen sned, rundadt månformig, inuti med ett brunt tvärband bakom den hvita sömmen. Munsömmen enkel, obetydligt vidgad, på mynningväggen sammanhängande genom ett platt lager af skalsubstans. Den yngre snäckan har hvitaktigt, tunt, genomskinligt, gallerformigt strimmadt skal, med fina borst på de parallela längsstrimmorna, hvilka äro särdeles tydliga, hvaremot de sedermera nästan försvinna, då tvär- linierna framträda. — Djuret gråsvart, med något ljusare trefvare. Förekommer i insjöar, åar och kärr i rikets södra och östra provinser, till och med Uppland. Saknas i vestra Sverige enligt Malm (h. III. p. 136) och i Nerike enl. Hartman (p. 5). B) Vindningarne 3—4, hastigt tilltagande i storlek. a) Munsömmens spindelkant mer eller mindre inskuren. 105 7. Planorbis albus Mörr. Skal matt, med både tvär- och spiral-strimmor; sista vindnin- gen något plattad, utåt hastigt vidgad, vid mynningen nedtryckt; mynning hjertlikt äggrund. Br. 5—6 m. m. P. alb. Mäll. V. H. p. 164. — Planorbis hispidus Nilss. H. M. p. 75. — P. albus N. & Nyl. F! M. p. 65. f. 54. — Mörch &. M. Dan. p. 93. Var. a). Yttersta vindningen har en ganska hög, af små hinn- aktiga fjäll bestående, tandad kam långs midten. Skalet tunt, genomskinande, på öfre sidan med en liten grop i midten, på undre sidan nafladt, ofta på båda sidorna lika urhol- kadt eller stundom mera på den öfre, smutsigt hvitgrönt eller hvit- brunt, något sträft, knappast glänsande, gallerformigt strimmadt, d. v. s. med både tvär- och längs-strimmor, hvilka sednare stundom blifva otydliga. Vindningarne 3—4, hastigt tilltagande, den sista mycket större än de öfriga, utåt plattad, konvex, mot mynningen hastigt utvidgad och nedtryckt. Mynningen stor, sned, hjertlikt ägg- rund. Munsömmen hvass, med yttre kanten afrundad och starkt ut- dragen. Den unga snäckan har skalet ytterst tätt besatt med fina taggar och hår på spiralstrimmorna, hvilka hår affalla allt som ska- let förstoras och isynnerhet lätt på torkade exemplar. — Djuret med hufvudet och öfre delen af nacken gråa eller mörkgula, trefvare och fot hvita. ' Varierar alldeles rödt eller gulbrunt. Förekommer såväl i stillastående, som rinnande vatten öfver hela riket. — Var. a) Blekinge, Ronneby å; Dalarne (H:r Ridderb.). 8. Planorbis Draparnaldi JEEFR. Skal något glänsande, med starka spiralstrimmor; sista vind- ningen icke plattad, med en svag kant vid undre sidan, svagt och långsamt vidgad, icke nedtryckt; mynning äggrundt njurformig. Br. 5—6 m. m. Pl. Draparnaudii Shepp., Mörch S. M. Dan. Dan. p. 53. (Detta namn anser Gray tillhöra en var. af P. umbilicatus). Skalet temligen fast, svagt genomskinande, på öfre sidan med en liten grop i midten, på undre något urholkadt, gulbrunt eller rödgult, något glänsande och sträft, på tvären fint strimmigt, men med täta, starkt utbildade spiralstrimmor. Vindningarne 3—4, på långt när icke så hastigt tilltagande, som hos föregående, den sista blott småningom vidgad mot mynningen, icke nedtryckt, konvex, med en fin kant vid undre sidan. Mynningen äggrundt njurlik, obetyd- 106 ligt sned. Munsömmen hvass, med yttre kanten svagt rundad och föga utdragen. Förekommer i Härrstorps sjö nära Ronneby 1 Blekinge. I. Planorbis glaber JEFFrR. Skal glänsande, utan spiralstrimmor; sista vindningen trind, utåt vidgad, icke nedtryckt; mynning nästan cirkelrund. Bredd 4—5 m. m. P. glaber Mörch S. M. Dan. p. 52. — P. levis Alder, Gray, Ross- mässler. Skalet tunt, genomskinande, på öfre sidan mera konvext än hos de båda föregående, på undre mera konkavt, grågult eller gul- brunt, glänsande, icke sträft, på tvären fint strinmmmadt, utan tecken till de hos föregående arter täta och tydliga spiralstrimmorna. Vind- ningarne 4, konvexa, skilda af en djupare söm, den sista trind, något uppblåst, temligen hastigt tilltagande, vid mynningen hvarken utvidgad eller nedtryckt. Mynningen nästan cirkelrund, knappt märk- bart sned. Munsömmen hvass, med yttre kanten svagt rundad och obetydligt utdragen framom den föga inskurna spindelkanten. Förekommer i en bäck vid Kjelltorp i Förlösa s:n nära Kalmar samt 1 Härrstorps sjö vid Ronneby. I Göteb. Vet. och Vitt. Samh. Handlingar h. III. p. 137. beskrifver H:r Malm en snäcka från Stadsvassen vid Göteborg under namn af P. glaber Jeffr., hvilken, att döma efter beskrifningen, med säkerhet icke är P. glaber Jeffreys (British Conchology), Lovell Reeve (Land und Fresh- water Mollusks p. 140), eller P. laxvis Alder, Gray, Rossm., utan efter all sannolikhet endast en ung P. albus. Hela beskrifningen är noga öfver- ensstämmande med en sådan, om man påminner sig, att spiralstrimmorna stundom blifva otydliga, isynnerhet om skalet är ”öfverdraget med en svart massa.” ”Anfr. ultimus finem versus depressus, ampliatus; apertura valde obliqua, larga, rotundato-ovali, margini dextro ante sinistrum valde pro- minente; testa albido-lutescens” m. m., är just hvad som skiljer P. albus från P. glaber Jeffr. 10. Planorbis riparius nov. sp. Skal endast med fina tvärstrimmor; sista vindningen mycket plattad, lika på båda sidor; mynning smalt lancettformigt hjertlik. Br. 3—3"!/, m. m. Skalet platt, utan nafvel, fint tvärstrimmadt, hvitgult, men högst sällan rent, oftast öfverdraget af en svart eller ockraröd skorpa. Vindningarne 3—3"!/,, på båda sidor fullkomligt lika plattade, den 107 sista betydligt större än de öfriga, med sammantryckt, nästan hvass kant, utan spår efter ribbor eller tänder. Mynningen sned, smalt lancettformigt hjertlikt. Munsömmen hvass, icke sammanhängande, utan dess kanter äro skilda genom näst sista vindningen, från hvars öfre sida den bågformigt utdragna ytterkanten utgår och på hvars undre sida den inskurna spindelkanten börjar. Förekommer fästad på trästycken, stenar o. s, v. på östra stram- den af Härrstorps sjö vid Ronneby. Denna snäcka är väl skild från alla förut för Europa upptagna ar- ter och intet af de många exemplar jag insamlat har 1 ringaste mon afvikit från de för densamma utmärkande karaktererna. Genom skalets stora platthet och fina tvärstriering, utan spiralstrimmor, den starkt sam- mantryckta sista vindningen, saknaden af nafvel, mynningens mycket smalt bjertlika form m. m. är den väl skild från föregående. Från P. crista, hvilken den mera liknar, skiljes den lätt genom sista vindningen, som är fullkomligt lika plattad på båda sidor, genom sin fina striering samt isyn- nerhet genom mynningens smalt hjertlika form och munsömmen, hvars ytterkant börjar på öfre sidan af skalet, ofvan den sista vindningens sam- mantryckta kant, hvarigenom mynningen erhåller den hjertlika formen, då hos P. crista munsömmens yttre kant och spindelkant utgå båda från skalets undre sida och oftast sammanhänga med hvarandra. 11. Planorbis crista (1in.). Skal utan spiralstrimmor; sista vindningen på öfre sidan platt, på undre konvex; mynning aflångt rundad. a« Cristatus Drap. Skalet mycket tunt, genomskinligt, blekgult eller gulbrunt; sista vindningen på tvären finstrimmad, med glesare tvärgående ribbor eller lameller, hvilka 1 kanten bilda hvassa tän- der; DE 2A— 2/3, MM. Mm. Nautilus crista Lin. Syst. Nat. ed. X. p. 709. — Plan. cristatus Drap. -- P. imbricatus Mull. V. H. p. 77. -- Nilss. H. M. p. 77. P. nautileus N. & Nyl. F. M. p. 66. Var. a). Skalet nästan hvitt; tvärlamellerna i kanten utdragna till mycket långa, styfva taggar. Pp Nautileus Tin. Skalet - genomskinande, askgrått eller gul- brunt; sista vindningen mycket fint strimmad, utan ribbor, 1 kanten slät. Br. 3—4 m. m. Turbo nautileus Lin. Syst. Nat. ed. XII. p. 1241. — P. imbri- catus Drap. Skalet på öfre sidan jemnt, på undre nafladt, gulbrunt eller mörkgrått, fint tvärstrummadt. Vindningarne 3—3!/,, på öfre sidan 108 plattade, på den undre konvexa, isynnerhet den sista emot mynnin- gen; den sista mycket stor i jemförelse med de öfriga, i kanten rundad ; på sidorna vanligen besatt med höga glesa ribbor, hvilka i vindningens kant bilda sammantryckta tänder eller äro utdragna till borst. Mynningen stor, sned, tillfölje af den platta ytterkanten eller ytterväggen och den starkt bugtade spindelkanten eller innerväggen tillplattadt halfrund, vid båda ändarne spetsad. Munsömmen hvass, sammanhängande, emedan dess båda kanter utgå invid hvarandra på näst sista vindningens undre sida; ytterkanten mer eller mindre starkt utdragen och afrundad, spindelkanten inskuren. — Djuret hvitgult. Monstr. Skalet bildar ett något sammantryckt, fritt, rakt, en- dast i ena ändan böjdt och otydligt inrulladt rör. Förekommer 1 kanaler, dammar, sjöar, bäckar, åar o. s. v. på alger, andmat och andra vattenväxter öfver hela Sverige, åtminstone till och med Dalarne. — Cristatus var. a) är af Cand. B. Lund- gren meddelad från Rosenlund vid Malmö och 8) Naut. af Dokt. Witt från dammarne straxt norr om Carlshamn. b) Munsönmmens spindelkant rak. 12. Planorbis complanatus (LiN.) Drar. Skal gulaktigt hornfärgadt, nästan lika plattadt på båda si- dor, glänsande; nafvel trång, men djup. Br. 4-5 m. m. Helix complan. Lin. F. Su. p. 527. — Plan. compl. Rossm. Ic. I. p. 16. f. 116. — P. fontanus Malm Göt. Handl. h. II. p. 129. — P: complan. Malm anf. st. bh. IIL..p. 139. — Nyl. Finl. Naturk. bh. III. p. 138. -— Mörch S. M. Dan. p. 54. Skalet mycket tillplattadt, på öfre sidan svagt konvext, på un- dre plattadt konvext, med trång, men djup nafvel, tunt, genomskin- ligt, gulbrunt, glänsande, mycket fint tvärstrvimmadt. Vindningarne 4, den yttersta betydligt större än de öfriga, mot periferien små- ningom nedtryckt, så att en skarp kant omger snäckan. Mynnin- gen mycket sned, spetsigt hjertformig. Munsömmen enkel, skarp, med ytterkanten starkt bågböjd, utdragen mycket långt framom den nästan raka spindelkanten; den förre börjar straxt ofvan sista vind- ningens yttersta kant, den sednare invid sjelfva nafvelgropen, så att endast en mycket obetydlig del af näst sista vindningen blir synlig. — Djuret grågult, med ett svartgrått streck på hvardera sidan om nacken. 109 Förekommer 1 både stillastående och flytande vatten, ej allmänt, men sannolikt i hela södra och mellersta Sverige, åtminstone till Uppland och Westmanland, hvarifrån Lektor Johanson meddelat exemplar. 13. Planorbis nitidus Mörr. Skal rödbrunt, på öfre sidan konvext, på undre platt, starkt glänsande; sista vindningen afstängd genom lameller; nafvel vid och djup. Br. 5—6 m. m. P. nit. Mäll. V. H. p. 163. — Nilss. H. M. p. 82. — Rossm. Ic. H. p. 15. f. 114. — Nord. & Nyl. F. M. p. 64. f. 53. — Mörch S. MESDan.p- 09. Skalet på öfre sidan konvext, med en liten fördjupning i mid- ten, på den undre alldeles platt, med vid nafvel, så att alla vind- ningarne tydligen synas, starkt glänsande, genomskinande, rödgult eller rödbrunt, finstrimmadt. Vindningarne 4, gripande mera öfver hvarandra än hos föregående, ofvan konvexa, under platta, den yt- tersta mycket bredare än de öfriga, nedtill trubbigt kantad; denna vindning är, huru litet eller huru mycket snäckan än är utvecklad, på två eller tre ställen invändigt tillstängd och liksom delad i kam- rar af tre, glänsande, hvita, hvarandra motsatta lameller, af hvilka en är fästad på öfre, en på nedre hälften af vindningen och en på yttre kanten af näst sista vindningen, så att dessa lameller endast lemna för djuret en A formig öppning. Munsömmen hvass, med ytterkanten framskjuten och bågböjd, spindelkanten nästan rak; den förre börjar långt ofvan sista vindningens yttersta kant, den sednare betydligt längre ifrån mnafvelgropen än hos föregående. — Djuret (enl. Rossm.) svartbrunt, med gulaktiga trefvare. Förekommer 1i stillastående vatten, mera sällsynt och mindre utbredd än föregående. Denna särdeles vackra snäcka är funnen i Skåne (Christianstad vid Uddarp: Malm h. II. p. 140; Ringsjön: Stud. Johansson; Lindholmen: Konserv. Roth), Blek. (flerest. i ve- stra delen, isynnerhet ymnig och stor vid Carlshamn: Mag. Gossel- man, D:r Witt, Carlskrona: Kammarskr. Ankarcrona; Ronneby), Smål. (Jönköping: Lektor Zetterst.), Hall. (enl. Zetterst.), Nerike (Mellösa s:n: Mag. Hellbom enl. Hartm. p. 9). CC) Ancyline. Skalet skålformigt, lutande komiskt, med hvass krökt spets; mynningen lika vid som skalet. Ancyline tillhöra hufvudsakligen vestra hemisferen. Hos oss före- komma de under två former: den ena har respirations- och öfriga vital- 110 organer belägna på djurets venstra sida, hvarföre äfven vertex på skalet är böjd åt höger; hos den andra är förhållandet motsatt. I likhet med de flesta nyare författare har jag upptagit dessa båda former såsom skilda slägten, isynnerhet som de derjemte äro hvarandra betydligt olika till tun- gans form samt tändernas form och gruppering. Hos båda är den han- liga retraktila könslemmen vid basen af venstra trefvaren. Dessa djur föras af en del författare till Mollusca pulmonata, af en annan till M. brancliata, allt efter som de anses respirera med lungor eller gälar, hvarom meningarne äro olika. De äro dock tvifvelsutan verk- liga Limneeide, nära beslägtade med Physe. Det gällika bihang, som tillsluter lungkavitetens öppning emellan den breda fotsulan och mantel- kanten på venstra sidan, har blifvit misstaget för en verklig gäl. Gen. 19. Aeceroloxus Beck. (Velletia Gray). Djuret helt och hållet täckt af skalet; foten till hela sin längd förenad med kroppen; trefvarne syllika, vid basen platta, med ögo- nen på inre sidan vid basen. — Skalet utan vindningar, aflångt, skålformigt; spetsen belägen nästan på midten, böjd åt venster. 27 - Namnet kommer af äxzoov, spets, och Z05oc, sned. 1. Aeroloxus lacustris (LiN.) BeckK. Skal hinnartadt; mynning aflång. LI. 6, br. 3 m. m. Patella lac. Lin. F. S. p. 534. — Ancylus lacustris Mull. V. H: p.- 199: == Ane: "lac: Nilss. HH: M.p: 83: — NI &ONyll EYM: proT6: f. 64. — Malm h. III. p. 150. — Acrol. lac. Mörch S. M. Dan. p. 56. Skalet nedtryckt, aflångt eller äggrundt aflångt, ytterst tunt, hinnaktigt, hvitt eller ljust hornfärgadt, inuti glänsande; spetsen föga excentrisk, tillbakaböjd och belägen något åt sidan. Mynnin- gen aflång, nästan dubbelt så lång, som bred. — Djuret hvitt, på ryggen ljusgrått ; foten i båda ändarne rundad. Förekommer 1 stillastående samt långsamt flytande vatten, fästad vid vattenväxter, helst på undre sidan af Nymphea-blad, mycket sällan på stenar. Finnes flerestädes 1 Skåne, Blekinge o. s. v., åt- minstone upp i Dalarne. Gen. 20. Amneceylus GEOFFREY. Djuret såsom hos föregående slägte, men böjdt åt motsatt sida (venster). — Skalet utan vindningar, skålformigt eller koniskt, upp- till spetsadt; spetsen belägen utom skalets midt, böjd åt höger. Slägtnamnet kommer af dyzthos, böjd. ll 1. Aneylus fluviatilis Mörr. Skal kalkartadt; mynning rundadt oval. Längd 6—8, bredd 5—06 "1, m. m. Ane. ttuv. Mull Vi. CELL ps 204. = "Nilss EM, pre NI& Nyl. F. M. p. 75. f. 63. — Malm bh. III. p. 151. — Mörch S. M. Dan. p. 55. Skalet snedt koniskt, ungefär hälften så högt, som bredt, tunt, men fastare och hårdare än föregående, fint strålformigt strimmadt ifrån skalets topp till periferien, rundadt ovalt, smutsgult, oftast om- gifvet af ett brunsvart tunt smutsöfverdrag, muti belagdt med per- lemor och starkt glänsande, blåaktigt; spetsen belägen utom skalets midt, tillbakaböjd. Mynningen rundadt oval, föga längre än bred. — Djuret hvitt, beströdt med mycket fina hvita punkter. Förekommer endast i rinnande, till och med starkt forsande vatten, hårdt fästad vid stenar (enl. Hartm. äfven på vattenväxter, isynnerhet Iris och Butomus). Är sällsyntare än föregående. Fun- nen i Skåne (Fogelsång, Hörby, Mellby: Malm p. 1352), Blekinge (i sjön Wesan: Gosselm. p. 31, Augerums å: J. Ankarecr.), Halland (Fröllinge: Nilss. p. 35), Småland (Jönköping 1 Wettern: Zetterst.), Östergötland (vid Omberg), Nerike (Svartån vid Örebro: Hartm. P- 10), Uppland (Ultuna: Zetterst.), Dalarne (i Gustafs s:n: F. E. Rid- derbielke enl. Lekt. Johamns.), Göteborg (i Utterbäck: Malm p. 152). a Ord. 2. Gasteropoda Operculata. Snäckan alltid försedd med lock (operculum). De med lock försedda Gasteropoderna utgöra en derigenom lätt igenkänlig och genom flera anatomiska karakterer från föregående väl begränsad ordning. Tentaklerna äro två, kontraktila, och vid deras bas äro ögonen belägna. Enligt Schmidt (Malak. Blätter f. 1854, p. 25) är tungan hos dem alla rännformig, med två hinn- aktiga sidoflikar i den främre ändan. Dessa mollusker kunna för- delas i två grupper: pulmonata och branchiata. De förre andas medelst en lungsäck, liksom djuren imom föregående ordning, men mantelen betäcker icke respirations-kaviteten, utan denna är öppen. De vistas antingen på land, under multnande löf i bokskogar o. s. v. eller på mera våta ställen, stundom till och med i grundt, dyigt vatten. (De båda för vår fauna främmande slägtena Assiminia Leach. och Paludinella Pfr. (sensu Adams), hvilka till skalbildningen äro mycket lika Hydrobia, afvika från de öfriga vattensnäckorna genom att hafva ögonen vid eller nära spetsen af trefvarne; men detta är 112 mera skenbart, ty ögonen sitta på egna skaft, som äro vidvuxna öfre sidan af trefvarne). Till denna grupp hörer den i vestra och södra Europa allmänna landsnäckan Cyclostoma elegans (Mäll.), som, enligt benäget meddelad underrättelse af Lektor Zetterstedt, äfven skall vara funnen hos oss på Gotland, men icke lefvande. I Dan- mark finnes den ferestädes, isynnerhet på krit- och kalk-backar, men sällan lefvande. Gen. Cyclostoma Tam. karakteriseras genom äggrundt koniskt skal, med trinda vindningar, djup söm, cirkelrund mynning, enkel, rak och sammanhängande munsöm, samt isynnerhet genom locket, som är af samma substans som skalet, spiralvridet, platt, med få vindningar, af hvilka den sista är ganska bred; dju- rets fot är på undre sidan delad i två delar genom en långsgående fördjupning 1 midten, så att då djuret skrider framåt, sker det icke genom att flytta dessä båda delar på en gång, utan vexelvis. C elegans (Möäll.) Dr. har gul- eller violett-grått, 12—15 m. m. högt och I m. m. bredt skal, med vacker gallerformig striering. De till andra gruppen hörande blötdjuren förekomma alla i vatten, der de icke, såsom Iimneidex, behöfva stundom komma till ytan för att respirera, utan de hålla sig ständigt på eller nära bot- ten, hvarföre de ock endast andas med gälar. Ungarne äro försedda med cilierade, snart affallande, fenor på sidorna om hufvudet. Till denna grupp höra följande. | I. Rostrifera. Ögonen oskaftade. Skalet än koniskt, än plattadt; mynningen rund-äggformig. Skildkönade blötdjur, med ögonen på yttre sidan af de långa, smala trefvarnes bas; gälarne äro kamformiga,; hufvudet är försedt med en kort, kontraktil, på tvären ringlad snabel. Skalet är tunt, spiralvridet, med ett tunt lock. Gen. 21. Paludina Lay. Djuret aflångt, med en bred, i främre ändan tvär, i bakre af- rundad, fot; trefvarne cylindriska, spetsiga, något styfva, föga kon- traktila; ögonen på korta vidvuxna skaft vid trefvarnes bas; vid hvardera sidan af nacken är en flik, af hvilka den högra är störst och bildar en siphon till respirationskaviteten, en hålighet hvari de kamformiga gälarne äro inneslutna; könslemmen hos hanindividerna är innesluten i den högra uppsvällda trefvaren. Honan föder lef- vande ungar. -— Skalet oftast med längsband, ägg- eller klot-for- migt, koniskt, oftast nafladt; vindningarne starkt hvälfda; mynnin- 113 gen är rundadt äggformig, upptill trubbigt vinklad; munsömmen sammanhängande ; locket hornartadt, tunt, böjligt, äggrundt, koncen- triskt ringladt omkring en icke central kärna. Hithörande arter, som hufvudsakligen förekomma 1i nordliga halfklotet, lefva i sjöar, diken, pölar o. s. v., der de mest hålla sig på bottnen, krypande omkring i slammet, eller på vattenväxternas stjelkar och blad, stenar m. m. dylikt. — Slägtnamnet kommer af palus (träsk). 1. Paludina vivipara (LiN.). Skal äggrundt aflångt, utan nafvel; vindningar konvexa; sömmen föga djup. IL. 25—28, br. 18—20 m. m. Helix vivipara Lin. F. Su. p. 529. — Nerita fasciata Mäll. V. H. p. 182. — Paludina vivipara Nilss. p. p. H. M. p. 88. — Paludina achatina Rossm. Ic. I. p. 109. f. 66". — Hansén Vet. Akad. Öfvers. 1845. p. 254. — Pal. viv. N. & Nyl. F. M. p. 71. f. 60. — Viviparus fasciatus Mörch S. M. Dan. p. 62. Skalet fast, äggrundt, något aflångt, med kort och trubbig spira, gulgrönt, med 3 bruna längsband, finstrimmigt, svagt genomskinande, utan nafvel eller stundom med en mycket fin nafvelstrimma. Vind- ningarne 5, afrundade, konvexa, icke bukiga. Sömmen något djup, men på långt när ej så mycket, som hos följande art. Mynningen rundadt äggformig. Munsömmens kanter ej så mycket närmande sig hvarandra, som hos följande, den yttre längre utdragen än spindel- kanten. — Djuret mörkbrunt, med rödgula punkter. Förekommer i åar och sjöar i mellersta Sverige. Denna snäcka är icke funnen i Skåne, Halland, Bohuslän, Blekinge (endast fossil på ballastplatser vid Carlshamn) eller Småland, hvarest den öfver allt är ersatt af följande. Öfverallt i de norr om dessa belägna landskapen förekommer den deremot, isynnerhet allmän på slättbyg- derna. Bergs- och skogs-trakter synes den undvika. Hartman anmärker (Ner. Moll. p. 11), att denna art i Nerike i Svartån alltid har mörkt grönbrunt skal, med nästan blott på insidan märkbara längsband, men i sjöarne vida ljusare färgadt skal, med mycket tydliga band. En del ex. derstädes uppnå en storlek af ända till 33 m. m., oak- tadt spetsen alltid är anfrätt och derigenom något förkortad. 2. Paludina contecta (Mirrert). Skal äggrundt komiskt, med djup och vidgad nafvel; vindnin- gar bukiga; sömmen mycket djup. LIL. 30—45, br. 25—35 m. m. 8 114 Nerita vivipara Mill. V. H. p. 182. — Paludina vivipara Nilss. Pp..p. Hi Mp. 88:1— Rossm.jIcs I, p.108. f66.,— Py lIasteri N. & Nyl. F. M. p. 71. f. 59. — Viviparus contectus Mörch 8. M. Dan. Pp: Gi Skalet tunt, bredt äggrundt koniskt, med utdragen spetsig spira, olivgrönt, med 3 brunröda, mer eller mindre tydliga längsband, fin- strimmigt, genomskinande, med djup och vidgad nafvel. Vindnin- garne 5—6, bukiga, upptill stympade eller afplattade, den sista isyn- nerhet bukigt uppblåst. Sömmen djupt inskuren. Mynningen run- dad, med nästan tillhopagående kanter. Munsömmen inuti oftast omgifven af ett mörkbrunt band. — Djuret klumpigt, ljusbrunt, svartbrunt eller blåsvart, oftast tätt beströdt med gula punkter. Förekommer helst i stillastående vatten med dyig botten och finnes 1 Skåne, Halland, Bohuslän, Blekinge och Kalmar län, lika allmänt som föregående i de norr om dessa belägna provinserna. De båda arternas utbredning i vårt land är mycket märkvärdig, då P. contecta är mycket allmän i trakterna af Ladoga, men P. vivip. icke funnen i Finland, och då båda arterna i mellersta och vestra Europa förekomma ungefär lika ymnigt. ”Denna art föder i likhet med P. vivipara lefvande ungar. Uti den utvidgade äggledaren finner man 1—3 med skal försedda embryoner, utom en mängd ägg i olika utvecklingsgrader. Uti ett äggbärande individ af 30 millim. i längd och 25 i bredd, var den till födsel färdiga ungen 7 m. m. bred och 6 m. m. lång. Skalet hos densamma ytterst tunt och genomskinligt, utan nafvel, ljusgrönaktigt-hornfärgadt, med 2—3 ljusbruna längsband, öfverdraget af en tunn epidermis, på hvilken finnas 2—4 skarpa och fina långsgående, med långa cilier försedda ränder eller veck; emel- lan dessa skönjas finare strimmor, besatta med mycket korta hår. Vind- ningarne 3'/,, upptill vinklade, den sista ofantligt stor, nästan dubbelt så bred, som de öfriga tillsammans; spiran kort och skarpt spetsad. Myn- ningen mycket stor, upptagande ?/, af skalets hela höjd. I den mon ska- len tillväxa och bli äldre, afnötes epidermis och de skarpa ränderna derå försvinna, så att man på större exemplar endast på den sednast tillväxta delen af sista vindningen ser epidermis med bibehållna korthåriga längs- strimmor. På skalen hos äldre exemplar finner man deremot fina tvär- strimmor, hvilka saknas hos ungarne.” Nyl. Bidr. till Finl. Naturk. h. II. p. 140. Dessa observationer på skalets förändringar öfverensstämma full- komligt med dem Förf. sjelf gjort. Gen. 22. Bithinia PrioEavx, GRAY. Djuret utdraget, nästan cylindriskt, med en i främre ändan tvär, bakåt afsmalnande, spetsad fot; trefvarne långa, borstlika, slaka, med ögonen oskaftade vid basen; nacken utan flikar; hannens köns- 115 lem befinner sig i en vid högra trefvarens bas belägen grop. Honan lägger ägg. — Skalet är enfärgadt, mer eller mindre äggrundt torn- likt och nafladt; vindningarne mer eller mindre hvälfda; mynningen rundadt äggformig, upptull trubbigt vinklad; munsömmen samman- hängande, invändigt med en tunn hvit läpp ; locket kalkartadt, tjockt, fast, äggrundt, något päronformigt, koncentriskt ringladt omkring en nästan central kärna. Detta slägte har samma utbredning, som Paludina, och samma vistelseorter. 1. Bithinia tentaculata (L.). Skal spetsigt äggrundt, utan nafvel; mynning äggrund, upp- till vinklad: vindningar 5—6, den sista uppblåst; söm grund. LIL. 10—212, br. 6—7 m. m. Helix tentaculata L.: F. S. p. 531. — Nerita jaculator Mäll. V. H. p. 185. -— Paludina impura Nilss. H. M. p. 89. — Rossm. Ic. I. p. 107: £ 65. — N.: & Nyl. F. M. p. 72. f. 61. — Bith. tent. Malm BJP p: 127. = MörehsS: Mi Dan: p. 03. Var. b) gigas Mörch: skalet 14 m. m. långt, 9 m. m. bredt. Skalet äggrundt, oftast utan tecken till nafvel, stundom med en fin, otydlig nafvelstrimma, finstrimmigt, smutsigt gulgrönt eller horngult, något glänsande, oftast med en slamskorpa. Vindningarne 5—6, de öfre något konvexa, småningom sluttande mot den föga djupa sömmen, den sista uppblåst, äggformigt vidgad, mot mynnin- gen nedböjd. Mvynningen äggrund, sned, upptill spetsig, eller med kanterna upptill bildande en rät vinkel. — Djuret svartaktigt-violett, beströdt med guldgula punkter. Förekommer 1 åar, insjöar, kärr m. m. allmänt öfver hela Sve- rige, åtminstone upp i Dalarne. Var. b) Skåne, Höjeå: Stud. J. A. Wallin. 2. Bithinia ventricosa Grav. Skal äggrundt tornlikt, nafladt; mynning aflångt rund, upp- till omärkligt vinklad; vindningar 4—5, alla uppblåst vidgade; söm djup. Paludina sp. Nilss. H. M. p. 120. — P. inflata Hansén Öfvers. 1845. p. 254. — Bythbinia similis Steim, icke Cyclostoma simile Drap. — Bithinia similis Malm h. HI. p. 128. — Byth. Leachii (Shepp.), F. et H., Reeve. -— Bith. ventricosa Mörch S. M. Dan. p. 63. a major: skalet horngult, glänsande, med 5 mycket uppblåsta vindningar. L. 8—11, br. 3—7 m. m. 8 116 B minor: skalet nästan alltid täckt af en mörk skorpa, knappt glänsande, med 4 mindre uppblåsta vindningar. Längd 5—7, bredd 4—35 m. m. Skalet äggrundt tornlikt, med tydlig nafvelfåra, mycket fint strimmadt, glänsande, horngult, genomskinande eller öfverdraget med en mörk slamskorpa. Vindningarne 4—5, alla starkt konvexa, mot sömmen tvärt stupande, hvarföre sömmen är djup och bred och vindningarne nästan trappstegslikt aftagande uppåt; den sista upp- blåst, smalare än spiran, mot mynningen icke nedböjd. Mynningen ovalt eller aflångt rund, upptill omärkligt vinklad. -— Djuret (enl. Stein) grönaktigt grått. Förekommer liksom föregående 1 både rinnande och stillastående vatten, men mera sällan. Funnen ferest. i Skåne (t. ex. Höjeå, vid Christianstad m. £. st.), vid Göteborg (Stadsvassen, Qvillebäcken, Göta elf nedom Lindholmen: Malm anf. st.), i Östergötl. (ferest.: D:r Hansén anf. st.), vid Stockholm (Djurgårdsbrunnsviken etc. Lekt. Johanson), Nerike (i Svartåns nedre lopp mellan rötterna af Buto- mus: Hartm. p. 10) och vid Upsala (enl. Prof. Lilljeb.). Gen. 23. Hydrobia Hara. Mycket likt föregående slägte, men lätt skildt genom locket, som är tunt, horn- eller pergament-artadt, djupt insänkt i skalets mynning, på yttre sidan konvext, äggrundt päronformigt, spiral- strimmigt, af två spiraler, den yttersta mycket bred; nucleus nära kanten vid lockets bredaste ända. Slägtnamnet kommer af tdwo, vatten, och Biow, lefva. 1. Hydrobia Steinii v. MARTENS. Skal äggrundt, tornlikt, nafladt, mycket tunt; vindningar 4 —4!/,, uppblåsta; spira trubbig, två gånger längre än mynningen. DL. 33 Or. IN. mms mynnadi|smad lång, 1 mom. bred. Bithinia viridis Malm Göteb. Sambhb. Handl. II. p. 130; III. p. 128. — Bythinia acuta Stein anf. st. p. 95. t. 3. f. 5. (enl. Malm). — H. Steinii Mörch S. M. Dan. p. 65. Skalet spetsigt äggrundt, tornlikt, mycket tunt och genomskin- ligt, glänsande, fint tvärstrimmadt, hvitgrönt eller grågrönt, med tydlig nafvelfåra. Vindningarne 4—4!/,, starkt hvälfda, med djup söm, den sista uppblåst. Mynningen äggformigt rundad, upptill knappast vinklad, invändigt med en hvit valk eller läpp, två gån- ger kortare än den trubbiga spiran. Munsömmen sammanhängande, 117 hvass, vid spindelkanten något tillbakaviken. — Djuret (enl. Malm) utmärkt vackert tecknadt: trefvarne och trynet hvitaktiga, temligen klara och genomskinliga, ögonen djupt svarta, vid trefvarens bas är en ren, citrongul fläck, foten imunder vid sidorna gulpunkterad, pan- nan svart, ryggen svartaktig, kinderna rosenröda; trefvarne jemn- tjocka, med snedt rundad spets, fotens långt framskjutande framkant likasom dubbel, med en tvärfåra, något urnupen, baktill rundad: längd 5, bredd på midten 17/; m. m. Förekommer temligen allmän 1 Stadsvassen vid Göteborg (Malm anf. st.). Äfven funnen i Östergötland enligt Prof. Lilljeborg. — Blekinge 1 Härrstorps sjö nära Ronneby. 1. Den form, som finnes vid Ronneby, är möjligen en skild art, emedan den afviker från B. viridis Malm och H. Steinii Mörch genom mindre storlek (1. 2—2!/,, br. 1'/,—1'/, m. m.), tydligare nafvel, kortare spira (föga mera än en gång så lång som mynningen), starkare striering på sista vindningen och är utan tydlig hvit läpp inom munsömmen. 2. I Syn. Moll. Dan. p. 64. upptager H:r Mörch Hydrobia similis (Drap.), som har äggrundt koniskt, temligen fast, skal, med en fin naf- velfåra, 5—6 konvexa, släta, vid den djupa sömmen trubbigt vinklade vindningar och spiran något längre än mynningen. L. 5, br. 3!/, m. m.; mynn. 2 m. m. ; 3. Paludina balthica och P. octona, hvilka af Nilsson upptagas bland sötvattens-molluskerna, tillhöra den marina faunan, ehuru de i Östersjön ofta träffas tillsammans med egentliga sötvattenssnäckor såsom Neritina fluviatilis, Bithinia tentaculata m. fl. Pal. balthica är lika med Rissoa ventrosa (Montg.) och P. octona N. är, enl. Malm, beskrifven efter ett ungt exemplar af Rissoa labiosa (Mont.). Gen. 24. Walvåta Mörrer. Djuret med en kort, framtill tvåklufven, baktill rundad fot; trefvarne trådformiga, vid yttre sidan af basen försedda med ögon; gälarne fjäderlika, utsträckta öfver nacken på djuret, då det kryper, baktill försedda med ett trådlikt bihang. — Skalet koniskt eller plattadt; mynningen rund; munsömmen hvass, sammanhängande ; locket vanligen djupt insänkt i skalets mynning, hornartadt, nästan rundt, spiralvridet, med central nucleus och småningom tilltagande vindningar, hvilka hafva en upphöjd hinnaktig ytterkant. Slägtnamnet kommer af valvatus (försedd med dubbeldörr). 1. Valvata eristata Mörr. Skal slätt, trissformigt, fullkomligt platt; spira intryckt; söm djup; nafvel vid. Br. 3 m. m. 118 V. crist. Mäll. V. H: p. 198. —- Nilss. H. M. p. 87. — N. & Nyl. F. M. p. 69. f. 58. — Mörch S. M. D. p. 58. Skalet trissformigt, på öfre sidan platt; på undre konkavt eller vidt nafladt, ytterst fint strimmadt eller slätt, gulbrunt, glänsande. Vindningarne 3, trinda, långsamt tillväxande, skilda af en rännfor- mig söm, den sista mot mynningen vidgad uppåt. Mynningen nä- stan cirkelrund. Förekommer i både stillastående och långsamt rinnande vatten, allmän öfver hela Sverige. 2. Valvata macrostoma STEENBUCH. Skal tätt och vackert tvärstrimmadt, något hvälfdt; spira ned- tryckt; söm grund; nafvel öppen, djup. Br. 5—6 m. m. V. depressa Hansén Öfversigten 1848. p. 201. (icke Pfeiffer). — Stem Schn. und Musch. Berl ps Sd. tf: 2..f. 9: NI. 6 NykpECEMG p. 69. f. 57. — V. macr. Mörch S. M. Dan. p. 59. Skalet plattadt, på öfre sidan något hvälfdt, med öfver yttre vindningen något höjd spira, på undre öppet och djupt nafladt, tätt och vackert, stundom upphöjdt tvärstrimmadt, hvarigenom skalet får en egen silkesglans, hornbrunt eller ljusgrönt. Vindningarne 3, trinda, hastigt tillväxande, skilda af en grund söm; den sista myc- ket större än de öfriga tillsamman, mot mynningen starkt vidgad nedåt. Muynningen cirkelrund. — Djuret ljusgrått. Förekommer i diken, bäckar, kärr etc. Tagen i Östergötland (Svartgölen: D:r Hansén anf. st.), i Uppland (vid Ultuna nära Up- sala: Lekt. Zetterst. enl. exemplar) samt på Öland (i en bäck vid St. Dahlby). Finnes utan tvifvel på mångfaldiga andra ställen. 3. Valvata piscinalis (Mörr.) FER. Skal fint tvärstrimmadt, rundadt komiskt; spira konvex; söm temligen djup; nafvel trång, djup. a minor: skalets striering starkare ; spiran lägre, rundad; myn- ningen invändigt något perlmorfärgad. Br. 2—2!/,, höjd 2—53 lin. Nerita piscinalis Mäll. V. H. p. 172. — Valv. piscin. Nilss. var. a H. M. p. 86. — V. contorta var. 8 trochoidea Malm h. II. p. 130. — V. piscin. Mörch S. M. Dan. p. 59. B major: skalets striering svagare; spiran högre, bredt konisk; sömmen djupare. Br. 4—5, höjd 4 -m. m. Nerita pusilla Mull. V. H. p. 171? — Valv. piscin. Nilss. H. M. p. 86. — Stein Schn. u. Musch. Berl. p. 86. t. 2. f. 28. — N. & Nyl. F. M. p. 68. (ieke fig.). 119 Skalet rundadt koniskt, med spiran upphöjd öfver sista vind-” ningen så mycket som vindningen sjelf är hög, på undre sidan trångt, men djupt nafladt, fint strimmadt, svagt glänsande, hvit- grönaktigt. Vindningarne 4—4!/,, konvexa, den sista uppblåst vid- gad, mot mynningen något nedböjd. Mynningen cirkelrund. Mun- sömmen, icke såsom hos de båda föregående arterna, öfverallt rak, utan, såsom hos följande, vid nafvelen utböjd. — Djuret hvitaktigt. Förekommer 1 sjöar, åar och diken med gyttjig botten öfver hela riket, men synes ingenstädes vara allmän. 4. Valvata antiqua Morris. Skal tätt tvärstrimmadt, äggrundt komiskt; spira hög, utdra- gen; söm djup; nafvel till en del betäckt. Br.4—5, höjd 5—6 m.m. V. contorta Stein anf. st. p. 85. t. 2. f. 27. (icke Möller enl. Mörch). — V. antiqua (Morris Syn. Brit. Foss. p. 166, enl. Mörch) Mörch 8. MS Dan.spsr60: Skalet äggrundt koniskt, med spiran upphöjd öfver sista vind- ningen vida mer än denna är hög, på undre sidan betäckt nafladt, tätt och vackert tvärstrimmadt, ofta med spiralstrimmor. Vindnin- garne 5, konvexa, regelbundet tillväxande, skilda af en djup, ränn- formig söm; den sista trind, mot mynningen något nedböjd och der stundom fri från näst föregående. Mynningen rund. Munsömmen vid nafvelen något utåtviken. Denna art känner jag endast från Östergötland, hvarest jag 1855 fann den ymnigt uppkastad på stränderna af sjön Tåkern nära Omberg. Inga lefvande exemplar kunde upptäckas, hvarföre skalen alltid voro hvitgula eller kalkhvita, tjocka, fasta och ogenomskinliga. Ej heller i Danmark, hvarest den enl. Mörch är allmän på strän- derna af alla större sjöar, är den ännu funnen lefvande. Med föregående bör denna art aldrig kunna förblandas. &V. piscin. har låg, emot sista vindningen tvärt afsatt, plattad spira, cylindrisk, af mynningkanten endast svagt urringad nafvel, samt sista vindningen något plattad uppifrån, bakåt och på sidan mycket utvidgad utom spiran. JV. antiqua har hög, emot sista vindningen icke tvärt afsatt, i spetsen af- rundad spira, sned, af mynningkanten ofta till en betydlig del täckt naf- vel, samt sista vindningen trind, endast småningom och ringa utvidgad utom spiran. II. Podophthalma. Ögonen skaftade. Skalet båtlikt; myn- ningen halfrund. Hithörande mollusker äro hermafroditer, med förmåga att be- 120 "frukta sig sjelfva; gälarne äro fjäderlika; ögonen sitta på egna korta skaft vid de borstlika trefvarnes bas. Skal och lock äro tjocka. Gen. 25. RMeritina LAMARCK. Djuret med en kort, i hvardera ändan rundad fot; trefvarne borstlika, med ögonen på egna, korta, skilda skaft vid basen. — Skalet äggrundt, båtformigt, under plattadt, onafladt, bestående nä- stan blott af sista vindningen, spiran mycket liten, belägen på si- dan ; mynningen halfrund, med skarp munsöm ; mynningväggen platt, mycket bred, med rak, jemn kant; locket nästan halfrundt, i öfre kanten försedt med en smal, något vriden tand. 1. Neritina fluviatilis (Lin.) Lan. Locket bestående af två vindningar, kalkartadt, fast, glän- sande, blåaktigt gult, med hornartad, böjlig, mörkt rödgul kant. Nerita fluviatilis, littoralis och lacustris Lin. Fauna Su. pp. 532, 533. — Nerita fluv. Mull. V. H. p. 194. — Neritina fluv. Nilss. H. M.p. 93. — Rossm. Ice. IL. p. 17. f. 118; 119. — NN: & Nyl EFM pg, f 620 Möre” SM, Daun. p. 08: a) Skalet stort, tjockt, rödviolett, mycket anfrätt och derföre skrynkligt eller gropigt. IL. 11—12 m. m. Nerita fluviatilis Lin. FEIST pp. Dd2: b) Skalet tunt, slätt, svartbrunt, enfärgadt eller med små hvita fläckar. L. 10 m. m. Nerita littoralis « Linné F. Su. p. 533. c) Skalet temligen tunt, svart eller mörkbrunt, vackert tecknadt med hvita eller gula fläckar. IL. 83—9 m. m. Nerita littoralis 8 samt N. lacustris Lin. F. Su. p. 533. d) Skalet litet, enfärgadt, svart, inuti hvitt. L. 5—6 m. m. Neritina fluv. var. & Nilss. H. M. p. 90. Skalet äggrundt, på öfre sidan konvext, på undre platt, tem- ligen starkt, till färgen mycket varierande, svart, violett, gråbrunt eller rödaktigt, enfärgadt eller vackert nätlikt hvit- och gulfläckigt, svagt glänsande, slätt eller anfrätt, gropigt. Spiran tilltryckt, böjd mot sidan af skalet. Vindningarne 2—3, de öfre mycket små, den sista mycket vidgad, aflång. Mynningen snedt halfrund, glänsande, hvit eller röd. Munsömmen skarp, hvitläppad. — Djuret hvitt, med hufvud och hals svarta, bakre delen af foten stundom svart- fläckig, trefvarne långa, borstformiga, hvita, på öfre sidan med svarta längslinier. 121 Förekommer 1 sjöar, åar, bäckar och vid hafvet, temligen all- män från Skåne till Norrland, hufvudsakligen de östra provinserna. ”Linné har af denne Art dannet tre forskjellige Arter i F. Su. ed. 1. I ed. 2 ere de sammendragne til to, men Linné har glemt at horttage den tredie Art, uagtet den alt var inddraget som Var. g. Da Arterne her ere omsatte, bliver Texten uforstaaelig. N. littoralis er begrundet paa Beskrivelsen i Gottländska Resa p. 261. ”Nerita, små af åtskillig färg lågo öfverflödigt vid vestra Stranden, de hade et Låck för munnen och satte ut två Borstar, liksom två fötter på hvardera sidan.” Den brogede Farve og Findestedet ”in littoribus anglie” foranledigede Linné til at an- see Listers Nerita reticulatus (Angl. 164. t. 2. £ 3: ce: 165. t. 3. f. 13), som er Littorina obtusata, for den af ham fundne Neritina. Dette har igjen foranlediget Forb. et Haul. o. fl. til at optage dette Navn for Lit- torina obtusata, der dog neppe findes ved Gottland.” Mörch Syn. Moll. Dan. p. 69. Anm. Class. II. - MOLLUSCA CONCHIFERA. Djuret saknar särskildt hufvud, ögon och trefvare. Kroppen är alltid omgifven af två, upptill med hvarandra förenade, mussel- skal, vid hvilka den är fästad genom (ett eller) tvenne par muskler. Ställflyttningen sker medelst en köl- eller tung-formig, muskulös fot. Alla hithörande blötdjur lefva ständigt i vatten och andas med gälar. Fam. 1. Spheeriidee. Djuret med mantelens flikar på undre sidan och framtill fria, mellan hvilka foten framsträckes, baktill sammanväxta, bildande tvenne skilda eller förenade, långt utsträckbara rör (siphoner), det öfre för excrementernas uttömmande, det nedre för vattnets ledning från och till gälarne. — Musslan rundad, nästan klotformig, tunn- skalig ; låständerna små, i venstra skalet tvenne, i högra 1; sido- tänderna listformiga, i högra skalet 2, i venstra 1. Gen. 1. Sphoerium ScopPou. Djuret med mantelen framtill öppen, baktill bildande tvenne långt utsträckbara, endast nedtill sammanväxta siphoner, af hvilka den öfre är kortast. — Musslan nästan liksidig. Detta slägte utgöres af små musslor. som lefva i dy och mossa uti stillastående och långsamt flytande vatten. De föda lefvande un- gar, hvilka länge stanna i ett slags marsupium inom moderdjurets skal, hvarest man under hela sommaren finner en hel mängd små 122 individer med skal af 1—3 m. m. 1 diameter, och detta icke blott hos utbildade, fullväxta, utan äfven hos blott halfvuxna exemplar. Både detta och följande slägte tillhöra hufvudsakligen de tempere- rade länderna 1 båda hemisfererna och af båda är ungefär ett lika antal arter kändt, men af dessa förekomma de flesta Pisidia i den vestra och de flesta Spherium-arterna 1 den östra hemisferen. Från Pisidium skiljes slägtet Spherium icke blott genom de båda framtill fria mantelrören hos djuret, utan äfven genom skalet, som är nä- stan fullkomligt liksidigt, eller, om någon oliksidighet förefinnes, är det den främre ändan, från hvilken foten utsträckes, som är kortast, hvar- emot hos Pisidium den bakre, från hvilken siphonen utskjuter, är den kortaste. 1. Spherium corneum (LiN.). Skalens buckeltoppar breda, plattade, eller uppblåsta, afrun- dade, omärkligt framåt böjda. Tellina cornea Lin. F. Su. p. 517. -— T. rivalis Mull. V. H. p. 202. — Cyclas cornea Nilss. H. M. p. 96. — Malm h. III. p. 77, med figg. — N..& Nyl. F. M. p. 78. f. 65. — Spher. corn. Mörch S. M. Dan. p. 70. a) Musslan matt glänsande, mycket fint strimmad, uppblåst, smutsigt gulbrun, oftast med ett gult bräm vid nedre kanten och ljusgula band på sidorna; kanterna öfverallt afrundade; bakre delen af musslan knappt högre än den främre; de starkt hvälfda skalen mötas under en 90—95 graders vinkel. L. 10, höjd 8, tjocklek 7 MI js Ntoranex,:, Läs h JT; stal ÖR — Pisidioides Gray: musslan glänsande, tydligare strimmad, tillplattad, askgrå eller gulaktig; bakkanten liksom snedt afhuggen; bakre delen af musslan betydligt högre än den främre; de svagt hvälfda skalen mötas under en 70--80 graders vinkel. L. 8, h. 7, tj. 4-—5 m. m. Cyclas lacustris Nilss. H. M. p. 98. Spbh. Pisid. Gray (1856) Ann. Nat. Hist., Cyclas Pisid. Gray (1857) Turt. Man. p. 255; Reeve Land-Freshw. Moll. p. 239. — meleum (Stud.): musslan liten, klotformig, svartbrun, med uppblåsta, höga buckeltoppar. &L. 7, h. 7, tj. 6 m. m. Musslan alltid skör och tunnskalig, men ej så mycket, som föl- jande art; öfverkanten, som har en jemn rundning, öfvergår i fram- kanten, liksom denna i underkanten, omärkligt, utan att bilda några vinklar, men endast hos de uppblåsta formerna öfvergår underkan- ten i bakkanten på samma sätt, hvaremot hos v. Pisidioides under- kanten blir utdragen och bildar en trubbig vinkel vid öfvergången 123 i den liksom snedt afhuggna bakkanten; invändigt är musslan från mjölkhvit, med blåaktig anstrykning, till skönt azurblå. — Djuret hvitt, genomskinande, med mantelrören gulaktiga och foten i spet- sen skönt rosenröd. De nyss födda ungarne äro starkt samman- tryckta och i förhållande till moderdjuret mycket stora. Förekommer allmänt 1 både stillastående och flytande vatten öfver hela Sverige. 2. Spherium lacustre (MöLL.). Skalens buckeltoppar smala, skarpt begränsade, högt uppskju- tande, uppåt spetsade, lutande framåt. LD. 7, h. 6, tj. 3"/, m. m. Tellina lacustris Mill. V. H. p. 204. — Cyclas calyculata Drap., Nilss. H. M. p. 99. — Malm h. III. p. 81, med figg. -—— N. & Nyl. F. M. p. 79. f. 66. — Sph. lacustre och calyculatum Mörch S. M. Dan. p. 71. — ovale: musslan ljusgrå, aflångt oval, mycket sammantryckt, med stora, trubbiga buckeltoppar; främre delen af musslan mycket längre utdragen än hos «, derigenom att öfverkanten sammanfaller med den raka framkanten under en mycket svag vinkel och under- kanten stiger upp mot den sednare med en långsträckt båge. LL. 10—10!/;, h.T!/,—7?/,, tj. 4 m. m. Mausslan ytterst tunn och bräcklig, nära genomskinlig, starkt glänsande; fint strimmad, blågrå eller rökfärgad, ofta med ett bredt gulaktigt bälte utmed kanten och mot densamma löpande täta, mörka strålar, till formen vanligen rundadt rhombisk ; öfverkanten, som är föga böjd, bildar en trubbig vinkel vid öfvergången till den nästan räta och obetydligt sluttande framkanten, mot hvilken underkanten med en vacker böjning uppstiger. Alldeles detsamma gäller om öf- verkantens och underkantens öfvergångar i bakkanten. Rundtom- kring omgifves musslan af en skarp kant. De svagt hvältda skalen mötas under en ganska spetsig vinkel. — Djuret hvitt, med gul- aktiga eller svagt rosenröda mantelrör och helt och hållet hvit eller färglös fot. De nyss födda ungarne äro (enl. Malm) ganska små, uppblåsta, upp- och ned-till lika, ty skalen mötas öfverallt under en hastig afrundning, utan att bilda minsta tecken till skarp kant. Förekommer 1 både stillastående och rinnande vatten i södra och mellersta Sverige, men är mycket sällsyntare på de flesta ställen än föregående. Var, ovale är funnen i en kanal i Göteborg (Malm anf. st. p. 32, med figg.) samt i en dam nära ån straxt norr om Ronneby. 124 1. Denna art är mest känd under namnet C. calyculata Dr., men hvilket namn ej kan behållas, emedan det uppkommit genom ett misstag. Tellina lacustris Möller (”rhombea, planiuscula, glabra, umbone acuto, dorso valvularum cinereo”) är ganska säkert närvarande art, men i Hi- stoire nat. des Mollusques p. 130 beskrifver Draparnaud denna såsom ny under namn af C. calyculata, och öfverför namnet lacustris på ett annat species. Denna förvexling rättades kort derpå af Férussac, som gaf Mäl- lers namn lacustris åt C. calyculata Drap. och namnet C. ovalis åt C. la- custris Drap., men det oaktadt följa nästan alla författare Draparnaud. 2. Hvad arträttigheten hos C. ovalis Fer. (C. lac. Drap.) beträffar, så är den mycket tvifvelaktig, och kan jag icke erkänna den, efter de otaliga bevis jag haft på det stora inflytande, som lokala förhållanden ut- öfvar inom denna familj, liksom inom den följande. Sph. corneum är typiskt klotformigt uppblåst, men har dock en sammantryckt form (C. lacustris Nilss.), Sph. lacustre är typiskt sammantryckt, men förekommer äfven mycket uppblåst, sådan en form är, hvilken H:r Malm anför (h. III. p. 81) från ”Dahlins dam i Göteborg” (1. 10'/,, h. 9, tj. 6 m. m.). 3. Den största arten af detta slägte, S. rivicola (Leach), som är all- män i mellersta Europa samt England och äfven upptages för Danmark af Mörch, är icke funnen hos oss. Den skiljer sig från de öfriga genom sitt utvändigt synliga, starkt framträdande låsband, sina bukiga, glänsande, vackert bågformigt strimmade skal o. s. v. IL. 19-23, h. 14—15 m. m. Gen. 2. Pisidium C. PFEIFFER. Djuret med mantelen framtill öppen, baktill bildande ett enda, kort rör. — Musslan oliksidig. Detta slägtes arter vistas bland gyttja och smärre växter 1 både rinnande och stillastående vatten. Alla äro de mycket små samt ganska svåra att åtskilja. Liksom de flesta vattenmollusker variera de betydligt efter förekomstortens beskaffenhet, af hvilken tvifvels- utan äfven mantelrörets form och längd ofta äro beroende. A) Musslan mycket oliksidig (främre delen är utdragen, så att bucklorna ligga långt bakom musslans midt). 1. Pisidium amnicum (MöLL.) JEN. Mussla starkt glänsande, tätt och djupt koncentriskt fårad, här och der med djupare afsatser; buckeltoppar fårade, belägna mycket långt bakåt. =D. 10—212, h. 71/,—8, tj. 6—7 m. m. Tellina amnica Mull. V. H. p. 205. — Cyclas obliqua Nilss. H. M. p. 99. — Pisid. obliquum N. & Nyl! F. M. p. 81. — P. amn. Jen. Monogr. pl. 19. f. 2. — Malm h. II. p. 86, med figg. — Mörch S. M. Dan. p. 72. 125 Musslan gul- eller grå-brun, stundom roströd, med 1—4 kon- centriska, svartaktiga band på sidorna och ett bredt gulaktigt band utmed kanten, tjockskalig, starkt glänsande, djupt fårad, med en och annan djupare afsats i skalet; konturen är öfverallt vackert af- rundad, utom vid öfverkantens öfvergång i bakkanten, der en tyd- lig, men mycket trubbig vinkel bildas; bakkanten liksom afhuggen; buckeltopparne något utstående; musslan öfver midten och baktill ganska bukig, framtill och mot undre kanten sammantryckt, så att skalen der mötas under en 70—9809 vinkel; invändigt är musslan mjölkhvit, med någon dragning i blågrått. — Djuret har (enligt Malm) cylindriskt kägelformigt, tvärhugget andrör. Förekommer i åar, bäckar och sjöar från Skåne till och med Dalarne, 1 allmänbet sparsamt. — Varierar med finare och tätare skulptur, mindre bukighet och kortare utdragen frampart. L. 7—8, PRO) tj. 43 m.m. 2. Pisidium pulchellum JEN. M. sidenglänsande, tätt och djupt koncentriskt strimmad, här och der med djupare afsatser; buckeltoppar släta, starkt glänsande. Se, GP Ms. —P. pulch. Jen. Monogr. pl. 21. f£. 1—5. — Hansén Vet Akad. Ofvers. 1848. p. 202. — Malm h. III. p. 89, med figg.! — Mörch S. M. Dan. p. 13. Musslan brungrå, med 1—4 mörkare bälten, sällan hvitgul, tunnskalig, glänsande, snedt striuimmad, med en och annan afsats i skalet; öfverkanten starkare böjd än underkanten, framåt temligen rätlinig ; framkanten något utdragen, men vackert rundad; bakkan- ten ofta liksom tvärt afhuggen; buckeltopparna konvexa, bucklorna uppblåsta, utstående; från bucklan till framkanten sänker skalet sig nästan rätlinigt, långsluttande, och till bakkanten nästan rätlinigt, hastigt stupande; skalen mötas nedtill under en oftast spetsig vin- kel; invändigt är musslan hvitgul. — Djuret har (enl. Malm) van- ligen kort, utåt något afsmalnande, tvärhugget andrör. Förekommer i både stillastående och rinnande vatten i södra och mellersta Sverige, temligen allmän. 3. Pisidium subtruneatum MArn. M. något glänsande, ytterst fint strimmad, hvitaktig, med ett svart bälte och en afsats nedom midten; buckeltoppar släta, belägna mycket långt bakåt. I. 3Y4,, hh 2/,, Y. 2 m. m. 126 Cyclas obtusalis Nilss. H. M. p. 101. enl. Malm. — P. subtr. Malm h. III. p. 92, med figg.! — Mörch S. M. Dan. p. 76. Mausslan hvitaktig, något stötande i gult, med ett svart bälte, mycket tunnskalig, något glänsande, ytterst fint strimmad, med en koncentrisk afsats nedom midten; bakre delen af musslan är mycket högre och mycket kortare än den främre; låskanten starkare böjd än underkanten; öfverkanten regelbundet, men långsträckt böjd mot den något tillspetsade framkanten; bakkanten liksom afhuggen ; buc- keltopparne konvexa, bucklorna uppblåsta, men föga utstående; muss- lan öfver bucklorna starkt bukig, framåt sammantryckt, stundom på midten, ofvan den koncentriska afsatsen mest utstående; skalen mö- tas vid underkanten oftast 1 en rät vinkel; musslan invändigt hvit- aktig. — Djuret har (enl. Malm) långt, spensligt, nästan kägelfor- migt, afhugget andrör. Förekommer 1 åar och bäckar, icke sällsynt i södra Sverige. Från Westeråstrakten meddelad af Lektor Johanson. — Varierar med musslan öfverdragen af en svart skorpa. 4. Pisidium Henslowianum (SHEPP.) JEN. M. svagt glänsande, fint strimmad, på ett par ställen med en djupare fåra, enfärgad. I. 4!Y,, h. 3/.,&. 211, m. m. P. Hensl. Jen. Monogr. pl. 21. f£ 6—9. — Hansén Vet. Akad. Öfvers. 1848. p. 202. — Malm h. III. p. 94, med figg.! — Mörch S. M., Dan. Pp. (2. a) Buckeltopparne med en hög, nagelformig knöl. b) Buckeltopparne släta, utan knöl. Musslan enfärgad, vanligen gulaktigt hvit, fint strimmad, med strimmorna mot kanten något djupare och på 1—2 ställen med en svag insänkning, svagt glänsande, tunnskalig; underkanten svagare böjd än öfverkanten, som nästan rätlinigt, starkt sluttande förenar sig med den vackert afrundade, men mycket utdragna framkanten: bakkanten, typiskt afrundad, men stundom liksom tvärt afhuggen, bildar med öfverkanten en tydlig vinkel; främre delen af musslan är mycket utdragen, låg, något tillspetsad, den bakre hög, trubbig; buckeltopparne konvexa, typiskt med en hög, sammantryckt, långs- gående, nagelformig knöl; musslan öfver de utstående bucklorna bukig, sedan regelbundet hvälfd, mot undre kanten mera samman- tryckt; skalen mötas under en vid pass 809 vinkel. — Djuret har (enl. Malm) ett spensligt, ej särdeles långt, nästan kägelformigt, af- hugget andrör. 127 Förekommer helst i rinnande vatten, men äfven i sjöar och mindre vattensamlingar, ej sällsynt i södra och mellersta Sverige. — Varierar med skalen tjockare och mera hvälfda; med mindre ut- dragen framdel; med blåhvit eller svartbrun färg. I Syn. Moll. Dan. p. 73. upptages P. cinereum Alder och anser H:r Mörch sannolikast, att Nilssons Cyclas fontinalis är denna snäcka. P. ci- nereum, som, så vidt jag vet, icke är funnen 1 Sverige, skiljer sig (enligt Sicilianska exemplar, meddelade af H:r Mörch) från de öfriga 1 denna grupp, till hvilken den hörer, genom sin äggrundt triangulära form, sina sammantryckta, äfven vid förstoring nästan omärkligt -strimmade skal, tvärhuggna bakpart, utdragna frampart och askgrå eller gråbruna färg. TSAR 25 MEM 4 B) Musslan föga oliksidig (bucklorna ligga straxt bakom muss- lans midt). 5. Pisidium obtusale (LAM) PFEIFF. M. svagt glänsande, gulhvit eller gulbrun, fint strimmad, bu- kig; underkanten starkt bågböjd, framtill utdragen; bucklor upp- blåsta, utstående. IL. 4—5, h. 3'/,—--4, tj. 3—3Y/, m. Mm. P. obtus. Jen. Mon. pl. 20. — Malm h. III. p. 98, med figg.! Mausslan gråaktigt gulbrun, med nedre kanten samt ett och annat smalt bälte hvitgult, sällan helt och hållet gulaktigt hvit, mycket fint strimmad, här och der med en djupare fåra, matt glän- sande, tjockskalig, underkanten kröker sig hastigt upp emot fram- kanten, hvilken den råkar nästan framför midten af musslan ; öfver- kanten framåt något rätlinig; framkanten afrundad, något utdragen; bakkanten starkt bågböjd; musslan öfver de uppblåsta, utstående bucklorna starkt bukig; skalen mötas vid nedre kanten under en I900—1259 vinkel. — Djuret har (enl. Malm) ett nedtryckt kägel- formigt, afhugget andrör, med trång mynning. Förekommer 1 kärr, sjöar, träsk o. s. v. allmänt. 6. Pisidium pusillum (Turt.) JEN. M. matt glänsande, grå, otydligt strinmad, temligen samman- tryckt; underkanten vackert bågböjd, icke utdragen; bucklorna breda, nedtryckta. I. 31; Rh 3tl,. Y. 21, m. m. Cyclas fontinalis Nilss. H. M. p. 101. — P. pus. Jen. Monogr. p. 20. f. 4—6. — Malm h. III. p. 104, med figg.! — Mörch S. M. Danspad5. Musslan askgrå, enfärgad, eller stundom utmed nedre kanten hvitgul, ytterst fint strimmad, endast nedtill med några tydligare 128 strimmor, svagt glänsande, tunnskalig; underkanten svagare båg- böjd än den öfre, åt båda ändarne starkt uppstigande; öfverkanten framåt regelbundet böjd mot den afrundade framkanten, bakåt bil- dande en trubbig vinkel mot den starkt bågböjda bakkanten; muss- lan öfver de något nedtryckta bucklorna föga hvälfd; skalen mötas under en rät eller något spetsig vinkel. — Djuret har (enl. Malm) ett kort, cylindriskt, nästan kägelformigt, tvärhugget andrör, med vid mynning. Förekommer 1 mossa, kärr, åar etc. allmänt. 7. Pisidium areceforme Man. M. starkt glänsande, gulbrun, glest finstrimmig, bukig; un- derkanten nästan rät; bucklorna uppblåsta, utstående. L.3,h.2!'/;, tj. 11; m. m. P. pulchellum var. d Jenyns Monogr. pl. 4, 5. — P. pulch. var. 3 Gray Turt. Man. p. 284. — P. arcef. Malm h. III. p. 101, med figg.! — Mörch S. M. p. 73. Musslan gråaktigt gulbrun, vid nedre kanten hvitaktigt gul, glest finstrimmig, med en och annan djupare fåra, starkt glänsande, tunnskalig ; underkanten nästan rät, endast svagt böjd mot fram- kanten, med hvilken den bildar en mycket tydlig, spetsig vinkel, och mot bakkanten, med hvilken den bildar en afrundad trubbig vinkel; öfverkanten, i låstrakten temligen rät, öfvergår i framkan- ten under en regelmässig böjning, ända ned till dennas öfvergång i underkanten ; bakkanten svagt afrundad, tvärt stupande; öfver de breda, uppblåsta, utstående bucklorna är musslan starkt hvälfd, hvar- efter skalen hos utbildade individer något divergera, tills de nedom musslans midt hastigt och nästan rätlinigt stupa mot hvarandra och bilda vid nedre kanten en stor, omkring 1309 vinkel. — Djuret har (enl. Malm) ett långt, spensligt, nästan kägelformigt, afhugget andrör. Förekommer i både stillastående och flytande vatten. Funnen vid Göteborg i Qvillebäcken teml. allmän (Malm anf. st.) och flere- städes vid Ronneby. 5. Pisidium personatum Mary. M. starkt glänsande, gulgrå, ytterst fint strimmad, med 2—5 djupare fåror, något sammantryckt; underkanten svagt, men ore- gelbundet bågböjd; bucklorna föga utstående. LT. 3”|;, h. 3?/;, t:. 2. Mm. Mm. 129 P. person. Malm h. III. p. 107, med figg.! — Mörch S. M. Dan. p. 74. Muausslan gulgrå, vid nedre kanten gulaktig, ytterst fint strim- mad, med ända till 5 djupare koncentriska fåror ned på sidorna, starkt glänsande, men mycket ofta öfverdragen af en tjock, roströd eller svartbrun skorpa; kanterna hafva öfverallt en vacker afrund- ning och bilda ingenstädes vid öfvergångarne märkbar vinklighet; öfverkantens bågform framåt är svagast,; musslan är ej obetydligt hvälfd öfver de något utstående bucklorna, hvarefter böjningen små- ningom blir svagare, så att skalen i kanten mötas under en 70—80? vinkel. — Djuret har (enl. Malm) kort och tjockt, framtill mycket intryckt andrör. Förekommer såväl i rinnande som stillastående vatten. Funnen af Malm i en liten bäck vid Hofås nära Göteborg och af Förf. vid Ronneby. Dessa äro de enda ställen jag med säkerhet kan angifva, men sannolikt är denna mussla mycket utbredd 1 Sverige. Id. Pisidium nitidum JEN. M. starkt glänsande, gulaktigt grå, fint strimmad, med 1—2 svaga fåror, något sammantryckt; underkanten svagt, men regel- bundet bågböjd; bucklorna något nedtryckta, upptill djupt strim- NUDÅCR ads ee ls BAL IN NV P.;: nit. Jenyns Monogr. pl. 20. f. 7, 8. — Malm bh. II. p. 131; ba ITIL p; 10, med figg:l — Mörch S. M; Dan. pu (4. Musslan gulaktigt grå, med ett oftast bredt gult bräm utmed nedre kanten, fint och regelbundet strimmad, med en eller två föga djupa fåror, starkt glänsande, högst sällan behäftad med orenlighet; utom vid öfverkantens öfvergång i bakkanten, der en tydlig vinkel bildas, hafva kanterna öfverallt en vacker afrundning; framkanten är nedtill något utdragen; bucklorna hafva straxt nedom de släta buckeltopparne några få, 2—5, temligen djupt inskurna strimmor eller fåror; musslan är på sidorna regelbundet hvälfd ända ned till kanten, hvarest skalen mötas under en rät vinkel. — Djuret har (enl. Malm) ett kort, tjockt andrör, med utvidgad, trumpetlik, ofta veckad mynning. Förekommer i både stillastående och rinnande vatten ej sällsynt. Obs. Jag har vid hvarje art anfört den af H:r Malm uppgifna stor- leken, ehuru jag af de flesta funnit både större och mindre exemplar; men inom denna familj är proportionen emellan -musslans längd, höjd och tjocklek mest vigtig att känna, och den uttryckes alltid noga i de upptagna måtten. E 130 Fam. 2. Unionide. Djuret med framtill och nedåt öppen mantel, hvars flikar äf- ven baktill äro fria, men bilda der tvenne nästan rörformiga öpp- ningar genom de bågformigt emot hvarandra böjda kanterna. Den öfre öppningen är minst och utgör anus, den nedre är störst samt rundtomkring försedd med syllika bihang och genom den indrages vattnet till gälarne. — Musslan aflång, oliksidig, invändigt starkt perlmorglänsande, på yttre sidan betäckt af en olivfärgad hinna, som vid bucklorna är mer eller mindre afnött; låsbandet alltid utvän- digt tydligt. Gen. 3. Unio RETzus. Musslan med vanligen tjocka och grofva låständer, en på högra skalet och två på det venstra, samt lamellformiga sidotänder, lika- ledes en på högra och två på venstra skalet. Detta slägtes arter hafva, i förhållande till Anodonta, en mot bakre ändan afsmalnande, utdragen mussla, med ganska fasta och tjocka skal, ehuru såväl musslans form, som skalens tjocklek äfven hos dem mycket äro beroende af lokalen. De förekomma 1 sjöar, åar och bäckar, hvarest de uppehålla sig på bottnen bland grus och slam. Slägtnamnet kommer af ordet 2unio, som betyder perla och är ett masculinum, icke af ordet unio, förening, som är femininum, hvarföre de adjektiva artnamnen måste hafva maskulina ändelser. 1. Några engelska författare (t. ex. Lea och Reeve) erkänna icke Retzius såsom namngifvare åt detta slägte eller upptäckare af de arter som i Nov. Test. Gen. beskrifvas, utan tro ”that the genus belongs to L. M. Philippson, the author of the ”Dissertation, Retzius being the presiding officer of the institution where this thesis was presented.” Att detta på- stående är oriktigt, veta vi, men det är icke första gången, som den form, hvarunder de akademiska dissertationerna fordom framträdde, har kom- mit utländningar att gifva författarenamnet åt respondenten, då det till- kom preses. 2. Af de tre slägten vi hafva af familjen Unionide är slägtet Unio rikast på arter, äfven om vi frånräkna den mängd former, som några författare anse för egna species, andra icke. Största antalet tillhör sjöarne och strömmarne i Norra Amerika, hvarest öfver 400 arter förekomma. Södra Amerika har endast 28, Australien 2, Afrika 6, Asien 33 och Eu- ropa omkring 10 arter. Anodonta är deremot relativt rikast på arter i S. Amerika, der 32 species äro funna, då Australien har 1, Afrika 2, Asien 8, Norra Amerika 50 och Europa 1 arter. Margaritana eger i Europa blott 2 species, de öfriga tillhöra N. Amerika. 131 1. Unio crasses Retz. M. oval, bukig; låständerna i venstra skalet två, lika stora. «. M. oval eller äggformig, temligen bukig, vanligen brunak- tigt grön, nästan alltid, isynnerhet på bakre delen, vackert grön- strålig; öfre kanten böjd, framåt hastigt krökt, bakåt långsträckt och starkt sluttande; undre kanten nästan rak eller stundom inåt böjd; bucklorna nedtryckta, med nästan alltid afbarkade toppar; låständerna tjocka, koniska, småtandade. &L. tll 80 m. m. U. crassus Retz. Dissert. p. 17. — Nilss. H. M. p. 108. — Rossm. Ic. II. p. 19. f. 127, f. 411. — Malm h. III. p. 114! — N. & Nyl F. M. p. 84. f. 72. — Mörch S. M. Dan. p. 82. Pp Batavus Nilss. M. bredt äggrund, starkt bukig, temligen tunnskalig, yngre ljusgul med ljusgröna strålar från bucklorna till kanterna, äldre gröngul, sällan brungrå, med mörkt buteljgröna strålar; öfre kanten framåt icke hastigt krökt, bakåt till ”/; rak, något uppåt riktad, hvarigenom musslan blir bakåt bredare, med bakre ändan något snedt afrundad; nedre kanten rak eller svagt bågböjd ; bucklorna små, hvälfda, ofta skönt vågiga; låständerna hos de yngre tunna, kamformigt naggade, hos äldre starka, uppåt något sammantryckta, tandade. &L. till 70 m. m U. batavus Nilss. H. M.op. 112: — Rossm. Ic. Il.sp: 203 fi 128: --- Malm (U. crass. var.) h. II. p. 116. — U. cr. var. 1. Mörch S. M. Dan. p. 82. y Ater Nilss. M. utdraget äggrund, bukig, tjock, isynnerhet vid främre ändan nedtill, betäckt af en svagt glänsande epidermis, under hvilken skalet är silfverhvitt; öfre kanten bildar en mycket långsträckt båge, stundom på midten något vinklad, undre kanten nästan rak ; bucklorna något nedtryckta, med vackert vågiga buckel- toppar hos 'oskadade ex., men nästan släta, då dessa äro afbarkade. Tr tilbe9 Ser. U. ater Nilss. H. M. p. 107. — Rossm. Ic. II. p. 23. f. 133. — Malm (U. cr. var.) h. III. p. 116! Denna på former synnerligen rika art förekommer hos oss huf- vudsakligen i Skånes och Östergötlands sjöar och åar eller är åt- minstone på dessa ställen mest undersökt. I Skåne finnes den i Käflinge å, Alma å, Höje å, Tollarps å ete. I Östergötland är den funnen i Stångån vid Linköping, 1 Motala ström vid RR ån vid Söderköping m. fl. st. Herr Malm anför p. 117 en hithörande form, funnen i Motala ström vid Norrköping af D:r Hansén, hvilken form han säger tillhöra U. decur- 132 vatus Rossm. ”Concha ovato-oblonga, ventricosa, posterius producta, com- pressa, decurvata, nigro-fusca; dentibus cardinalibus compressis, crassi- usculis, acuatis, striatis, crenatis; lamellis valde exsertis” Rossm. Det största ex. från Motala ström var 53 m. m. långt. 2. Unio tumidus Rerz. M. aflångt äggformig, bukig, bakåt från alla sidor mycket af- smalnande; låständerna i venstra skalet två, den främre mycket mindre än den bakre. LL: 80, h. 25, tj. 40 m. m. U. tum i Retz.' Dissert. Pp. 17.-— ”Nilss. HM. pr 109.— Rossm. Ic. I.-p. 117. f. 70. a. b.; II. p. 27. f. 202-204; XII. p. 32. f. 772 —780. — Malm h. III. p. 118. -- N. & Nyl. F. M. p. 85. f. 73. — Mörch S. M. Dan. p. 76. Musslan aflångt äggformig, framtill starkt bukig, bakåt snabel- likt utdragen, sammantryckt, vanligen tjockskalig och tuug, mörk- eller rödbrun, enfärgad eller med koncentriska gröna ringar, stun- dom, särdeles hos yngre och ljusare färgade ex., på bakre delen från bucklorna grönstrålig; de koncentriska växtringarne vanligen mindre tydliga än hos föregående. Öfre kanten trubbigt vinklad, den nedre mer eller mindre bågböjd; främre ändan förlängd, tvärt afrundad, bakre långt utdragen, tillspetsadt afrundad. Bucklorna något utstående. Låsbandet kort, bredt, fram- och baktill tvärt af- skuret. Låständerna tjocka, men tydligt sammantryckta, fårade, i kanten tandade, på venstra skalet tvenne, af hvilka den bakre är gröfre och längre, den främre mindre och tunnare. — Djuret hvitgult. Förekommer 1 sjöar och långsamt flytande åar 1 södra och mel- lersta Sverige, ej sällsynt. 3. Unio pictorum (LiN.) RETz. M. utdraget aflång, sammantryckt; låständerna i venstra skalet två, den främre mycket större än den bakre, som stundom saknas. a. M. gulgrön, med mörkare, koncentriska ringar; öfre kan- ten köllikt sammantryckt, bildande en trubbig vinkel mot framkan- ten; bucklorna försedda med knölar eller, afbarkade, vågiga. L. 75—985 m. m. U. pictorum Nilss. H. M. p. 111. — Rossm. Ic. I. p. 118. f£. 71. a. bi —: Malm h. II. ps 119: —1 N: & NylöF. Mi ps8d: frTilp= Mörch S. M. Dan. p. 78. BP Limosus Nilss. M. brungrön, med svartgröna, koncentriska ringar; öfre kanten svagt sammantryckt, utan märkbar vinkel mot framkanten ; bucklorna oftast afbarkade, nästan släta. L. 75—90 m. m. 133 U. limosus Nilss. H. M. p. 110. --- U. pict. 8 lacustris Rossm. Ic. f. 199; d longirostris f. 738. — U. pict. var. Malm h. III. p. 120. — U. limosus Mörch S. M. Dan. p. 79. Musslan utdraget aflång, sammantryckt, gul- eller brun-grön, sällan och vanligen endast hos de yngre, vaxgula, exemplaren mot bakre delen grönstrålig, oftast med talrika, koncentriska, mörkare ringar. Nedre kanten rak eller på midten något inböjd, nästan pa- rallel med den öfre, som hos unga individer alltid bildar en mycket skarp vinkel mot framkanten, men hvilken ofta sedermera försvin- ner. Bucklorna tillplattade. Låsbandet smalt, framtill småningom afsmalnande. Låständerna starkt sammantryckta, tandade, upptill tvära, 1 venstra skalet tvenne, den främre stor och framstående, den bakre mindre, ibland försvinnande. Förekommer allmänt 1 åar och sjöar i södra och mellersta Sverige. Liksom de öfriga varierar denna art 1 hög grad i anseende till stor- lek och form. Exemplar äro tagna 1 Skåne af öfver 110 m. m. längd. I stillastående vatten, isynnerhet med dyig botten, blir den i allmänhet större och mera bukig. Gen. 4. Margaritåna ScHUMACHER. Musslan med grofva, kägellika, fårade låständer, en på högra skalet och två på det venstra. Sidotänder saknas. Vistas helst i steniga strömmar. — Namnet kommer af mar- garita, perla. 1. Margaritana margaritifera (LiN.) LEa. M. aflångt oval, sammantryckt, brunsvart, med nedre kanten vanligen inbugtad; bucklorna tillplattade. IT. 135, h. 63 m. m. Mya margaritifera Linné F. Su. p. 516. — Unio margaritiferus Retzius Diss. Nov. Test. Gen. p. 16. — U. margaritiferus & elonga- tus Nilss. H. M. p. 103: & p: 106. — -U.: marg. Rossm. Ic. I. p. 120. föra TAS ING, NY Fa Manpi86a fi 74 Musslan aflångt oval, sammantryckt, mycket tjockskalig och tung, brunsvart. Öfre kanten böjd, bakåt sluttande, nedre kanten mer eller mindre, stundom betydligt, inåt bugtad på midten. Bakre delen något vinklad, mera sammantryckt och längre utdragen än den främre, som är tjockare och bredare. Bucklorna tillplattade. Lås- bandet starkt, långt, bakåt afsmalnande. Låstanden i högra skalet grof, konisk, strimmad, och passar in uti fördjupningen emellan de äfven koniska, men något sammantryckta och stundom icke utbil- dade låständerna 1 venstra skalet. 134 Förekommer i floder och större åar med klart vatten, helst i strida strömmar med stenig botten, från Skåne till nordligaste Lapp- marken. Gen. 5. Anodönta BrucviÉre. Mausslan med oftast tunna skal, utan både låständer och sido- tänder. Detta slägtes arter finner man 1 sjöar, kanaler, bäckar och åar, hvarest de uppträda under en mängd former, ofta uppenbart bero- ende af yttre förhållanden. På ställen der de hafva ymmnig tillgång på föda, der vattnet är lugnt och botten dyig, få de hvälfda, stora och tunna skal; men der födan är mindre ymnig, vattnet renare och mera i rörelse, blifva skalen plattare, mindre och tjockare. — Namnet kommer af avodorrog, tandlös. I Systema Nature ed. XII har Linné af detta slägte upptagit tvenne arter såsom europeiska, under namnen Mytilus cygneus och M. anatinus, och af dessa är den sednare upptagen i Fauna Suecica ed. II. Af Nils- son beskrifvas 4 arter såsom svenska och till dessa hafva sedan kommit ännu flera. Men under det Tysklands konkyliologer nästan af hvarje af- vikande form gjort en art, så att vi enligt dem hafva 40--50 europeiska species, antaga Frankrikes forskare blott 2, Linnés ofvan nämnda båda arter, och Englands ej flera än en enda, A. cygnea. I Göteborgs K. Vet. och Vitt. Samhälles Handl. h. III. anser Herr Malm oss ega tvenne skilda arter, men, efter att hafva insamlat på en mängd lokaler och uppmärk- samt studerat ett stort antal af detta slägtes snart sagdt otaliga former, måste jag erkänna, att det icke varit mig möjligt finna en enda karakter, som varit konstant. Jag kan derföre icke antaga oss ega flera än en art, af hvilken de mångfaldiga formerna endast äro varieteter, uppkomna ge- nom och beroende af lokala förhållanden. De vigtigaste af dessa former skall jag upptaga och noggrant beskrifva, med så vidt möjligt säkra hän- visningar till Nilsson och Rossmässler. 1. Anodonta cygnéa (1iN.) M. likskalig, oliksidig; skölden nedtill, emot skalets hvälfning, begränsad af tre från bucklan utgående, bakåt riktade, mörka strålar. a. Musslan bredt äggrund, bukig, tunnskalig, bräcklig, smuts- gul, med gröna koncentriska band, framtill rundad, bakåt föga ut- dragen, afrundad; växtringarne täta, starkt utbildade, med djupa och smala mellanrum, hvilka upphöjningar och fåror äro mycket tydliga på skalens inre sidor; skölden föga sammantryckt, med 2—3 fåror på hvarje sida; öfre kanten nästan rät, den nedre bågböjd; bucklorna vanligen föga afbarkade. IL. 130—160, h. 66—80, tj. 45—560 m. m. 135 A. cygnea Rossm. Ic. I. p. 111. f. 67; VI. f. 342. — N. & Nyl. F. M. p. 90. f. 79. — cellensis Schröt. M. aflångt äggrund, bukig, tunnskalig, skör, olivgrön, med bruna, koncentriska strimmor, eller enfärgad, framtill kort, rundad, bakåt utdragen, 1 ändan afrundad; växtrin- garne starkt utbildade, med djupa, olika breda mellanrum, på ska- lens inre sida tydliga; skölden sammantryckt, kölformig, nästan all- deles horizontal; öfre och nedre kanten nästan parallela, den sed- nare stundom inbugtad. IL. 112--150, h. 58—270, tj. 40—55 m. m. A. sulcata Nilss. H. M. p. 114. -— A. cellensis Rossm., Ic. IV. p. 22. f. 280. — N. & Nyl. F. M. f. 78. — Yngre: A. intermedia Nilss. HSEMSTp: big: 6 Complanata Z. Musslan aflångt elliptisk, vanligen mycket sammantryckt, brunaktig, strimmad, med gröngula koncentriska band åt båda ändarne afsmalnande, men främre ändan är lägre, mer af- rundad och smalare än den bakre; växtringarne föga upphöjda; skölden sammantryckt, något upphöjd: öfre kanten föga böjd, nedre vackert bågformig, nästan lika böjd åt båda ändarne; bucklorna vanligen rostgula, nederst grå, sällan afbarkade. &L. 46—65, h. 2-0 LIL Mm. A. compl. Rossm: Ice: Ip. 112..f. 68: IV. p. 24. fi 2803. — N. & Ny ER Map: <89ayfl TT3 y anåtina (L.). Musslan elliptiskt äggrund, något rhombisk, mer eller mindre sammantryckt, tunnskalig, oansenligt färgad, grön- grå eller gulgrön, framtill något afsmalnande, men bredt afrundad, bakåt utdragen till en kort, vinklig snabel; skölden sammantryckt, oftast hög, växtringarne icke höga; nedre kanten vanligen något inbugtad. 'L. 50—80, h. 25-—45, tj. 16—27 m. m. A. anatina var. £, y. Nilss. H. M. p. 114. — Rossm. Ic. VI. p. 57. f. 419! 417, 418 (420). — piscinalis Nilss. Musslan bredt rhombiskt äggrund, bukig, temligen tjockskalig och fast, vackert färgad, gulgrön eller blekgul, med vanligen roströda buckeltoppar, skiffergrå bucklor och talrika gröna strålar åt alla håll samt mörkare koncentriska strimmor; växt- ringarne icke höga, hvarföre skalet är temligen jemnt; skölden myc- ket sammantryckt och hög; nedre kanten svagt böjd, nästan rät; bucklorna alltid obetydligt afbarkade. L. 90—100, h. 56—60 m. m. A. piscinalis Nilss. H. M. p. 116. — Rossm. Ic. IV. p. 23. f. 281. — rostrata Kok. Musslan aflångt rhombisk, temligen samman- tryckt, tunnskalig och skör, brungul, med koncentriska strimmor 136 och smala, glesa och svartbruna växtringar, framtill något nedtryckt, men bredt afrundad, bakåt utdragen till en lång, bredt tvärhuggen snabel; skölden sammantryckt, hög; bucklorna vanligen mycket af- barkade. 'L: 90110, h7 5560 Mm! A. anatina var. « Nilss. H. M. p. 115. — A. rostrata Råsm. Ic. IVi pl Ro 284. — ponderosa Pfr. Musslan ovalt rhombisk, bukig, mycket tjockskalig och tung, grofstrimmig, olivgrön, med gröna strålar, framtill bredt afrundad, bakåt utdragen till en kort, trubbig snabel; skölden trubbigt vinklad, något framskjutande; nedre kanten rät eller inbugtad; bucklorna vanligen mycket och vidt omkring afbar- kade: 100=120:0hR: 60=65 matm: A. pond. Rossm. Ic. IV. p. 24. f. 282. — N. & Nyl. F. M. p. 9280. Denna 1 så hög grad ombytliga art förekommer helst i insjöar, men finnes äfven 1 åar och bäckar öfver hela riket. Alla dessa Mollusca Conchifera tillhöra afdelningen Bimusculosa (dju- ret fästadt vid skalen medelst två par muskler, hvilka hafva sitt fäste nära hvardera ändan af skalets öfre kant, der de lemna två tydliga mu- skelintryck); men 1 Danmark, England och större delen af öfriga Europa förekommer en sötvattens-mussla af afdelningen Unimusculosa (djuret fä- stadt vid skalen medelst en central muskel i hvarje skal) och familjen Dreisenide (skild från fam. Mytilide isynnerhet genom skalets olika mi- kroskopiska struktur), nemligen Dreissena polymorpha (Pall.) v. Ben. Musslan mycket oliksidig, till formen betydligt lik Mytilus edulis, grön- aktig, med mörka vågiga eller vinkliga linier och band, med en tvärgå- ende vägg vid bucklorna. Djuret har mantelen rundtomkring samman- växt, utom på tre ställen, der öppningar finnas för två korta siphoner och för foten med ett starkt knippe byssus. Skalets längd 29 m. m., höjd 13 m. m. Systematisk Öfversigt öfver Sveriges Land- och Nötvatten-Mollusker. Class. I. MOLLUSCA GASTEROPODA. Blötdjur med fritt hufvud, 2 ögon, 2—4 trefvare. Kroppen sällan bar, oftast betäckt af blott ett skal. Foten skifformig. Ord. 1. Gasteropoda Inoperculata. Snäckan aldrig försedd med lock. I. Geophila. ”Trefvare 4 (de två nedersta saknas stun- dom), retraktila; de öfre med ögon i spetsen. — Djuren vistas på land. Fam. 1. Limacidee. Kroppen bar, utan skal; foten till sin hela längd vidväxt kroppen. 1. Arion. Kroppen jemnbred, med afrundad, baktill okölad rygg ; andhålet på högra sidan, framom midten af skölden. 2. Limaz. Kroppen bakåt afsmalnande, med baktill kölad rygg, andhålet på högra sidan, bakom midten af skölden. Fam. 2. Helicidee. Kroppen innesluten i ett spiralvridet skal; foten endast fram- till vidväxt kroppen. 3. Vitrina. Djurets mantel framtill förlängd, med ett tung- likt bihang vid högra sidan. — Skalet tillplattadt, tunt, genomskin- hgt; mynningen månformigt rund, mycket stor. 10 138 4. Succinea. Djurets mantel icke förlängd, utan bihang; de öfre trefvarne från basen till midten tilltjocknande. — Skalet aflångt äggformigt, tunt; mynningen oval, stor. 5. Helix. Djurets mantel såsom hos föregående; trefvarne cy- lindriska. — Skalet plattadt, klotformigt eller rundadt koniskt, mer elier mindre starkt; mynningen halfmånformig-rundad, ej så stor som hos föregående. 6. Ena. Djuret såsom hos föregående. — Skalet kägellikt, med en rät, tillbakaviken spindelkant; spindelen hel; mynningen äggrund. T. Zua. Djuret såsom hos föregående. — Skalet aflångt-ägg- formigt, utan spindelkant; spindelen vid basen afstympad; mynnin- gen oval. 5. Ccecilioides. Djuret nästan såsom hos föregående. — Skalet aflångt spolformigt, med fint kantad söm, utan spindelkant; spinde- len vid basen afstympad; mynningen smalt lancettlik. I. Pupa. "Djuret med de 2 nedersta trefvarne ganska korta, för öfrigt såsom hos Helix. — Skalet cylindriskt eller aflångt ägg- formigt; mynningen halfrund, oftast försedd med tänder; vindnin- gar 6—12. 10. Vertigo. Djuret utan nedre trefvare, för öfrigt som före- gående. — Skalet cylindriskt eller äggformigt, stundom venstervri- det; mynningen halft äggrund, oftast försedd med tänder; vindnin- gar 5—6 (sällan 8). 11. Balea. Djuret såsom hos Helix. — Skalet spolformigt, venstervridet; mynningen oval, utan tänder och lameller, med en liten knöl på mynningväggen; vindningar 7—9. 12. Olausilia. Djuret såsom hos föregående. — Skalet med en hornartad skifva inuti sista vindningen, spolformigt, venstervridet; mynningen päronformig, försedd med lameller; vindningar 10—14. H. Hydrophila. Trefvare 2, kontraktila, med ögonen vid eller nära basen. — Djuren vistas oftast i vatten. Fam. 3. Auriculide. Djuret med korta, nästan cylindriska trefvare och uppsvälld mantelkant. 13. Carychium. Skalet aflångt-ovalt; mynningen försedd med tänder eller veck; munsömmen uppsvälld och tillbakaviken. 139 Fam. 4. Limneide. Djuret med borstlika eller plattade trefvare och tunn mantelkant. A) Skalet ovalt-tornlikt, spiralvridet; mynningen långsträckt. 14. Limnea. Djurets trefvare plattade, triangelformiga; man- telen innesluten i skalet. — Skalet högervridet, temligen tunt, med aflångt äggrund mynning. 15. Amphipeplea. Djurets trefvare korta, triangulära, något sammantryckta ; mantelen vid, helt och hållet omslutande skalet. — Skalet högervridet, mycket tunt, med vid mynning. 16. Physa. Djurets trefvare borstlika, på yttre sidan vid ba- sen med en utstående flik; mantelen i kanten fingerlikt delad, ofta tillbakaslagen öfver skalet. — Skalet venstervridet, tunt, med oval mynning. 17. Aplexa. Djurets trefvare borstlika, utan flik vid basen; mantelen i kanten hel, innesluten inom skalet. — Skalet venstervri- det, tunt, med smalt aflång mynning. B) Skalet plattadt, trissformigt, spiralvridet; mynningen run- dad-hjertlik. 18. Planorbis. Djurets trefvare långa, hårformiga. — Skalet rundt, med vindningar tydliga på både öfre och undre sidan. B) Skalet skålformigt, lutande koniskt; mynningen lika vid " som skalet. 19. Acroloxus. Djurets trefvare syllika. — Skalet utan vind- ningar, nedtryckt koniskt, med spetsen belägen nästan på midten, böjd åt venster; mynningen aflång. 20. Ancylus. Djurets trefvare syllika. Skalet utan vindnin- gar, koniskt, med spetsen belägen utom midten, böjd åt höger; myn- ningen rundadt oval. Ord. 2. Gasteropoda Operculata. Snäckan alltid försedd med lock. I. Rostrifera. Djuret med oskaftade ögon. Skalet än koniskt, än plattadt; mynningen rund-äggformig. ÅA) Djurets kamformiga gälar inneslutna i en håla. Skalets mynning upptill vinklad. 21. Paludina. Djuret med en flik på hvardera sidan af nac- ken ; foten i främre ändan tvär, i bakre afrundad. — Skalet försedt med längsband; locket hornartadt, tunt, koncentriskt ringladt om- kring en icke central kärna. 140 22. PBithima. Djuret utan flikar vid nacken; foten i främre ändan tvär, 1 bakre spetsad. — Skalet enfärgadt; locket kalkartadt, tjockt, koncentriskt ringladt omkring en nästan central kärna. 23. Hydrobia. Djuret såsom hos föregående. — Skalet enfär- gadt; locket hornartadt, tunt, spiralstrimmigt, med mycket excen- trisk kärna. B) Djurets kamformiga gälar fria. Skalets mynning cirkelrund. 24. Valvata. Djuret med framtill tvåklufven, baktill rundad fot. — Skalet enfärgadt; locket hornartadt, spiralvridet, med cen- tral kärna. I. Podophthalma. Djuret med skaftade ögon. Skalet båt- likt; mynningen halfrund. 25. Neritina. Djuret med kort, i hvardera ändan afrundad fot. — Skalet aflångt, med öfre sidan konvex, undre platt; locket i öfre kanten försedt med en skarp tand. Class. IL. MOLLUSCA CONCHIFERA. Blötdjur utan särskildt hufvud, ögon och trefvare. Kroppen alltid omgifven af två, upptill med hvarandra förenade musselskal. Foten köl- eller tung-formig. Fam. 1. Spheeriide. Djurets mantelflikar baktill sammanväxta, bildande ett eller två rör (siphoner). — Musslan rundad, nästan klotformig. 1. Spherium. Djuret med tvenne, endast nedtill sammanväxta siphoner. — Musslan nästan liksidig. 2. Pisidium. Djuret med ett kort rör. — Musslan, oliksidig, sned. Fam. 2. Unionidee. Djurets mantelflikar icke sammanväxta, baktill bildande tvenne nästan rörformiga öppningar. — Musslan aflång, oliksidig. 3. Unio. Musslans skal fasta och tjocka, det högra med en, det venstra med två låständer; sidotänderna lamellformiga. 4. Margaritana. Musslans skal mycket tjocka, det högra med en, det venstra med två låständer; sidotänder saknas. 5. Anodonta. Musslans skal oftast tunna, utan både låständer och sidotänder. a Acroloxus lacustris Beck Amphipeplea glutinosa Mäll. Ancylus fuviatilis Lin. Anodonta cygnea Lin. Aplexa hypnorum Lin. Arion ater Lin. — fasciatus Nilss. — flavus Möll. HBalea perversa Lin. Bithinia tentaculata Lin. — ventricosa Gray Carychium minimum Möll. Czecilioides acicula Möll. Clausilia biplicata Mont. — — labiata Mont. — - laminata Mont. — — nigricans Pult. — —- plicata Drap. — plicatula Drap. — pumila Ziegl. ventricosa Drap. Öyclostoma elegans Mäll. Ena montana Drap. — obscura Möll. EEelix aculeata Mull. — alliaria Mill. — - arbustorum Lin. bidens Chemn. — cellaria Mäll. — — Ccostata Lin. — — Costulata Ziegl. — Ccrystallina Möll. — — frutiecum Mull. — fulva Drap. — hammonis Ström — harpa Say — hispida Lin. —-- hortensis Mull. — - hyalina Fer. — incarnata Möll. — lamellata Jeffr. — lapicida Lin. — norkalis LÄR. 3 Register. Pag. 110. 96. 110. 134. die 26. ZUR 27. 76. 115. 115. 81. 63. 82. 81. RS 39. 83. 795 (Cr 18. 112, 60. 61. 44. 38. 90. 48. 36. 54. 34. 41. d1. 42, 39. 46. 47. 97, 41. 49, 45, 51, 56, Helix nitida Möäll. - — nitidula Drap. — pomatia Lin. — - pulchella Pfr. — - pura Alder — pygmea Drap. — — rotundata Mull. — ruderata Stud. — sericea (Drap.?) — strigella Drap. — viridula Menke Hydrobia Steini v. Mart. Fimax agrestis Lin. — maximus Lin. — — tenellus Nilss. Limnea glabra Möll. —-- — limosa — palustris Möll. — — stagnalis Lin. — — truncatula Mull. Nargaritana margaritifera Lin. Neritina fluviatilis Lin. FPaludina contecta Millet vivipara. Lin. Bäysa fontinalis Lin. Brsvdnga amnicum Mull. — areceforme Malm - Henslowianum Shepp. — nitidum Jen. — obtusale Lam. = personatum Malm — pulchellum Jen. — pusillum Turt. — subtruncatum Malm albus Mäöll. — carinatus Mull. = complanatus Lin. — contortus Lin. -— corneus Lin. — crista Lin. — Draparnaldi Jeffr. = glaber Jeffr. -— nitidus Mull. 11 Bags 38. 31. 59. 53. 40. 43. 43. 44. 47. 50. 40. 116. 28. 28. 20: Sö B9. 93. 88. 94. 133; 120. 113: 113. : 124. 128. 126. 129; 127. 128. 125. 127. 125. 105. 100. 108. 103. 104. 107. 105. 106. 109. 142 Pag. Pag. Planorbis riparius Wnd. 106. | Unio tumidus Retz. 132: — spirorbis Lin. 102. | Valvata antiqua Morris 119: -—- umbilicatus Mäll. 3JSV — — ceristata Möll. IE vortex Lin. 101. — macrostoma Steenb. =<:118. Pupa avenacea Brug. 64. — piscinalis Mäll. 118. — dilucida Ziegl. 67. | Vertigo alpestris Alder a: — muscorum Lin. 66. — antivertigo Drap. 170. — Nilsoni Wallengr. 66. — — arctica v. Wallenb. 13. — umbilicata Drap. 65. -- columella Benz. 68. Spherium corneum Lin. 122,1. — costulata Nilss. 68. — lacustre Mäll. 123. -- pusilla Mull. 74. Succinea arenaria Bouch. 33. — pygmea Drap. (2: — Pfeifferi Rossm. 32.) — substriata Jeffr. al — - oblonga Drap. 33. Venetzii v. Charp. 74. -— putris Lin. al. ätring pellucida Mill. 30. Unio crassus Retz. 131. | Zua lubrica Mäll. 62. — pictorum Lin. 132. Xx Rättelser. Pag. 17 rad. 18 uppifr. står: 60 läs: 55 ”» » mm” 22 ” » IGT DS ; 29, uteslutes H. rotundata, er DÖ. Står: Woccilioides; läs: CRcihordes a FN VA or TJ PIA RNRNE = Ps Venetzii, ,, V. Venetzu, » HJÄLTE » 'Ancylus » Acroloxus ” » "»” RS. NN) TIANGroloxus » Ancylus 39, TAGE EO VU DIT sg REISSVS CAS 3. ROR AG ” INNE 21 ” ” Handley. '” Hanley. » G2q0l, orSinedifr: —.,, ' HEXrussKEe », Ferussac > Tillägg. ö Till förteckningen p. 17 på de hos oss funna arter, hvilka saknas i Norge, läggas: Helix aculeata, H. bidens, H. pygmea, H. incarnata, - Ena obscura, Vertigo columella, V. antivertigo, V. pusilla, Valvata macrostoma, V. antiqua, Paludina contecta samt alla Unio- arterna. Till förteckningen p. 18 på de hos oss funna, men ej i Finland iakt- tagna, arterna lägges Cecilioides acicula. ci 1 43 SM SA NER ; NÄTET ET